Tora var ingen idiot

Min månadskrönika publicerad i Mölndals-Posten 2012-08-09

Tora var ingen idiot

Diagnosen var obarmhärtig. I patientjournalen stod det svart på vitt: "Idiot". 

Tora föddes i norra Bohuslän 1898 och hade tillbringat större delen av sitt liv på institutioner. På den tiden var det inte så ovanligt att fattigdom, en brokig uppväxt eller en udda personlighet kunde resultera i livslång inlåsning. Tora kom från mindre bemedlade förhållanden och arbetade som piga. Det hårda och slitsamma arbetet blev henne övermäktig. I 20-årsåldern försökte hon dränka sig i gårdens brunn. Allt sedan dess hade hon suttit inlåst på det stora mentalsjukhuset på Hisingen. Hospitaliseringen hade satt sina spår. 

Jag var fortfarande tonåring när jag som nyanställd skötare fick i uppgift att vara kontaktperson åt Tora. Hon satt mest för sig själv i ett hörn av dagrummet. I sina ljusa stunder sjöng hon gamla visor och skillingtryck från norra Bohuslän. De flesta kunde hon utantill, men ibland bad hon mig att plocka fram häftet med visor som var nedtecknade på svart vaxduk. Vid ett tillfälle uppträdde Margareta Kjellberg i sjukhusets stora samlingssal och Tora sken upp som en sol. Det levde hon på länge.

Trots att hon var rullstolsbunden och inte kunde äta själv gjorde vi utflykter in till Göteborg med hjälp av socioterapins bilar och personal. Vi shoppade kläder på Victoria, fikade på Bräutigams eller ordnade picknick i Slottskogen. En vecka varje sommar åkte vi på pensionat någonstans i Sverige.

Den stora sjukhusparken utnyttjades maximalt. Så fort solen visade sig ordnade vi saft- och bullkalas i gröngräset. Bullarna bakade vi själva i avdelningens kök, och saften gjorde vi av  egenplockad fläder från sjukhusområdet. Bohuslandstinget knusslade inte med resurser. Personaltätheten var hög och det skulle aldrig fallit någon in att låsa in patienterna på natten och lämna dem ensamma utan personal. 

Vid mina långpromenader genom Mölndal passerar jag ofta äldreboenden. Jag slås av att man nästan aldrig ser någon människa utanför, trots inbjudande parkbänkar och grönska. Det gör mig ont i hjärtat när jag läser artiklar om hur gamla människor låses in på nätterna för att spara på personal; om hur anställda inom hemtjänsten stressar från "brukare" till "brukare" för att hinna med, utan tid att sitta ned och prata. Har samhället blivit fattigare under de senaste trettio åren?

Jag undrar vad Tora hade sagt, vi hade gott om tid för långa pratstunder. Det jag lärt mig av hennes berättelser om uppväxten i början på 1900-talet hade jag aldrig kunnat läsa mig till i en bok. Och en sak är jag säker på: Läkarna hade fel, Tora var ingen "idiot". 

Vill du läsa fler av mina krönikor hittar du dom om du klicka på den blå etiketten nedan.