Estelle är en fransk form av Stella som kommer från latin och betyder stjärna.
Namnet Estelle valdes sannolikt med tanke på hustrun till kungens gudfar Folke Bernadotte och hans hustru Estelle Manville.
Samtidigt förs tankarna till Frankrike och det faktum att svenska kungahuset har sitt ursprung där.
H.K.H. Prinsessan Estelle Silvia Ewa Mary
Under andra världskriget ledde Folke Bernadotte flera räddningsaktioner för Röda Korset. Höstarna 1943 och 1944 organiserade han krigsfångeutbyte. Elva tusen krigsfångar fick så komma hem via Sverige.
Våren 1945 var han i Tyskland och träffade då Heinrich Himmler, som blivit befälhavare för hela armén efter attentatet mot Hitler året innan. Folke Bernadotte hade ursprungligen i uppdrag av regeringen att sammanföra norska och danska politiska fångar i Tyskland.
Han tog hjälp av 250 personer och 75 stycken vitmålade bussar, lastbilar och ambulanser för att transportera fångarna till ett läger där det svenska Röda Korset väntade och skulle vårda människorna.
Lägret låg i Neuengamme utanför Hamburg. Ytterligare förhandlingar ledde till att Bernadotte fick transportera människorna till Sverige.
En av dom "vita bussarna"
I egenskap av Rödakorsman fick Folke Bernadotte uppdraget att medla i Palestina av FN:s generalförsamling 21 maj 1948. Efter ett första förslag, som handlade om en union, kom Bernadotte med ett förslag som istället handlade om två oberoende stater.
Folke Bernadotte mördades 17 september 1948 av den sionistiska organisationen Lehi, mera känd som Sternligan. Ligan ansåg att Bernadotte stod i vägen för ett omfångsrikt Israel eftersom han tänkte sig att det vid sidan om den judiska staten också skulle finnas en palestinsk stat, och att de palestinska flyktingarna skulle få återvända.
Mordet planerades av Yehoshua Zetler, Sternligans operative chef i Jerusalem, och godkändes av en styrgrupp, bestående av den framtida israeliskepremiärministern Yitzhak Shamir, som under tiden för mordet var en av Sternligans högsta ledare, Nathan Yellin-Mor, Sternligans ledare i Jerusalem, och filosofen Yisrael Eldad.
Genom att döpa prinsessan till Estelle visar Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel på hur viktiga de historiska banden är. I mina mörkaste stunder kan jag ibland tycka att svenskarna är ett folk som drabbats av historisk alzheimer.
Inte bara Kungahuset, utan vi alla är en del av vår historia. Vi lever inte i ett vakuum, utan det är våra rötter och historien som präglar oss, på individnivå och samhället i stort.
Min förhoppning är, att man inte bara läser historia utan även drar lärdomar av den. Lyckas vi med det, kommer historieböckerna i framtiden att omskriva namngivningen av prinsessan Estelle som ett genidrag.
Första promenaden i Hagaparken
Bilderna på Kronprinsessan Victoria, Prins Daniel och Prinsessan Estelle
I helgen pågår den årliga mässan Passion för mat i Eriksbergshallen på Hisingen. Göteborg är årets mathuvudstad utsedd av regeringen med motiveringen:
"För att Göteborg kan erbjuda en varierad meny, med havets råvaror i centrum. För en välutvecklad samverkan i regionen som knyter samman stad och land, småskalig livsmedelsförädling och industri samt lyfter fram betydelsen av måltiden inom vård, skola och omsorg. Göteborg är en attraktiv stad för såväl nationell som internationell turism och måltidsupplevelser."
Mässan pågår hela helgen, och idag lördag delar Västra Gastronomiska Akademins Presens Emeritus Leif Mannerström ut diplom till personer och företag som ansetts främja god mat- och dryckeskultur i Göteborg.
Juryns motivering: ”För ett brett utbud av ostar och charkvaror av hög gastronomisk kvalitet och därtill föredömlig personlig service”.
Läs om alla pristagarna här.
Bor du i Göteborg eller Mölndal med omnejd skall du absolut besöka ostbutiken i Mölndals centrum. Den är en av de mest välsorterade butikerna jag känner till, och här finns också chark, bröd från Gunnebo och andra delikatesser.
Mitt emot har du Fiskhallen med alla havets läckerheter och egna sillinläggningar, där du även kan äta din lunch samtidigt som du följer kommersen bland fiskdiskarna.
på väg hem till Haga slott från Karolinska sjukhuset:
Foto: Kungahuset.se
Jag är född och uppvuxen i Bremen och Lübeck på 1960- och 70-talet, med tysk far och svensk mor. Utlandssvenskar i förskingringen blir alltid extra patriotiska, hemma hade vi t.ex. ett stort inramat porträtt med kungaparet på fönsterbrädan i köket.
Jag har alltså fått rojalismen med modersmjölken.
Detta var på den tiden då det inte fanns varken mobiltelefoner eller internet. Ville man höra något från Sverige rattade man in P1 på en knastrig långvågs- eller mellanvågssändare.
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, och sedermera Göteborgs-Posten låg i brevlådan alltid minst tre dagar efter att exemplaret lämnat tryckeriet i Göteborg.
I Tyskland är kungaparet omåttligt populär, inte så konstig med tanke på att Drottningen har tysk bakgrund. Jag minns att vi såg Kungen och Silvias bröllop på tysk tv, och att Birgitta Sandstedt var bisittare i tv-studion.
När kungaparet vid ett statsbesök besökte Lübeck, stod min mor i timmar och väntade med en svensk flagga i handen. Jag minns inte året, men jag hade redan flyttat till Sverige då.
Dagens prinsessnedkomst rapporterades så klart i alla tyska media.
Till och med seriösa SPIEGEL, som i regel inte ägnar sig åt kändisjournalistik, gjorde ett undantag idag.
Så här rapporterar tyska public service kanalen ZDF från dagens prinsessfödsel.
Jag som naturaliserad svensk är mycket stolt över den svenska kungafamiljen. Man kan tycka vad man vill om det demokratiska i att ärva ett ämbete, men monarkin handlar inte om det.
Den handlar om tradition och kultur, om att representera Sverige. Den svenska monarkin är en av de få saker som gör Sverige unikt i världen. Var rädd om den!
Vad vore till exempel en Nobelgala utan kungligheter?
Jag har lagt märke till att den svenska kungafamiljen är mycket populär bland andra och tredje generationens svenskar. När Kungen och Drottningen besöker Hjällbo eller Hammarkullen blir de mottagna som rockstjärnor.
Med födseln av en prinsessa har vi svenskar en lång period av drottningar framför oss. Jag ser med spänning fram emot vad det kommer att innebära.
Här ett litet tips från mig för en liten Tysklandssemester: Besök hansastaden Wismar som ligger vid östersjökusten i västra Mecklenburg-Vorpommern.
I 150 år har staden varit ett svenskt guvernement. Under min uppväxttid låg staden i DDR, och det var inte möjligt som västysk medborgare att resa dit om man inte hade en inbjudan.
Det var först efter murens fall 1989 som jag kunde resa dit obehindrat - Wismar är en riktig liten pärla!
Här finns en underbar restaurang som heterAlter Schwede, mitt på rådhusplatsen. Den går inte att missa. Där serveras goda fatöl och traditionell tysk husmanskost, till och med Kungen och Drottningen har ätit där.
Alter Schwede (=gamle svensk) är ett uttryck man använder i Tyskland till exempel när någon försöker lura en. "Aaah, alter Schwede" -försök inte med mig ! Härstammar troligen från svensktiden.
På samma sätt säger man idag om någon som hamnat i finkan, att han har hamnat bakom "schwedische Gardinen" (=svenska gardiner).
Så långt min tysk-svenska kulturgärning för idag.
Avslutningsvis vill jag önska Victoria och Daniel lycka till med föräldraskapet, och önska dem allt gott för framtiden.
Torsdag den 23 februari 2012 är officiell minnesdag i Tyskland för offren av den nynazistiska terrorgruppen NSU (Nationalsozialistischer Untergrund), som under loppet av sju år kunde mörda nio invandrare och en polis utan att myndigheterna misstänkte en högerextrem koppling.
Samtidigt rasar en het debatt om säkerhetspolisens brister och om ett förbud mot det högerextrema partiet NPD. Svenska Dagbladet skriver om detta idag under rubriken Svag tysk koll på nynazister.
Klockan 12:00 idag kommer kollektivtrafiken att stå stilla över hela Tyskland. Flaggor kommer att vaja på halv stång, regeringen kommer att ha en minnesceremoni tillsammans med mordoffrens anhöriga i Berlin. Den direktsänds i tyska TV 1, ARD, klockan 10:15.
Förbundskansler Angela Merkel ber offren om förlåtelse:
Foto: Getty Images
Merkel spoke with the victims' relatives at Thursday's event.
She described the murder series as a "disgrace for our country."
The Zwickau-based neo-Nazi terror cell is believed to have murdered nine small businessmen of Turkish and Greek origin and one policewoman between 2000 and 2007.
Foto: Getty Images
Anhöriga tänder ljus för sina mördade familjemedlemmar:
Foto: Getty Images
Ser mer bilder och läs om dagens minnesceremoni på SPIEGEL International här.
Germany remembers victims of neonazi gang i The Local här.
Sveriges Radio: "Dåden är en skam för vårt land" här.
SR:s korrespondent i Berlin, Daniel Alling rapporterar
Till dig som kan tyska:
Angela Merkels tal vid dagens minnesceremoni:
Mycket gripande anföranden av 3 anhöriga till mordoffren (delvis tyska/turkiska)
A young boy holding up a sign during an anti-regime demonstration in the Syrian village of al-Qsair, southwest of the flashpoint city Homs/ picture from Times of Malta
Varför hör ingen ropen på hjälp från Syrien?
Tidigt i morse livestreamades bombardemanget av den syriska staden Homs på YouTube av Rami Al-Sayed, som under flera veckors tid rapporterade ut om händelserna i Syrien - med hjälp av klipp från mobiltelefoner och sin egen röst.
I morse gick strömmen, kanalen tystnade och kom aldrig tillbaka igen.
Här är den sista videon på hans YouTube-kanal, uppladdat av hans bror. Den visar al-Sayeds kropp i ett provisoriskt sjukhus.
Det här var hans sista ord innan han dog:
"BabaAmr is facing a genocide right now.
I will never forgive you for your silence. You all have just give us your words but we need actions.
However our hearts will always be with those who risk their life for our freedom. I know what we need!
We need campaigns everywhere inside Syria and outside Syria, and now we need all people in front of all embassies all over the world.
In a few hours there will be NO place called BabaAmr and I expect this will be my last message and no one will forgive you who talked but didn't act."
Tidningen skriver: Är det rätt att visa bilder av en döende baby, som skadats under hård beskjutning i den belägrade staden Homs i Syrien?
Ja, sade London Sunday Times reporter Marie Colvin till CNN timmarna innan hon själv dödades under en granatattack.
För CNN:s studioreporter förklarade den erfarna amerikanska krigsreportern varför hon kände så starkt för att visa alla dem som befinner sig på många mils avstånd hur krigets verklighet ser ut, hur slakten av civila fortgår utan att något görs för att stoppa det.
- Det var hjärtskärande, sade Marie Colvin om hur det var att se en liten babypojke dra sina sista andetag, medan hans farmor stod maktlös bredvid och bara kunde smeka den lilles huvud.
Marie Colvin gav sin telefonintervju några timmar innan hon själv blev nästa dödsoffer för den syriska arméns beskjutning av civila i Homs.
Den franske fotografen Remi Ochlik dödades också vid granatattacken mot ett provisoriskt presscentrum i stadsdelen Baba Amr.
Den franske fotografen Remi Ochlik, mördad i tjänst
Klicka här om du vill se några av Remi Ochliks fantastiska bilder.
Detta inträffar bara några dagar efter det att New York Times erfarne Mellanösternkorrespondent Anthony Shadid segnat ned och avlidit i en astmaattack när han på hästryggen försökte ta sig ut ur norra Syrien till Turkiet.
De som försöker levera mat, mediciner och sjukvårdsutrustning blir också måltavlor för beskjutningen när Assadregimen försöker krossa upproret. Just i dessa svarta ögonblick ser det ut som om det bara finns förlorare i Syrien.
Se amatörbilderna från Homs här tillsammans med Colvins sista telefonintervju. Men varning för starka bilder.
Mera läsning från The Guardian:
"Sunday Times editor pays tribute to Marie Colvin"
John Witherow says journalist killed in Syrian town of Homs was 'one of the greatest foreign correspondents of her generation'
Hur länge skall omvärlden se på när Assadregimen slaktar sin egen befolkning, med benäget bistånd av vapenleverantören Ryssland och kommunistdiktaturen Kina?
Man kan stoppa huvudet i sanden och låtsas som ingenting händer, eller göra som de svenska kommunisterna i husorganet Proletären, som avslöjar "mediernas lögner om Syrien" och likt en papegoja upprepar regimens lögner som att "det är väpnade gäng som angriper civila."
Jag väljer att inte vara tyst och följer nyhetsbloggar, YouTube och internationell press - samt försöker sprida något av desssa vidare på min blogg.
Förtryck av mänskliga rättigheter, tortyr och folkmord måste fördömas oavsett politisk kulör.
Jag har en svag känsla av att om dessa massakrer hade hänt i Palestina med stöd av Israel och USA - hade vi inte sett massdemonstrationer över hela världen nu?
Varför är det så tyst når våldet kommer från en vänsterregim, som under långa perioder fått stöd från Sovjetunionen, och som forrtfarande stöds militärt av Ryssland?
Är det rädsla för att stöta sig med Syriens bundsförvant Iran och dess anhang i Libanon, Hizbollah?
För mig finns bara en slutsats:
Vi måste hitta tillbaka till upplysningens ideal jämlikhet, frihet,broderskap.
P.S.:
Idag meddelar Rysslands röst att robotkryssaren Peter den Store är på väg mot Syrien.
"Färdens främsta mål är att förstärka den ryska flottans närvaro i världshavets avlägsna delar. Det är inte uteslutet att kryssaren kommer att gå in i den syriska hamnen Tartous för att påfylla förrådet av livsmedel och gå igenom underhåll." En tillfällighet, eller finns det en plan på att blanda sig i genom intervention?
Rysslands röst meddelar också, att "Syriens nationella råd bekänner att en utländsk intervention är det enda sättet att stoppa väpnade konflikter i landet, som redan varat i ett år."
Robotkryssaren Peter den store
"Interventionen verkar vara den enda möjliga utvägen. Nu måste man välja det minst onda av två onda ting - en utländsk intervention och ett inbördeskrig, sade oppositionsrådets officielle företrädare på en presskonferens i Paris."
Idag hörde jag en gripande intervju i radions Studio Ett, medden numera världsberömda palestinske läkaren som fick tre av sina barn dödade av en israelisk stridsvagngranat i Gazakriget för tre år sedan.
Hans förtvivlade rop spreds i direktsänd tv över hela världen.
Nu är han här i Sverige för att berättar om sitt envisa arbete för fred och dialog mellan palestinier och israeler.
Dr. Izzeldin Abuelaish är en stark och övertygad fredsaktivist. Strax före attacken som dödade tre av hans döttrar, dog hans fru i leukemi. Det är bemärkansvärt att han inte har brutit ihop, jag kan bara förklara det med hans starka tro och hans starka önskan att människorna istället för att hata, skall leva i fred, frihet och ömsesidig respekt med varandra.
Han vägrar att hata, och har skrivit boken I Shall Not Hate, som är översatt till 15 språk, men tyvärr inte till svenska.
Abuelaish bor numera i Kanada och har bildat stiftelsen Daughters for life, somdelar ut stipendier till unga flickor och kvinnor så att de kan studera i såväl Palestina som Israel, som t.ex. University of Haifa och Islamic University of Gaza.
Istället för att se och åtgärda problemen som lett till den gigantiska upplåningen på 160 % av Greklands BNP, riktar man sig mot Tyskland och påstår att landet är skyldigt Grekland ett gigantiskt krigsskadestånd på 95 miljarder. Här i Sverige bidrar Alexandra Pascalidou med att sprida denna vandringssägenvidare.
Vid en konferens i Paris 1945, tilldömdes Grekland ett krigsskadestånd som uppgick till ett värde motsvarande av 160 miljoner kr, eller motsvarande 18 miljarder i dagens penningvärde.
Totalt beräknar man att den tyska staten till dags dato betalt uppemot 275 miljarder i olika typer av ersättningar till Grekland, t ex skadestånd till överlevande efter de massakrer som nazisterna genomförde mot civilbefolkningen.
Märk att med Tyskland här menas Förbundsrepubliken Tyskland och inte DDR. Västtyskland betalade ut på eget initiativ ersättning till drabbade för den nazistiska terrorn, exempelvis barn och släktingar till offren för massakern i Distomo.
Idag chattade Sveriges Radios korrespondent om Greklandkrisen, läs chatten här.
Exempel på hur Tyskland och Angela Merkel framställs i Grekland, bilderna är tagna ur den schweiziska tidskriften Blick:
Klicka på bilderna om du vill se dom i större format
Texten på mittskylten: Nej till en ny ockupation
I dagens Metro bättrar Göran Greider på tyskhatet i sin krönika med överskriften Det förljugna eurodramat:
Han kallar Tyskland för en "obehaglig aggressiv exportekonomi". I vilken värld lever Göran Greider? I så fall är väl Sverige det också? Både Tyskland och Sverige har det gemensamt, att de lever på att exportera sina kvalitetsprodukter till resten av världen.
Ärligt talat blir jag så trött på att alla verkar peka finger mot andra, istället för att rannsaka sig själva. Politikerna i Grekland har skapat ett korrupt system, där indrivningen av skatt är så gott som obefintlig.
Att omvärlden, och även de privata långivarna nu efterskänker upp till 70 % av Greklands skulder mot garantier för att Grekland sanerar sin ekonomi, belönas med det evinnerliga tjatet om att Tyskland skulle betala mera i krigsskadestånd.
Hur som helst verkar Grekland mitt i krisen ha råd med att utrusta sitt försvar med hundratals stridsvagnar. Vad skall dom användas till?
Slutord från bloggen fröjdh:
Det som händer just nu i Grekland är djupt tragiskt, och ingen människa förtjänar det som grekerna går igenom just nu.
Men att piska upp gamla anti-tyska stämningar i ett land vars enda egentliga möjlighet till ökade intäkter finns inom turismen, leder knappast till att det blir bättre.
Särskilt inte när en stor del av besökarna, och pengarna, kommer just från Tyskland.
Med risk för att störa ditt fredags- eller lördagsmys med schlagerfestival, chips, tacos och cocacola:
TT och SVT rapporterar idag, att Schlager-EM-arrangören Azerbajdzjan anklagas för att tvångsvräka människor inför musiktävlingen i maj.
Flera bostadskvarter i huvudstaden Baku har redan, enligt människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW), rivits för att ge plats åt det nya, ultramoderna konserthuset Kristallhallen i huvudstaden Baku.
Enligt HRW har myndigheterna pressat hundratals människor till att acceptera "otillräcklig" kompensation för att lämna sina hem. Organisationen uppger att endast ett hus fortfarande finns kvar i området. Och där ska nu tvångsvräkningarna ha fortsatt.
Azerbajdzjans värdskap för Eurovision Song Contest har redan tidigare fått kritik, bland annat för bristande mänskliga rättigheter i landet. Så här beskrev nyhetsbyrån TT läget i landet dagen efter att Azerbajdzjan segrade i ESC-finalen: "Ett land i krig, med nedslagen opposition och tystade journalister. Azerbajdzjan är mycket mer än bara schlager."
- Evenemanget överskuggas av olagliga vräkningar och tvångsinlösen av mark samt rivningar som gör att hundratals boende tvingas lämna sina hem, säger Hugh Williamson på HRW.
HRW uppmanar samtidigt tv-organisationen EBU att uppmana Azerbajdzjan att upphöra med vräkningarna.
Azerbajdzjanska myndigheter nekar till anklagelserna som riktats mot dem.
Tyska publicservicekanalen NDR:s mediemagasin ZAPP har gjort ett intressant reportage kring detta.
De intervjuar människorättsaktivister och vi får se hur människor tvångsvräks med bulldozers mitt i natten, för att göra plats för den nya arenan där Eurovision Song Contest skall hållas.
Organisationen Sing For Democracy kommer några timmar innan Eurovision Song Contest att anordna en alternativ melodifestival, med sånger för demokrati och frihet. Deras hemsida:
In May Azerbaijan will host the Eurovision Song Contest for the first time.
But the excitement among Azerbaijanis is not shared by hundreds of people
who are being forced out of their homes to make way for a new concert hall in the capital Baku -- BBC News.
Efter att ha läst om Azerbaijans förtryck mot opposition, om tortyr och försvinnanden av journalister bl.a., ställer jag mig undrande till om vi över huvud taget borde delta i detta spektakel, som kommer att utnyttjas av regimen i rent propagandasyfte.
Borde vi inte bojkotta årets final?
Läs även Rickard Söderbergs blogg, där han tar upp samma ämne, fast ur en annan vinkel, under rubriken Må Baku slå bakut
Månadens krönika, publicerat i Mölndals-Posten 2012-02-08
Kalla mig för Christian!
"Är ni nöjd så här?" frågar den vänliga tjejen i 18-årsåldern. Jag stirrar häpen på hennes tandställning och svarar "Va?". "Önskar ni någonting mer?", fortsätter hon.
Jag befann mig på en hamburgerbar och hade precis gjort klart min beställning. Turligt nog fann jag mig snabbt och hejdade mig precis innan jag skulle se mig över axeln och svara: "Ser du någon mer här? Jag är ensam och det är bara jag som ska äta".
Inte var det hennes fel att hon "niade" gästerna. Hon har säkert fått gå en introduktionskurs och lärt sig den nya ni-reformen, som svenska företag håller på att införa bakvägen.
Idag skall jag utnyttja min krönikespalt till att gnälla om något, som kanske en och annan läsare uppfattar som ett i-landsproblem. Som krönikör slipper jag ju att skriva insändare eller vända mig till "Ring P1". Jag har hela 2500 tecken till förfogande att använda som klagomur.
Varför utsätts vi allt oftare för detta "niande" i Sverige? Vem har bestämt det? I december förra året deltog jag i guidandet av hundratals tyska resesäljare på besök i Göteborg. Vid en välkomstceremoni på Börsen fick de med sig, "att här säger man hej, och alla säger "du" till varandra".
Detta har jag under mina snart 35 år i Sverige talat om för alla mina utländska gäster, som undantagslöst varit imponerade över detta. Du-reformen är, jämte allemansrätten, unik i världen och det har jag alltid varit stolt över.
Googlar man på "du-reformen" får man snabbt reda på, att det var dåvarande chefen för medicinalstyrelsen, Bror Rexed, som 1967 i sitt välkomsttal till personalen meddelade, att han tänkte säga du till alla, vilket gav fart åt det nya bruket. "Kalla mig för Bror", uppmanade han. Det betraktades som en reform i demokratisk riktning. Tidigare ansågs det oartigt att tilltala en överordnad, speciellt någon som man inte kände, med annat än titel. En underordnad tilltalades med ni eller han/hon alternativt personens namn.
Jag har på sistone blivit niad i butiker och på restauranger. Till och med på en av mina stamkrogar på Avenyn niades jag nyligen av en ung personal.
Skall man nödvändigtvis envisas med att nia, tycker jag att man åtminstone borde göra det ordentligt. För en tid sedan anmälde jag mig till ett seminarium och jag fick följande svarsmejl: "Hej Christian. Ni är varmt välkommen". Borde de inte ha skrivit både för- och efternamn eller åtminstone "Herr Schickhardt", när de nödvändigtvis måste tilltala mig som en fransman eller tysk?
Vad tycker DU? Har DU råkat ut för samma sak? Hör gärna av DIG med DINA synpunkter, men tänk på tilltalet, HÖRRUDU!
Vill du läsa fler krönikor och andra alster ur Mölndals-Posten hittar du dom här!
Sydafrikas Oscarsbidrag Skoonheid, eller Beauty som den heter på engelska, visades i filmfestivalens HBTQ-sektion. Lite synd tycker jag, den är värd en större publik.
Det är inte min första sydafrikanska film, däremot den första som är inspelad på afrikaans, detta märkliga språk som närmast påminner om en nederländsk dialekt.
Francois är en framgångsrik företagare och tvåbarnspappa som lever ett dubbelliv, eftersom han med jämna mellanrum smyger iväg för orgier med andra män. Huvudregeln vid dessa sexmöten vita afrikaaner emellan är att inga bögar eller svarta är välkomna.
Men dubbellivet är skört och när han träffar dotterns pojkvän Christian, en vacker ung man, uppstår en våldsam attraktion och besatthet.
Deon Lotz spelar mycket övertygande. Samtidigt som man ibland tycker synd om huvudrollen med sitt dubbelliv, blir han mer och mer osympatisk. Hans besatthet av dotterns pojkvän Christian utmynnar i en mycket rå och brutal våldtäkt, något av det mest chockerande jag sett på film.
Efter den scenen verkligen hatar man huvudfiguren, samtidigt som man inser att han är ohjälpligt fast i sin roll och inte klarar av att komma ut.
Filmen visar också på den generationskonflikt mellan de äldre som sitter fast i konventioner, och de yngre som har så mycket lättare idag att forma sina liv.
Slutscenen där han på avstånd bevittnar två unga homosexuella män som kysser varandra öppet på en restaurang andas ändå en längtan efter att kunna leva ett öppet liv som homosexuell.
I festivalprogrammets beskrivning görs jämförelser med Thomas Manns Döden i Venedig, men det tycker jag är lite långsökt.
Filmen vann queerpalmen vid filmfestivalen i Cannes i fjol. Inte visste jag att det fanns ett sådant pris.
Regi: Oliver Hermanus, Frankrike/Sydafrika, 2011
Betyg: 3 mölndalskråkor
Skoonheid, trailer:
Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival
I filmen The Loneliest Planet spelar Gael García Bernal och Hani Furstenberg det nyförälskade paret Alex och Nica. De planerar att gifta sig, men innan dess skall de göra sin drömresa, en vandring i Kaukasus.
Väl i Georgien hyr de en lokal guide. Otroligt vackra bilder, väldigt tyst, dialogen är sparsmakad. Ett vilt öppet mycket grönt landskap som på samma gång andas fara.
Och så, bara några sekunder, och vi har en annan film. Något sker som är över nästan innan det hänt. Från en sinnesstämning är vi direkt över i en annan och kärleken mellan de två sätts verkligen på prov.
Ett fantastiskt, väldigt medvetet foto, bygger också upp en stämning av hotande katastrof.
Mycket fint spel av paret Bernal och Furstenberg. En av mina festivalfavoriter.
Filmen är producerad av ZDF Das kleine Fernsehspiel, vilket innebär att den kommer att visas på tysk tv i alla fall - men då är den ju förstörd genom dubbning.
Regi: Julia Loktev, Tyskland/USA, 2011
Betyg: 4 mölndalskråkor
Tyvärr hittade jag ingen trailer till filmen, hur mycket jag än letade.
Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival
Das Blaue vom Himmel eller Promising The Moon, som filmen heter på engelska har haft alla förutsättningar att bli en succéfilm. En spännande story och en av Tysklands bästa skådespelerskor i Hannelore Elsner - jag hade stora förväntningar.
Året är 1991 och i Baltikum pågår frigörelsen från den sönderfallande Sovjetunionen för fullt. Sofia arbetar som tv-producent i Tyskland även om hennes familj ursprungligen är lettiska balttyskar. Familjen evakuerades, liksom de flesta balttyskarna, till Tyskland 1939 när de baltiska länderna skulle inlemmas i Sovjet, efter överenskommelsen i Hitler-Stalinpakten.
Men när Sofias känslokalla mor drabbas av Alzheimers säger hon saker som inte passar in i familjens historia. Sakta men säkert inser Sofia att modern helt fabricerat sin historia om livet i Lettland och istället avslöjas en obehaglig sekvens av svek, otrohet och hämnd.
Promising the Moon fångar både 30-talets Lettland, den sovjetiska ockupationens grymheter och 90-talets baltiska frihetskamp.
Tyvärr har regissören Hans Steinbichler förvandlat manuset till ett teatraliskt pekoral, och målar med allt för stora penslar. Hannelore Elsner som jag sett i många bra tv-serier och filmer, spelar här över så till den milda grad att filmen blir nästan olidlig att se. Stundtals skruvade jag på mig på grund av överspelet och funderade allvarligt på att lämna salongen innan filmen var slut.
Lägg därtill stråkorkestersmet á la Hollywood. Filmen är tyvärr ett stort magplask.
Regi: Hans Steinbichler, Tyskland, 2011
Betyg: 1 mölndalskråka (=underkänt)
Das Blaue vom Himmel, trailer
Något om den tyska titeln: När man lovar mer än man kan hålla, eller när man ljuger ihop en historia, säger man på tyska att man lovar/ ljuger ihop "det blåa från himlen".
Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival
Mixed Kebab är inte bara en fyndig titel, av trailern att döma verkar den vara en film med mycket spänning och dramatik.
Filmen handlar om kärleken mellan turkiskfödde Bram och Kevin. Bram döljer sin homosexualitet för sin familj och omgivning i Antwerpen, där han bor.
Filmen har premiär på biograferna i Belgien den 29 februari. Vågar man hoppas på att den hittar sin väg till biografer i Sverige, eller till nästa filmfestival?
En beskrivning av filmen på engelska hittar du på bloggen Talk Of The Town.
Mixed Kebab, trailer:
Här kan man visst ladda ner hela filmen. Gör inte det, det är olagligt!
Bosniske regissören Nedzad Begovics A Cell Phone Movie är en sådan konstvideo man kan se rullas upp på tv-skärmar på Documenta eller på en utställning på Moderna Museet i Stockholm - en märklig film som jag fortfarande, efter en vecka, inte har lyckats begripa mig på.
Jag har dock lärt mig en sak i livet, efter snart 53 år: man behöver inte begripa allt.
Filmen vann priset för bästa dokumentär på festivalen i Sarajevo 2011. Jag hade gärna velat se de filmer, som denna dokumentär tävlade med tillsammans.
Filmfestivalens Midhat ”Ajan” Ajanovic beskriver den så här i festivalprogrammet:
Filmen är en blandning mellan dokumentär och spelfilm, där man kombinerar dokumentärt ljud med visuellt material upphittat i verkligheten.
Begovic är en filmare som gillar improvisation och ögonblickets ingivelser. Med ett öga för detaljer lyckas han överskrida perceptionens snäva rammar och göra synligt för oss vad som annars är omärkligt inom vardagliga bilder.
Tack vare en mängd lyckade visuella aforismer ter sig filmen som om Tati eller Andersson gjorde en dokumentär.
Regi: Nedzad Begovic, Bosnien & Hercegovina,
Betyg: 3 mölndalskråkor
A Cell Phone Movie, trailer:
Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival
I lördags var det dags igen. En gång varje år gör filmfestivalen en lokalpatriotisk djupdykning i filmarkivet på ett fullsatt Draken och visar kortfilmer från svunna Göteborgsepoker på den över 20 meter breda och 100 kvadratmeter stora duken.
I Välkommen ombord från 1951 mönstrade vi på en båt i Göteborgs hamn och följde livet ombord under seglatsen ner till Medelhavet.
I Andra takter från 1985 var det nitar, tuppkam och läder som gällde. Den tunga kängpunken stod Anti-Cimex för medan vi följde basisten Sixten och hans vänner i deras uppror mot Svensson-Sverige.
I Göteborg från 1973 är det staden själv som har huvudrollen. Vi åker med Paddan, går på Liseberg och spanar in fotbollsmatcherna på Nya Ullevi. Och så visades det reklamfilm, gamla godingar med Margaretha Krook, Ernst-Hugo Järegård och Gösta Ekman m.fl.
Det är alltid lika underhållande att se dessa filmpaket. Man får många goda skratt över det gammaldags och mossiga språket som talades på den tiden.
Visningen presenterades av Kajsa Hedström från Svenska Filminstitutet.
Har du aldrig besökt Svenska Filmarkivets hemsida, rekommenderar jag verkligen ett besök där. Här finns en utmärkt playfunktion, och det är lätt att söka filmer efter årtal, genre och geografiska platser.
Filmen Andra takter från 1985, som visades under Drakenvisningen, kan du se på filmarkivets hemsida här.
Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival
Min tredje musikdokumentär denna festival, efter Mississippi-Blues i Times Like Deese, och Haitis fantastiska storband Septentrional i When The Drum Is Beating, - var det dags att bänka sig i Bergakungens salar framför El Gusto, en, vad det skulle visa sig, fantastisk film om återföreningen av gamla chaabimusiker, som splittrades vind för våg efter Algerietkriget på 1950-talet.
Regissör och en del av musikerna var närvarande vid visningen, och sällan har jag sett en så entusiastisk publik i en fullsatt salong en lördag förmiddag ge standing ovations och busvissla efter en filmvisning. Lite slarvigt uttryckt skulle man kunna kalla filmen för en algerisk Buena Vista Social Club.
Handlingen kort:
Algers casbah på 1940-talet var en myllrande stadsdel där judar, muslimer och kristna umgicks på ett relativt okomplicerat sätt. Här träffades ett gäng musiker och spelade Chaabi tillsammans, en musikstil som har både judiska, arabiska och andalusiska rötter.
Men spänningarna mellan folkgrupperna ökade och i samband med inbördeskriget mellan algerier och fransmän som bröt ut 1954 skingrades männen för vinden.
Filmaren som själv har rötterna i Algeriet men växt upp i Europa, träffade av en händelse en av de gamla musikerna i en antikshop i Alger. I sju års tid har hon jobbat med filmen där de åldrande männen slutligen återförenas vid en spelning i Paris.
Filmen gav mig en energikick som höll i sig i flera dagar. En klar 4:a, men med tanke på det enorma arbete Bousbia lagt ner på att leta upp och sammanföra alla dessa musiker blir det full pott från mig.
Betyg: fem mölndalskråkor
Abdel hadi Halo & The El Gusto Orchestra Of Algiers på spotify
Så har då till sist överförmyndarna i Göteborgs Sociala Resursnämnd fattat sitt beslut. Göteborgs-Posten skriver att Sociala resursnämnden har röstat igenom förslaget om att dra in femtillstånden för stadens krogar.
Under eftermiddagens sammanträde i sociala resursnämnden röstade en majoritet igenom förslaget om att dra in femtillståndet.
Oppositionen är kritisk till beslutet. Jonas Ransgård, gruppledare för Moderaterna i Göteborg:
- Jag tycker det är väldigt tråkigt. Rapporten som det här baseras på har bevisat att man blir mindre full om man är hemma och sover i stället för att vara på krogen, men den har inte bevisat att man går hem bara för att krogen är stängd.
Han ser det dock inte som omöjligt att kommunfullmäktige ändrar sig i frågan.
- Det är så klart brant uppförsbacke nu, man kan inte säga annat. Men förra gången det diskuterades så ändrade man sig.
Efterfesterna i Göteborg kan komma att få en tidigare starttid. För under onsdagen beslutade sociala resursnämnden i Göteborg att ställa sig bakom förvaltningens nya riktlinjer som innebär att stadens krogar inte får ha öppet till klockan fem.
En vänstermajoritet vill stänga klockan tre på grund av bråk och stök på stan. Men oppositionen vill stänga fem för att inte skrämma bort turister.
– När tre-krogarna, som är över 100 stycken, stänger blir det som värst. Och det blir bara värre om man tvingar fem-krogarna att stänga tidigare. Det skulle bara plussa på våldet, säger Cecilia Wigström (FP), vice ordförande i resursnämnden.
– Göteborg är en turiststad, att kunna erbjuda ett aktivt nattliv är ett sätt att locka turister.
Sveriges restriktiva alkoholpolitik måste ha en folklig förankring. Det är en balans. Begränsningar som upplevs orimliga kan få konsekvensen att trovärdigheten för politiken undergrävs.
Resultatet blir då svartklubbar och att folk dricker på andra ställen där ålderskontroll och ordningsvakter som finns på krogen saknas. Frågan är vad som är vunnet med det.
Och hur modern är egentligen denna vilja att lägga andra människors liv tillrätta. Kan inte de som vill fortsatta festa helt enkelt få göra det. På de 6 uteställen det handlar om. I Sveriges andra stad med en halv miljon invånare. Du kan läsa hela blogginlägget här.
Beslutet i Göteborgs sociala resursnämnd (vilket ord!) har även letat sig in i Stockholmspressen, som här i DN . Även Helsingborgs Dagblad har med nyheten i sin nätupplaga.
Jag bifogar här ett öppet brev från krögarna till jazzklubben Nefertiti som jag besöker ofta för att lyssna på konserter:
Göteborg, Sveriges framsida?
Ett inlägg i debatten om Göteborgskrogarnas öppettider.
"Vi som driver Jazzklubben Nefertiti, ett av de 16 ställen i Göteborg som har serveringstillstånd till 05, följer med stort intresse och en tilltagande oro den pågående debatten om 05-tillståndens vara eller icke vara. Det var med förvåning vi förra vintern mottog nyheten att den då nytillsatte polischefen Lars Klevensparr ville riva upp beslutet/rekommendationen från Social Resursnämnd att vi krogar som hade så kallade tillfälliga tillstånd nu skulle få permanenta sådana. Tillstånden skulle inte behöva sökas varje år.
Toppklass tyckte vi. Social Resursnämnd ansåg att det mångåriga samarbetet med krogarna, tillsammans med Polis, Räddningstjänst, Miljöförvaltning och Skattemyndighet hade gett gott resultat. Ett samarbete som bland annat består av gedigen utbildning för krogpersonal i alkohol- och drogrelaterade frågor, allt högre krav på legitimerade ordningsvakter, en kraftfull uppstädning och kontroll av krogarnas ekonomi, skärpta och tydligare riktlinjer beträffande förebyg!gande brandsäkerhet och utrymningsplaner samt skärpta krav på livsmedelshantering.
Jag kan själv efter mer än 20 år på Göteborgs krog-, nöjes- och kulturscen vittna om att det är en helt annan värld nu än det var på 90-talet. Eller t.o.m så sent som för 10 år sen. Här har både myndigheter, förvaltningar, nämnder och krögare gjort ett riktigt bra jobb. Det är godare, snyggare, varmare, fräckare, låter bättre, säkrare och inte minst:
Vilket utbud! Göteborg är numera en evenemangsstad att räkna med, en musikstad, en krogstad och en riktigt het klubbstad -allt det som många av oss ser som några av lockelserna när vi pratar om våra favoritstäder som New York, Berlin eller London. Vi på Nefertiti slår oss gärna på bröstet för våra 200 konserter om året men det tycker jag sannerligen många andra aktörer kan och bör göra också.
Men nu tillbaka till Klevensparrs rivande. Inte nog med att hans Polismyndighet ville riva upp Social resursnämnds rekommendation om 05-tillstånden, de vill nu även vrida klockan tillbaka 15 år och ta bort dem helt! Trodde först faktiskt bara att det var en nyck från en nytillsatt chef som varken Social Resursnämnd eller våra folkvalda politiker skulle överväga riktigt seriöst. Eller kanske ett smart drag för att få mer resurser till sin egen myndighet. Så att Polisen, som absolut är ett av våra värdefullaste och viktigaste instrument för att få vår storstad att fungera, skulle kunna utföra sitt uppdrag bättre. I så fall skulle jag vara den förste att ställa mig på Klevensparrs sida. För här har vi en av de centrala punkterna i hela ärendet, Polisens organisation, resurser och nerkokat till en enkel praktiskt detalj, deras schemaläggning.
Fredagen den 27 januari i år kallade Citypolisen till ett möte med oss krögare som har 05-tillstånd. Ett mycket informativt möte i trevlig ton där vi krögare fick en bra och saklig redogörelse för hur Polisen jobbar och tänker kring det så kallade krogrelaterade våldet och framförallt problemen kring Avenyn.
Jag är övertygad om att alla närvarande krögare blev lika stumma av förvåning som jag när vi delgavs insyn i Polisens schemaläggning på helgnätter. Förutom de 16 poliser ”på fältet” som finns i stort sett dygnets alla timmar alla dagar i veckan tillkommer det ett skift kl 15.40 fredagar och lördagar. Det består av ytterligare 20 poliser som har till huvuduppgift att hålla ett vakande öga över nöjesstråken i centrala Göteborg, framförallt Avenyn.
Detta skift ”går av” kl 03. Just det - kl 03. Och det är ju detta krögarna på Avenyn har klagat på i alla år, efter 03 finns det, om inte inga, så i varje fall väldigt få poliser i centrala Göteborg. Någon krögare på mötet frågar om det inte vore idé att ändra på schemat lite. Typ 18.40-06?
De tre närvarande polischeferna skruvar lite på sig och svarar lite diplomatiskt: Nja, kanske det.
Då frågar en annan krögare hur länge schemat sett ut så här. Svaret, levererat med illa dolt skamsenhet, är: I ca 20 år. I 20 år!!!
Här står högt uppsatta chefer inom en av våra viktigaste myndigheter och berättar för en samling krögare, personer som är experter på att skriva behovsanpassade schema, att Polisen inte ändrat sitt på 20 år!!
Jag ser det som en ren förolämpning att Polismyndigheten inte ens kan tillgripa en så pass enkel åtgärd som en omläggning av ett schema för att komma tillrätta med de problem som kan uppstå kring krogarnas långa öppethållande. Och märk väl att problemen är väldigt sällan inne på krogarna, där finns det massor av kompetent personal som stämmer i bäcken, problemen är allt som oftast ute på gator och torg.
Metaforer kan lätt bli fåniga men jag kan inte låta bli: Stänger man en olycksdrabbad vägsträcka eller försöker man först med åtgärder som mitträcke, nytt övergångsställe, fler hastighetskontroller, planskilda korsningar osv?
På Avenyn går skiftet av 03. Det har det gjort i 20 år. I 20 år! Pinsamt? Ja, speciellt för alla de poliser som har valt sitt yrke för att göra det de tror på och vill. Att göra Göteborg till en bättre stad. To protect and serve, som det står på polisbilarna over there. Gå av sitt skift 03?
Vilken krögare låter lunchkocken gå av sitt skift 11.45? Den krögaren driver lunchkrog högst 2 dagar. Kanske 3. 20 år!! Patetiskt. Skamligt.
Vi på Nefertiti tycker att debatten har handlat väldigt mycket om Avenyn. Full förståeligt. Avenyn är stökig på helgerna. Men inte krogarna på Avenyn. De drivs i de flesta fall av ruskigt erfarna och kompetenta personer. Och engagerade.
Engagerade för sin egen rörelse men också för Göteborg som stad. Nöjesstad, kulturstad, krogstad, evenemangsstad. En stad att trivas i och en stad som lockar besökare, nya invånare och ny företagsamhet. Avenyn är en given magnet för både önskade och oönskade.
Precis som Magnus Albrektsson, ansvarig på Park Lane, skriver i sitt öppna brev, är det inte konstigt att vilsna ungdomar, kriminella element, stökiga (läs; berusade) personer söker sig till Avenyn. Det är ju där det kokar på helgnätterna.
Men jag är helt övertygad om att ungdomarna inte kommer bli ett dugg mindre vilsna, de kriminella kommer inte söka till teologutbildningen och de som dricker för mycket kommer inte börja hamstra Nutrilett bara för att krogarna stänger 2 timmar tidiga!re.
Tyvärr. Här krävs helt andra insatser. Skola, föräldrar, stadsdelsnämnder, idrottsföreningar och inte minst Polisen har viktiga roller. Men knappast krogarnas öppettider. Sätt upp mitträcken och övergångsställen innan ni överväger att stänga vägen!
Debatten handlar också om mycket om folkhälsan, alkohol och våld. Endast en dåre skulle hävda att alkohol i större mängder inte är negativt för folkhälsan och samma dåre skulle säga emot att alkohol kan vara den katalysator som utlöser människors ilska och utmynnar i våld.
Det behövs inte en tveksam enmansutredning för att bevisa det. Bortkastade pengar om jag får säga vad jag tycker. Men myntet har som bekant både en framsida och en baksida. Folkhälsa är väl inte bara alkoholintag? Fetma, socker, stillasittande vid TVn och stress är andra stora bovar i folkhälsodramat.
Men jag tror inte Lars Klevensparr tänkt sätta ner foten när det gäller Coca Cola, På Spåret eller klockfunktionen på din iPhone? Och det är väl inte heller hans jobb?
Det är däremot hans jobb att på bästa möjliga sätt säkerställa Göteborgarnas trygghet på deras gator och torg. Utan att stänga desamma. Folkhälsa är också socialt umgänge. Folkhälsa är trivsel. Folkhälsa är mötesplatser. Folkhälsa är kultur. F!olkhälsa är konst. Folkhälsa är dans, svett, hångel, glädje och kärlek. Folkhälsa är känslomässig urladdning. Folkhälsa är en levande stad. Folkhälsa är kreativitet. Folkhälsa är galenskap. Folkhälsa är valfrihet och inte restriktioner.
Jag kan hålla på hur länge som helst och en inskränkning av välskötta krogars öppethållande vore ett ingrepp mot alla dessa små men ack så viktiga faktorer i folkhälsan. Dessutom ställer jag mig mycket tveksam till att det skulle konsumeras mindre alkohol bara för att vi stänger krogarna 03. Det skulle snarare öppna upp för ännu mer fulöl från Tyskland och svartklubbar utan brandsläckare och momsredovisning. Varsågod Herr Smågangster - arenan är din!
Precis som Albrektsson kan jag inte tänka mig ett säkrare och bättre ställe att konsumera alkohol på än någon av våra många fina krogar. Vi tar hand om gästerna inne hos oss. En välorganiserad Polismyndighet med tillräckliga resurser borde kunna ta hand om gator och torg.
Om, ve och fasa, Polisens förslag skulle röstas igenom i kommunfullmäktige blir det ett steg tillbaka för Göteborg som levande stad. Stafettpinnen som framsida lämnas över till Stockholm och Malmö.
Den är de i så fall värda. En stad som gör anspråk på att utvecklas, leva och vara i framkant kommer aldrig främjas av att dess politiker fattar beslut på vaga grunder som en enmansutredning eller ett 20 år gammalt tjänstgöringsschema.
Något som sällan eller aldrig nämns i debatten är alla arbetstillfällen krogarna skapar. I ett Sverige där ungdomsarbetslösheten är skrämmande hög tycks det befängt att i Göteborg skala bort ett par hundra jobbtillfällen varje helgnatt, mestadels människor under 25. Enbart vi på Nefertiti, som är en rätt liten aktör, har mellan 15-20 anställda varje helgnatt. Skapa fler jobb istället för Guds skull. Polisen behöver folk.
Jag hävdar att det är alla ledamöter i kommunfullmäktiges plikt att sätta sig in i den här frågan ordentligt. Det håller inte att luta sig mot vaga argument, en enmansutredning, en ickefungerande schemaläggning och gamla självklara spöken som alkohol och våld. Eller att luta sig mot en partilinje. Och kan man verkligen fatta ett väl grundat beslut utan att ens ha en dialog med en av dom stora aktörerna i frågan. I det här fallet vi krögare. Så vitt jag vet har det inte tagits någon som helst kontakt från kommunfullmäktiges sida med oss krögare.
Några krögare har försökt nå er men bara fått kalla handen. Ni är alla enskilda ledamöter och det är ert uppdrag att rösta därefter. Ni måste tänka utanför ramarna. Vad vill vi med staden Göteborg? Hur ska den utvecklas? Och vilka beslut ska fattas för att föra staden framåt?
Ett gammalt bra trick när man står inför ett svårt beslut är att göra en lista över plus och minus. Nu föreslår jag att alla gör sin egen plus- och minuslista över krogarnas öppethållande 03 kontra 05.
Här är min:
för 05:
Fler mötesplatser och sociala rum efter 03. Fler arbetstillfällen i krogbranschen. Levande kultur och nöjesliv efter 03. Ökad attraktionskraft för turism och företagande. Ökad attraktionskraft för större evenemang. Alkohol konsumeras under ordnade och säkra former. Avenyn är en levande paradgata, inte ett stängt asfaltstråk med stängda skoaffärer. Större spridning på krogarnas stängning. Mer lätthanterligt för Polis, Taxi, kollektivtrafik och snabbmatsställen. Mindre attraktionskraft för svartklubbar. Färre oönskade efterfester och lägenhetspartyn.
Och helt i egen sak: Nefertiti kan fortsätta presentera 200 konserter per år. Vår ekonomiska verklighet säger oss att med ändrade öppettider skulle vår kärnverksamhet, konserterna, påverkas kraftigt negativt. Nätterna är en stor ”sponsor” av vårt konsertutbud. Senaste kalkylen ger oss siffran 120 konserter per år med inskränkt öppethållande. Vi har alltså vår klubbverksamhet för att hjälpa konsertdelen ekonomiskt.
för 03:
Avenyn kommer troligen vara lugnare och tystare 04-06 fredag och lördag. Men vad händer kl 03? Alla stänger samtidigt. Och Polisen går hem. Stackars McD, BK, Taxi och Västtrafik.
Grattis svarttaxi och svartklubb!
Polisen kan behålla sitt 20 år gamla schema.
Sorry, kommer inte på något mer."
Martin Brinck martin.brinck@nefertiti.se
Joachim Nordwall joachim@nefertiti.se
Janne Lundin janne@nefertiti.se
Jazzklubben Nefertiti Hvitfeldtsplatsen 6
http://www.nefertiti.se
Vill och orkar du läsa mera i ämnet, så rekommenderar jag följande krönika på yimby göteborg:
Sociala resursnämnden, med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet i spetsen, har röstat igenom förslaget (8/2) om att dra in 05-tillstånden för krogarna i Göteborg.
Nu ska frågan hanteras av kommunstyrelsen och kommunfullmäktige. Nu har vi chansen att påverka ledamöterna att behålla nuvarande tillstånd som dessutom innehåller tuffare regler för krögarna.
Politiker ska inte bestämma när festen är slut och det är inte 5-krogarna som är problemet med stöket på Avenyn. Skriv på uppropet och visa vad du tycker! Du hittar uppropet här.
Tillåt mig avslutningsvis en egen kommentar:
Jag tycker man glömmer bort en viktig sak här, att någon skall bestämma över vad som är bäst för en annan, att inte människan själv är kapabel att avgöra om hon vill vara ute och festa till kl 05:00.
Det är den förmyndarmentaliteten som får mig att kräkas, trodde att den gick under samtidigt som DDR 1989, men där har jag väl misstagit mig ordentligt.
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
