Månadens krönika: Vi kan komma, men inte idag

Månadens krönika, publicerat i Mölndals-Posten 2012-01-04 

Vi kan komma, men inte idag 

Mediedebatten året som gått dominerades av så kallade drev. Drevet mot Carema synliggjorde bristerna inom dagens äldrevård, och jag tror alla kan vara överens om det oetiska i, att ett riskkapitalbolag med säte i skatteparadis skor sig ekonomiskt på den av oss skattebetalare finansierade äldrevården.  

Men handlar debatten om äldrevården enbart om procent och pengar? Under mina 20 år inom vården har jag sett exempel på såväl hängiven och kärleksfull omsorg, som skräckexempel på bristande empati och respekt för medmänniskan. 

Jag minns än idag med fasa min första praktik som skötare på ett sjukhus i Göteborg på 1980-talet. Jag var 21 år och den ende killen bland kvinnliga undersköterskor och sköterskor. Patienterna bestod i huvudsak av senildementa. 

Efter morgonbestyren var det dags för den obligatoriska halvelvafikan. Det bjöds på kaffe, frallor och wienerbröd, som personalen turades om att handla i sjukhusets café.   

Några satt och virkade, andra bläddrade i veckotidningar. Det skvallrades och pratades skit om arbetskamrater som inte var närvarande, men även om patienterna.  

Efter en halvtimme undrade jag om vi inte hade fikat klart. "Nej, nej, sitt kvar - vi brukar sitta här till lunch". Lunchen serverades mellan tolv och ett. Jag tyckte det var märkligt att ingen patient ringde på klockan under den långa fikastunden och begav mig ut i korridoren. 

Där fick jag till min förvåning se, att den röda signallampan lös och blinkade utanför flera av patientsalarna. 

Mycket riktigt hade det ringts om hjälp. En del hade kissat och bajsat på sig i sina sängar, eller sittandes i sina rullstolar. Ringsignalerna hade alltså stängts av så att de inte hördes ut!  

Personalen på den avdelningen var absolut av den typen som hade arbetat där för länge. Jag blev ifrågasatt när jag satt ner och pratade med patienterna, vilket jag var van vid att göra på mentalsjukhuset, där jag tidigare hade arbetat som vikarie.  

Hade detta hänt idag, hade jag gått vidare till ledningen och gjort en anmälan. Men då knep jag ihop och led mig igenom praktiken. Jag var ung och visste inte bättre. Jag svek patienterna eftersom jag var beroende av personalen för att få bra betyg.  

Nyligen hörde jag en radiointervju med 96-årige Rickard Larsson, som berättade om hur man som gammal kan känna sig övergiven och bortglömd då bekanta inte hinner komma på besök. Ofta när han ringde sina anhöriga för att be om besök fick han svaret: 

"Vi kan komma, men inte idag".  

Handlar inte äldrevården just om detta? Om empati och omsorg om den gamla människan, som faktiskt sitter där ensam och är rädd för att dö?

Vill du läsa fler krönikor och andra alster ur Mölndals-Posten hittar du dom här!