Radiokorrespondenterna på Storan

Igår mötte jag några av Sveriges Radios korrespondenter på ett minst sagt fullsatt Storan i Göteborg. 

I annonsen och på hemsidan stod det att evenemanget skulle börja 17:30, insläpp kl 17:00. 

Jag anlände 16:30, ställde mig i kö -och då såg det ut som på bilden ovan. 

Snabbt strömmade människorna till. Prick kl 17:00 öppnades dörrarna, men döm om min förvåning när alla vi 100-tals tålmodigt köande hänvisades till en pytteliten foajé, där det snabbt blev så knõkefull att man knappt kunde röra sig. 

Alla fick en pirog och en flaska bubbelvatten, och vi uppmanades att "mingla". På min fråga "hur detta skulle gå till, det går ju knappt att andas här inne!" fick jag svaret, "att jag kunde gå ut, det finns mycket plats på andra sidan Avenyn". 

Men då skulle jag ju riskerat att förlora min plats som jag köat för så länge - kanske inte ens komma in på grund av att lokalen blivit fullsatt? 

Organisationen var under all kritik! Mitt humör närmade sig kokpunkten. Vi stirrade på en minimal grind, där Storans personal enbart släppte in mellan fem och tio personer åt gången. 

Bredvid mig stod en handikappad kvinna, 60 plus och med två kryckor. Till slut förbarmade sig personalen och släppte in henne - som hade stått och tålmodigt väntat i detta lilla utrymme, där syret höll på att ta slut.  

Här en bild som visar hur det såg ut: 

Jag vet inte vem som bär ansvaret för denna usla organisation, Sveriges Radio eller Storan. Så här behandlar man inte människor, det var under all kritik. Jag fick nästan panikångest i denna otroliga trängsel! Skärpning till nästa gång! 

Väl inne i lokalen började seminariet kl 17:45, under professionell ledning av Erik Blix. Cecilia Uddéns medverkan hade utgått, p g a  att hon blev skickad till Nordafrika för att bevaka händelserna i Libyen. 

Sydeuropakorrespondenten Alice Petrén, östeuropakorren Vladislav Savic och ekonomijournalisten Staffan Sonning förde ett mycket givande samtal om utrikesjournalistikens villkor i världen.  

Snabbt steg mitt humör till normalnivå och strax där över. Jag hade kunnat sitta och lyssna minst en timme till. Alla tre har varit journalister under många år, och har förstås hur många historier som helst att berätta.  

Minnesvärt Alice Petréns gripande berättelser från Algeriet och Tunisien, där hon intervjuade anhöriga till den unge frukt- och grönsaksförsäljaren som tog sitt liv genom att bränna sig, och därmed blev startpunkten till den arabiska våren.  

Alice Petrén

Vladislav Savic

Staffan Sonning

På Radiokorrespondenternas hemsida
kan du höra klipp från dom senaste programmen. 


Tidigare inlägg: 
Tunisian rap-sody



Till sist en musikalisk hyllning till de modiga arabiska folken, som med risk för att bli dödade av krypskyttar trotsat diktaturerna och vågat kämpa för sin frihet:


Let´s dream: