Nästa fredag, den 2 september, är det dags för årets kulturnatt i Kvarnbyn. För mig och många andra har detta blivit en kär tradition.
Vi är ett gäng som brukar träffas kl 17:00 på Kråkans Krog för mat & malt. Krogens ägare är italienare och maten brukar vara fantastiskt god, med mycket medelhavstouch.
Malten består i det här fallet av det lokala Mölndalsbryggeriet Dugges sortiment, från fat och upphälld i originalglas.
Efter middagen vandrar vi upp för Götaforsliden, besöker konstutställningarna och lyssnar på livemusik.
Musiken i år står Pernilla Andersson, Schytts och Andra Generationen för. Det blir även nattjazz med Stefan Forzén, dramatiska ljussättningar och installationer.
Utsiktstornet på Fingermanholmen i Piteälven känns som ett gediget och stadigt bygge.
Det är bara ett fel: Tornet är för lågt och utsikten är i princip obefintlig på grund av den täta skogen.
Nu måste skog röjas, men det lär inte ske förrän nästan sommar.
Tornet är för lågt, och bara skog syns därifrån.
"Vi hade en begränsad budget och hade inte råd att bygga högre", säger Florian Steiner på miljö- och byggkontoret till Piteå-Tidningen.
"Vi hade tänkt ha ett tak också, men budgeten räckte inte för det heller", säger han.
Nu står förhoppningen till att skog ska röjas så att det ändå blir viss utsikt.
Läs hela historien i Piteå-Tidningen, och glöm inte kolla bland läsarkommentarerna!
Här är min favorit:
Takk, Piteå kommun! Hva skal vi med svenskevitser, når vi har gode historier fra virkeligheten! Kramar från Norge ;-) Vidar
Den här historien får mig att tänka på min första resa till Norrland. Året var 1978, jag hade precis flyttat till Sverige och ville se Nordkalotten. Med Inter-Rail-kortet färdades jag med tåg upp till Haparanda.
Gångarna var belamrade med ryggsäcksturister från främst Sydeuropa och USA. Jag stod vid ett fönster och beundrade den norrländska naturen som susade förbi. Bredvid mig en kvinna i 50-årsåldern som rökte den ena gula Blend efter den andra.
Hon visade sig vara från trakten, och på min fråga om hon inte var glad att bo här uppe, med all den fina naturen och den klara luften svarade hon: "De ä bar skog". Så var det med den konversationen, ...
Farm Aid bildades i september 1985 av Willie Nelson och John Mellencamp med en välgörenhetskonsert för att samla in pengar till småbönder som hotades av konkurs.
Sedan dess genomförs en konsert varje år, och man bedriver lobbyverksamhet hos senat och kongress för att förbättra livsbetingelserna för familjedrivna jordbruk.
Förutom Nelson och Mellencamp är även Neil Young och Dave Mathews med som organisatörer.
Farm Aids hemsida här, med mycket info om vad de sysslar med.
Igår mötte jag några av Sveriges Radios korrespondenter på ett minst sagt fullsatt Storan i Göteborg.
I annonsen och på hemsidan stod det att evenemanget skulle börja 17:30, insläpp kl 17:00.
Jag anlände 16:30, ställde mig i kö -och då såg det ut som på bilden ovan.
Snabbt strömmade människorna till. Prick kl 17:00 öppnades dörrarna, men döm om min förvåning när alla vi 100-tals tålmodigt köande hänvisades till en pytteliten foajé, där det snabbt blev så knõkefull att man knappt kunde röra sig.
Alla fick en pirog och en flaska bubbelvatten, och vi uppmanades att "mingla". På min fråga "hur detta skulle gå till, det går ju knappt att andas här inne!" fick jag svaret, "att jag kunde gå ut, det finns mycket plats på andra sidan Avenyn".
Men då skulle jag ju riskerat att förlora min plats som jag köat för så länge - kanske inte ens komma in på grund av att lokalen blivit fullsatt?
Organisationen var under all kritik! Mitt humör närmade sig kokpunkten. Vi stirrade på en minimal grind, där Storans personal enbart släppte in mellan fem och tio personer åt gången.
Bredvid mig stod en handikappad kvinna, 60 plus och med två kryckor. Till slut förbarmade sig personalen och släppte in henne - som hade stått och tålmodigt väntat i detta lilla utrymme, där syret höll på att ta slut.
Här en bild som visar hur det såg ut:
Jag vet inte vem som bär ansvaret för denna usla organisation, Sveriges Radio eller Storan. Så här behandlar man inte människor, det var under all kritik. Jag fick nästan panikångest i denna otroliga trängsel! Skärpning till nästa gång!
Väl inne i lokalen började seminariet kl 17:45, under professionell ledning av Erik Blix. Cecilia Uddéns medverkan hade utgått, p g a att hon blev skickad till Nordafrika för att bevaka händelserna i Libyen.
Sydeuropakorrespondenten Alice Petrén, östeuropakorren Vladislav Savic och ekonomijournalisten Staffan Sonning förde ett mycket givande samtal om utrikesjournalistikens villkor i världen.
Snabbt steg mitt humör till normalnivå och strax där över. Jag hade kunnat sitta och lyssna minst en timme till. Alla tre har varit journalister under många år, och har förstås hur många historier som helst att berätta.
Minnesvärt Alice Petréns gripande berättelser från Algeriet och Tunisien, där hon intervjuade anhöriga till den unge frukt- och grönsaksförsäljaren som tog sitt liv genom att bränna sig, och därmed blev startpunkten till den arabiska våren.
Till sist en musikalisk hyllning till de modiga arabiska folken, som med risk för att bli dödade av krypskyttar trotsat diktaturerna och vågat kämpa för sin frihet:
Inom bara ett par år kan både mårdhund och tvättbjörn ha etablerat sig i södra Sverige. Spridningen är nu så snabb i Danmark att djuren snart simmar över Öresund till Skåne, enligt viltvårdare.
I Tyskland finns en miljon tvättbjörnar. De är inte en naturlig del av djurlivet utan härstammar från två par i fångenskap, som sattes ut i naturen på order av Herman Göring under 30-talet.
Nu har de etablerat sig i Danmark och Sverige och är bara en simtur bort.
Flest tvättbjörnar finns i delstaten Hessen, omkring staden Kassel. Där är de så vanliga, att varje hus har sin "egen" tvättbjörn. I Kassel går det cirka 100 tvättbjörnar per kvadratkilometer.
Eftersom de är så smidiga, klarar de att krypa in överallt. Att hitta en tvättbjörn sittandes vid middagsbordet strax innan matdags är ingen ovanlighet.
De ser söta ut, men man bör vara försiktig i umgänget med dom.
I mellersta Tyskland bär cirka 70 % på en parasitisk mask som lever i tvättbjörnens tunntarm.
"Hata, hata, hata! Stämningen är hotfull på Ullevi. Män i 30-årsåldern jagar varandra på läktarna. De börjar närma sig våra platser, och knytnävar virvlar genom luften. En man får flera karatesparkar rätt mot huvudet, endast några meter ifrån oss. Pojken i 10-årsåldern bredvid mig ser med skräckslagna ögon på sin pappa, som håller hårt om sin son. Pappan vänder sig mot mig och undrar om det inte är dags att gå. Jag nickar instämmande och vi bestämmer oss för att lämna fotbollstadion." (Inledningen till min fotbollskrönika)
Hat och våld blir mer och mer accepterat i vårt samhälle. Numera har även Sverige sina "no-go-areas", stadsdelar där det är förenat med livsfara att röra sig i efter mörkrets inbrott - ett resultat av en medveten förd bostads- och arbetsmarknadspolitik under decennier.
Det går knappt en dag utan brinnande bilar, stenkastning mot spårvagnschaufförer, ambulanspersonal och poliser. Jag skulle inte bli förvånad, om vi snart får se samma utveckling i våra förorter som i England och Frankrike.
I helgen uppträdde gangsterrapparen Adoo bland andra hiphopare på Göteborgs Kulturkalas, ett evenemang bekostad av göteborgarnas skattepengar. Videon "Fuck polisen" har visats mer än 60000 gånger på YouTube.
"Till bilder av brinnande bilar kallas polisen ”horungar” och anklagas för att göra ”satans jobb i Guds namn”. Genom låten ställs frågan ”varför måste ni arrestera, trakassera mig så fort ni ser mig?”
Frågeställaren, den 23-årige mannen med artistnamnet Adoo, är själv dömd för flera olika brott, där den senaste domen är från i mars i år.
Håkan Bredinge, områdespolis i Backa, har uppmärksammat Adoo-videon, och att rapparen har kopplingar till Backa. Han har också noterat att Adoo har haft spelningar på offentliga inrättningar som fritidsgårdar. – Det är för jävligt, med tanke på det budskapet han har."
Här härskar våldsförhärliganden. Bl.a. har man ett kikarsikte riktat mot paret Fredrik och Filippa Reinfelt.
Vem behöver en hatets dag?
En del säger nu: "Men detta är ju satir, har du ingen humor?" Min motfråga: Varför förhärliga våld, bra satir biter väl ändå?
Efter massakern i Tucson, Arizona, där sex människor kallblodigt mördades - kongressledamoten Gabrielle Gifford som attentatet var riktad emot, överlevde men blev svårt skadad - fick Sarah Palin stark kritik för sin hemsida. Där fanns en karta med kikarsikten riktade mot politiska motståndare.
Sarah Palin, Michelle Bachman, Glenn Beck och andra ledande inom Tea Party rörelsen har förgiftat det amerikanska debattklimatet.
De sprider hat och elakheter för att vinna publikens skrattsalvor och politiska poänger för egen del.
Är detta politiska klimat på väg till Sverige, eller rent ut av redan här?
Än har vi inte kommit till det samhällsklimat som rådde i Västtyskland på 1970-talet, den s k "Tyska Hösten".
Jag minns en kväll på en "Teestube", när dörren plötsligt öppnades och två personer lade en bunt tidningar på ett bord, och därefter sprang därifrån med snabba steg.
Tidningarna var utgivna av "Röda Arméfraktionen" och innehöll bilder, namn, och adresser på politiker som skulle avrättas - både kommunal- och rikspolitiker, företagsledare och bankchefer.
På den tiden gick inte en dag utan politiska mord, bankrån, kidnappningar. Den tiden vill jag inte ha tillbaka, ..
För att återkomma till "Fuck polisen-videon":
Vem var Anders Behring Breiviks första dödsoffer på Utøya?
Det är Tyskland och Frankrike som är EU:s tungviktare. Nyligen träffades Angie och Sarkozy för att försöka råda bot på Eurokrisen. De föreslår bl.a. en skatt på finansiella transaktioner, den s k Tobin-skatten.
I torsdags publicerade den franska tidskriften "Le Parisien" en opinionsundersökning. 1090 personer fick svara på frågan, vem de har mest tilltro till att lösa Europas finansiella kris. Undersökningen pågick mellan den 1 och 8 augusti.
46 % av de tillfrågade föredrog Tysklands förbundskansler Angela Merkel, medan endast 33 % av de tillfrågande hade förtroende för Nicolas Sarkozy och hans regering.
Månadens krönika, publicerat i Mölndals-Posten 2011-08-10
Mölndal i mitt hjärta
För drygt en vecka sedan firade jag 10-årsjubileum som Mölndalsbo. Jag lämnade mitt älskade Majorna, var mycket skeptisk i början och trivdes inte alls. Efter ett tag gick jag på upptäcktsfärder och lärde mig uppskatta närheten till naturen. Här finns ett brett kultur- och föreningsliv med många eldsjälar, som tar tillvara och vidareutvecklar det som är unikt med Mölndal och dess historia.
I sommar har jag lekt turist i mitt eget land och besökte bl.a Hunnebostrand. Där fanns storstilade planer på att bygga femvåningshus på den så kallade Udden, som tidigare hade varit ett stenbrott. Protester från lokalbefolkningen stoppade dock de storstilade byggplanerna. Nu finns där en magnifik skulpturutställning som lockar turister från när och fjärran.
Här hemma har centrumplanerna med Steen & Ström spruckit med buller och bång. Kommunpolitikerna står åter på ruta ett.
På sin blogg skriver Patrik Karlsson (s): "Det är dags att visa ledarskap och samla de politiska organisationerna för att hitta en bred lösning på hur man skall jobba vidare med centrumprojektet. Efter det att avtalet med Steen & Ström spruckit så krävs en dialog och en diskussion kring de nya förutsättningar som nu finns för ett centrumprojekt."
Det är ett bra initiativ, även om man ironiskt kan kalla det för en omvändelse under galgen. Handen på hjärtat: visst fanns det positiva delar i Steen & Ströms projekt, men ett höghus och ett köpcentrum med alla de butikskedjor som redan finns på andra håll, hade inte lyft fram det specifika med vår stad.
Jag tror att det nu finns en rejäl chans att göra om, göra rätt. Intresset bland Mölndalsborna är det inget fel på, det är bara att studera denna tidnings insändarsidor under årens gång. Felet är att en majoritet av de styrande i stadshuset har varit tondöva inför medborgarnas önskemål.
Politikerna har haft sin chans och misslyckats med att skapa ett attraktivt centrum, rejält.
Borde det inte vara dags för lite nytänk?
Jag tror på kulturens kommersiella styrka. Sammanför alla goda krafter i Mölndal - från det lokala näringslivet, kultur-, förenings- och turismsektorn, och ställ frågan:
Vad skulle få Mölndalsbor och utsocknes att vilja besöka Mölndals Centrum?
Det måste vara något specifikt, kanske ett permanent "World Food Market"? Småskalig torgförsäljning av lokalt producerat samt mat från hela världen - under tak med utrymme och scener för musik, kultur och turism?
Från att ha vantrivts i början älskar jag trots allt mitt Mölndal och kan inte tänka mig att flytta härifrån. Bra kan dock alltid bli bättre.
Vill du läsa fler krönikor och andra alster ur Mölndals-Posten hittar du dom här!
Här handlade vi torkat bisonkött och rostbiff på bison, som vi grillade samma kväll.
Maten serverades med egen plockade kantareller och rårörda lingon.
Bisonköttet smakar vilt med en aning lever. Leversmaken tar dock inte över, smaken är mycket välbalanserat. Smörstekta kantareller, rårörda lingon och ungnsbakad potatis - kan det bli bättre?
Öltips: Texas Ranger från danska Mikkeler: en rökt porter med smak av chipotle chili. Chilismaken kommer först efter att man tagit den första klunken, men dröjer sig kvar länge.
Det var länge sedan jag drack en så härlig porter.
Idag är det 50 år sedan Berlinmuren byggdes. Klockan 12:00 stannade Tyskland upp för en tyst minut.
Jag var 16 år och hade klivit upp för en ställning på västsidan av muren. Där mötte jag en man som stod och vinkade och ropade åt en äldre dam, som lutade sig ur fönstret från huset mitt emot, på östra sidan.
Mannen berättade historien om sitt bröllop en juninatt 1961. Bröllopsfesten var på västsidan, och hans mamma hade åkt hem tidigare på kvällen. Nästa morgon stod muren färdig, och allt sedan dess har de stått där och ropat till varandra.
Telefonlinjerna mellan öst och väst hade kapats. Vilket öde!
Vi hade ett långt samtal, och det förändrade hela min världsbild. Ett system, som anser det vara berättigad att utöva våld och förtryck mot sin egen befolkning kan inte rättfärdigas!
Inte bara Berlin, hela gränsen mellan Förbundsrepubliken Tyskland och DDR bestod av taggtråd, minfält, vakttorn och automatiska skjutanläggningar, som utlöstes så fort någon närmade sig gränsen från östsidan.
Kommunisterna i DDR hade byggt världens största fängelse. Den östtyska regeringen, med SED i spetsen (Tysklands Socialistiska Enhetsparti) utfärdade skjutorder mot alla som försökte begå "republikflykt", alltså försökte korsa gränsen mot klassfienden i väst.
Det är märkligt hur normaliserat en sådan gräns blir efter några år. Jag minns många soliga sommardagar då vi badade på Priwall i Travemünde, tätt intill taggtrådsstängslen och vakttorn som detta:
Stranden var ett nakenbad, och vi kunde se hur DDR-s gränssoldater ständigt spejade mot oss med sina tubkikare.
Ibland hörde vi explosioner - minor som utlöstes av vilda djur.
Samtidigt badade vi, grillade, lyssnade på musik från transistorradion och läste BRAVO.
Från dagens tysta minut till minne av bygget av Berlinmuren:
Ekoreportage om sprängningen av "Försoningskyrkan", vars torn kom att användas som vakttorn av DDR:s gränssoldater:
