Imorgon börjar årets Pridefestival i Stockholm. Jag minns EuroPride i Stockholm 1998, den enda pridefestivalen jag besökt. Det var en fantastisk vecka med tusentals deltagare från hela världen. Jag gick med i paraden bakom Miljöpartiets banderoll,och festivalen avslutades med en fantastisk konsert på Skansen, med uppträdanden av Eva Dahlgren och Dana International, m.fl. Det var seminarier, teaterföreställningar, samt underhållning på Mosebacke. Där träffade jag Charlotte von Mahlsdorf, en underbar kvinna med ett gripande livsöde.
Charlotte von Mahlsdorf döptes till Lothar Berfelde och var son till Max och Gretchen Berfelde. Enligt den självbiografi hon skrev var hon redan som liten intresserad av att klä sig i flickkläder och av gamla saker. Även om Lothar rent fysiskt var pojke så kände hon sig inombords som en flicka. I ungdomen brukade hon då och då hjälpa personer som köpte upp lösöre och rensade ut lägenheter - ofta lägenheter som hade tillhört deporterade judar. Fadern Max Berfelde blev medlem i Nazistpartiet redan i slutet av 1920-talet, blev lokal partiledare i Mahlsdorf och 1942 tvingade han Charlotte (då Lothar) att gå med i Hitlerjugend. De grälade ofta, fadern misshandlade både Charlotte och mamman, situationen förvärrades 1944 när Lothars/Charlottes mamma lämnade familjen under evakueringen av Berlin. Fadern krävde att Lothar/Charlotte skulle välja mellan mamman och pappan, och hotade henne med en pistol. Det slutade med att Lothar/Charlotte slog ihjäl sin far med en brödkavel när denne låg och sov. Efter flera veckor inspärrad på en psykiatrisk klinik så blev hon i januari 1945 dömd till fyra års ungdomsfängelse.
I samband med att andra världskriget tog slut blev Charlotte/Lothar frisläppt. Hon arbetade med försäljning av second-handvaror och började klä sig mer feminint, Lothar blev Lottchen. Hon älskade äldre män och blev en välbekant person i staden, känd under namnet Charlotte von Mahlsdorf. Hon började samla på vardagsföremål och började ta hand om historiska föremål från utbombade hus. Den rådande situationen i Berlin gjorde att många flyttade till Västtyskland och sålde sitt bohag för en billig penning. Den samling som hon byggde upp blev grunden till Gründerzeitmuseet.
Charlotte engagerade sig i bevarandet av den herrgård som fanns i Mahlsdorf och som hotades av rivning. Det slutade med att hon själv fick flytta in i huset hyresfritt. 1960 öppnade hon sitt museum i huset, ett museum som innehåller en mängd vardagsföremål från perioden 1870-1895, den epok som på tyska kallas Gründerzeit. Museet blev välkänt inom olika kulturella kretsar, och även inom Berlins gayrörelse.
Från 1970 hade Östberlins gayrörelse då och då möten och evenemang i museet. 1974 ville de östtyska myndigheterna själva ta över kontrollen över museet och dess utställningsföremål. I protest började Charlotte ge bort föremålen till besökare. Tack vare insatser från skådespelaren Anne-Kathrin Bürger och åklagaren Friedrich Karl Kaul (och kanske även tack vare Charlottes insats som inofficiell medarbetare eller Stasikollaboratör) så gav myndigheterna upp sitt krav 1976 och Charlotte kunde ensam behålla kontrollen. 1991 attackerade nynazister en av de festligheter som hölls i museet. Flera deltagare skadades. I samband med detta gjorde Charlotte offentligt att hon övervägde att lämna Tyskland.
1992 fick hon utmärkelsen Bundesverdienstkreuz ur presidentens hand; den största utmärkelsen man kan få i Tyskland. Hennes beslut att lämna Tyskland innebar att hon stängde museet 1995, och 1997 flyttade hon till Porla Brunn i Laxå. Där öppnade hon ett nytt museum med inriktning på sekelskiftet 1900. Staden Berlin köpte upp Gründerzeitmuseet och 1997 kunde det öppnas på nytt. Hon avled på grund av hjärtproblem under ett besök i Berlin den 30 april 2002. Innan sin död fick hon namnet Charlotte von Mahlsdorf registrerat som sitt officiella artistnamn.
Boken har också filmatiserats av den tyske regissören Rosa von Praunheim, med samma titel. Björn Kjellman spelade Charlotte i pjäsen "Jag är min egen fru" på Stockholms Stadsteater. Pjäsen var en succé och gick på turné. Jag såg föreställningen på Göteborgs Stadsteater, jag tror det var 2004.
Jag hade lyckan att träffa Charlotte två gånger efter EuroPride 1998, sista gången tillbringade vi en hel natt tillsammans med goda vänner till mig i Göteborg. Vi drack vin och satt som små ljus, ivrigt lyssnande på historierna ur Charlottes liv. Hon var en levande historiebok, som hade upplevt Weimarrepubliken, Hitlers Tredje Rike och DDR:s Stalin- kommunism. Samtliga dessa epoker överlevde hon, knixande och iklädd dessa gammaldags kvinnokläder. Vi skrattade gott åt hennes eskapader, när hon inlät sig i hemliga s/m-lekar - för det hade hon en verklig passion för!
 |
| Charlotte på min kylskåpsdörr |
Jag tror aldrig att hon riktigt trivdes i Sverige. Hon var ledsen över att ha tvingats flytta från sitt älskade Berlin. Ofta satt hon på sitt museum i Laxå, spelade gamla stenkakor från 1930-talet, och drömde sig bort. Numera sitter hon på detta vykort på mitt kylskåp, och säger "God morgon" varje dag, när jag öppnar det för att laga frukost.
Det här är ett musikklipp ur filmen Coming Out. Det var första DDR-filmen som tog upp temat homosexualitet. Den hade premiär 9 november 1989 på en biograf vid Alexanderplatz. Mitt i filmen rusade folk in i salongen och skrek: "Die Mauer ist auf!" -"Muren är öppen!".
Det kallar jag ett "coming out" i ordets rätta bemärkelse!
Den bedagade "bardamen" i detta klipp spelas av Charlotte förresten, och i bakgrunden hör du 2 av Frank Schöbels största schlagerhits.
Han var den populäraste schlagersångaren i gamla Östtyskland.
Coming Out, DEFA 1989:
Stockholm Pride 2011:
Inlägget publicerat 2010-07-31, uppdaterat 2011-07-31
Läs alla Don Christos favoriter här
