Veckans satir - blir detta den nya svenska utrikespolitiken efter 19/9?

Och vems reklamfilm är det här?




"Svenska valaffischer är under all kritik."
Här sätter experterna betyg på valaffischerna (SvD)

Ramadan-resan del 2

Idag är det fem veckor sedan jag startade blogga, och fortfarande känns det inte som om jag hittat den rätta formen. Så här presenterar jag mig själv på bloggportalen: "Naturaliserad svensk med tyska förtecken bloggar om film, musik, resor och politik ur ett västsvenskt, europeiskt perspektiv." Kan man verkligen locka läsare i Sverige med en sådan presentation?

För min egen del har bloggeriet betytt, att jag hittat nya världar via andra bloggare. De mest intressanta som jag följer har hamnat i min högra spalt, i den så kallade "bloggrullen", där de  uppdateras så fort någon lagt ut ett nytt inlägg. En av dom intressantaste och för mig mest inspirerande bloggar just nu är 30 mosques in 30 days. Jag presenterade Aman & Bassams rundresa genom Nordamerika förra söndagen, och så här drygt halvvägs på resan måste jag säga att deras dagliga inlägg ger mig en ny, mer differentierad bild av Amerika varje dag! Även Aman och Bassam upptäcker saker de tidigare inte varit medvetna om, bl. a. att de själva måste arbeta med sina egna fördomar. Detta märks särskilt i detta CNN-inslag. 

Även facebook har öppnat nya världar för mig. Där har jag lärt känna den egyptiska New York-baserade författaren,  journalisten och feministen Mona Eltahawy. Det var hon som tipsade mig om den amerikanska "ramadanresan".

Moskén Dar al Islam i Abiquiu, New Mexico.

.
PS. När jag slår "ramadan" på Google Nyheter kommer det upp följande rubriker:

* Arbetsgivare kan tjäna på ramadan-ledighet
* Svenska köpmän har inte förstått det här med ramadan
* Ramadan har blivit en höjdpunkt! Slakterierna ökar produktionen med 20 %
* Ramadan ger extra pengar 

Okej, det fanns några till som inte handlade om vinster i handeln - men jag ställer ändå frågan: Handlar allt snart bara om att tjäna pengar? Jag bara undrar, ...DS

Player Of The Week: Marko Arnautovic

Marko Arnautovic

I tisdagens drama i Genua mellan Werder Bremen och Sampdoria sköt Markus Rosenberg det avgörande målet, och  kvalificerade hanseaterna för spel i Champions League, bokstavligen i sista minuten.Där skall "vi" i gruppspelet möta Inter, Tottenham och Twente. Första matchen spelas den 14 september mot Tottenham på Bremens hemmaarena Weserstadion.

Idag spelades andra omgången av årets Bundesliga. Efter den snöpliga förlusten mot Hoffenheim förra lördagen, besegrade Werder idag  FC Köln med 4:2. Första målet var en straffspark, som sattes av Torsten Frings i 33:e minuten. Två minuter senare sparkar nyförvärvet Marko Arnautovic in 2:0, och ytterligare två minuter senare reducerade Lukas Podolski 2:1.

14 minuter in i andra halvlek ökade Hugo Almeida ledningen med 3:1, och i 1:a förlängningsminuten gjorde Arnautovic sitt andra matchmål och slog in 4:1. Kölns Kevin McKenna reducerade i 93:e minuten till 4:2.

Det var ett fantastiskt spel av Bremarna och de vann matchen välförtjänt. Bremen förlorade nyligen en av sina bästa spelare till Real Madrid, Mesut Özil. Men Arnautovic verkar vara lovande. Han kommer närmast från Milan, men har tidigare spelat för den österrikiska klubben Floridsdorfer AC, mellan 1995 och 2006. Marko har även spelat i Twentes ungdomslag. Han är född 1989, pappan är serb och mamman österrikiska; han har både serbiskt och österrikiskt pass. Marko fick välja mellan att spela i serbiska eller österrikiska A-landslaget. Han valde det österrikiska, där han fortfarande spelar. Nuvarande kontrakt med Werder Bremen löper på 4 år.

Nu har till och med svenska media upptäckt Bundesligans kvalitéer. Den har det högsta målsnittet av de stora ligorna i Europa (2,83). Man har det i särklass högsta publiksnittet i Europa (de två senaste säsongerna har det legat runt 42 000!) Dessutom kommer Bundesliga i vinter att passera Serie A på UEFA:s femårsranking, och därmed få ytterligare en Champions League-plats. Läs Expressens artikel "Bundesliga hetare än någonsin" här!

 Klicka här för Werder Bremens hemsida på engelska.

Bildt eller Ohly, vem har rätt?

Äntligen debatteras svensk utrikespolitik i valrörelsen. Visserligen sägs det, att man inte vinner några val med utrikespolitik, men jag tycker det är nog så viktigt att veta, var partierna står i viktiga utrikespolitiska frågor.

Jag är medlem i Utrikespolitiska Föreningen i Göteborg, och besöker ofta, när jag kan, deras debatter föreläsningar och filmvisningar. Medlemskortet kostar endast 50.- kronor och gäller i ett år. Jag rekommenderar alla, som är utrikespolitiskt intresserade, ett medlemskap.

För inte så länge sedan hag hade tillfälle att vara med på en föreläsning med Carl Bildt; i en fullsatt hörsal på Handelshögskolan tillsammans med hundratals pålästa studenter. Det som var så speciellt med just denna föreläsning, var att Carl Bildt ägnade 15 minuter åt att föredra aktuella ärenden; resterande 75 minuter ägnades åt frågor från studenterna. Bildt var som alltid mycket påläst, och han kan ståta med ett enormt inflytelserikt internationellt kontaktnät, som få andra svenska politiker; om ens någon.

Beskedet att de svenska soldaterna tas hem från Afghanistan vid en rödgrön valseger applåderas av talibanerna. Det hävdade utrikesminister Carl Bildt (M) när han mötte vänsterpartiledaren Lars Ohly i en debatt i Aktuellt.

De rödgröna vill ta hem de svenska soldaterna från Afghanistan redan nästa år, och insatsen ska vara helt avslutad om tre år. Det beskedet gav oppositionen på fredagen.

På fredagskvällen möttes utrikesminister Carl Bildt (M) och Vänsterpartiets ledare Lars Ohly i en debatt i Aktuellt. Lars Ohly argumenterade för att ta hem den svenska truppen.

Läs SVT:s rapport: Bildt: "Beskedet applåderas av talibanerna" här

Lyssna på debatten mellan Ohly och Bildt i Aktuelltstudion:



Läs vad Carl Bildt skriver på sin blogg "Alla dessa dagar" här

Här kan Du läsa den rödgröna överenskommelsen om Afghanistan


Bildt och Eliasson debatterar här den rödgröna överenskommelsen i Agenda den 29/8

Karl May, tyska indianer samt en och annan schlager

Karl May

När jag växte upp som liten grabb i Bremen formligen slukade jag böcker, främst då Karl Mays äventyrsböcker och reseskildringar.

Karl May levde mellan 1842 och 1912 och var under årtionden den mest läste tyske författaren. Mest känd blev han för sina böcker som utspelade sig i Vilda Västern-miljö, såsom "Winnetous testamente" och "Old Shatterhand och comanchindianerna".

Han skrev också reseberättelser från Orienten, Nordamerika och Mexiko. Många av hans verk blev filmatiserade, teaterpjäser och radioteater; även tecknade serier.

Varje år genomförs Karl-May-Festspelen i Bad Segeberg, då man spelar upp ett verk av honom i en gammal kalkstensgruva. En gång hade jag förmånen att se ett sådant festspel; det är svårt att få biljetter ; man måste vara ute i god tid.


Vill Du läsa mer om Karl May, så har Du här Wikipedia på engelska och på tyska.

Mest kända är böckerna om Winnetou, Old Surehand och Old Shatterhand. På 60-talet gjordes flera Winnetoufilmer, som spelades in i Jugoslavien.

Winnetou spelades av den franske skådespelaren Pierre Brice, och Old Shatterhand av Lex Barker. Winnetous squaw spelades av Daliah Lavi. Alla dessa tre är världsberömda i Tyskland. Man kan säga att dessa tidiga indianfilmer var föregångare till de spaghetti-western som gjordes i slutet av 60-talet och under hela 70-talet.

Daliah Lavi gjorde en omfattande musik- och filmkarriär på 50- och 60-talet, inte bara i Tyskland. Hon spelade med i ett otal filmer, bl.a. i Arne Mattssons "Hemsöborna" 1955 tillsammans med Hjördis Pettersson, i Casino Royale 1967 med David Niven, Orson Welles, Peter Sellers, Ursula Andress och Deborah Kerr, samt i flera Dr. Mabuse-filmer.

Hon var en av Tysklands mest populära schlagersångerskor på 60- och 70-talet; bor numera i Haifa, Israel.

Andra som spelat med i Winnetoufilmerna är Mario Adorf, Klaus Kinski, Dunja Rajter, Anthony Steel, Marie Versini och Götz George. Filmerna visades i Cinemascope, vilket var det häftigaste bioformatet på den tiden.

Christian Schickhardt 2010-08-28


Winnetou III - The Desperado Trail Trailer
Uploaded by moidixmois. - Check out other Film & TV videos.


"Winnetou" Pierre Brice sjunger en trudelutt på sin yacht vid Cõte d´azur 1966





Daliah Lavi i en av sina mest kända tyska schlager, Oh wann kommst du, från 1970.

Min mamma var en stor fan, så jag är uppväxt med hennes låtar.

Är inte denna video underbart brun-orange-70-tal så säg?!




Nog med nostalgi för idag. Imorgon fortsätter jag att blogga om DDR-indianerna. Ha en trevlig helg!

Höstpremiär för Cinemateket

I tisdags startade Cinemateket i Göteborg sitt höstprogram på anrika Bio Capitol vid Skanstorget. I höst kör de bland annat en serie Buster Keaton-filmer. De visas med pianoackompanjemang av Stefan Wingefors.

Premiärfilmen var "The Cameraman" från 1928; på svenska "Kanonfotografen". Det är en underbar känsla att se stumfilm på stor bioduk. Pianisten sitter med ryggen mot publiken och försöker anpassa sitt spel efter handlingens tempo, vilket Stefan Wingefors gjorde med bravur. Han fick starka och långa applåder efter filmens slut.

Så här måste det har varit, när min morfar var ung och såg "Helan och Halvan filmer" på "Gnistan" på Kvilletorget, Lindholmens Biograf på Aftonstjärnan eller "Roxy" på Kyrkbytorget. Som barn tog morfar med mig på matinéer. Jag minns att vi såg "Slaghöken" med Errol Flynn på Biorama. Hade man otur, fick man plats bakom en pelare! Eller "Spartacus" med Kirk Douglas och Laurence Olivier på "Draken". Numera finns det tyvärr inte så många singelbiografer kvar i Göteborg.

The Cameraman blev Buster Keatons sista stora film, regisserad tillsammans med Edward Sedgwick. Den har beskrivits "som en journalfilm av Buster Keaton om en journalfilm med Buster Keaton."

Dokumentära bilder blandas med spelscener, och ibland smälter de samman; som när Keaton och hans älskade drunknar i konfetti under en parad i New York, och kameran gör en utåkning så att vi ser, att den världsberömde piloten Charles Lindbergh, som året innan gjorde den första flygningen över Atlanten, sitter i bilen bakom dem.

Keaton hade strukit tre fjärdedelar av manuset. Han menade, "att de bästa komedierna är enkla, och ger komikern rörelsefrihet."

Sammanfattningsvis: En underhållande komedi om en tafflig journalfilmsfotograf, som gör allt för att få kvinnan han älskar. I filmen förekommer också en liten apa, som är så väldresserad, att jag undrar hur sjutton dom har burit sig åt, för att få den spela med så bra i de rätt så actionbetonade scenerna. Mitt betyg: 4 poäng av fem. 

Filmen ligger ute på YouTube uppdelad i sju delar, se första delen här om Du vill.

I eftermiddag klockan 17 är det dags för höstens andra föreställning. Då ska jag på förhandsvisning av Jean-Pierre Jeunets nya film "Micmacs".

Så här beskriver Cinemateket filmen: Hemlös drömmare med kula i huvudet träffar kreativt kollektiv bosatt på skrotupplag och beslutar att hämnas på vapenindustrin. ”Den blev faktiskt lite som en blandning av Delicatessen och Amélie från Montmartre.” – Jean-Pierre Jeunet.

Se filmtrailern här:




Är Du intresserad av Cinematekets filmvisningar? Jag köpte det nya årskortet, som gäller t o m augusti nästa år. Det kostar 80.- kronor, och därefter kostar varje föreställning 45.- kronor.

Markus Rosenberg - Kungen av Bremen

Markus Rosenberg

Jag är född och uppväxt i Bremen, och de grönvita har varit mitt lag hela livet. Ikväll spelades returen i Champions League-kvalet mellan Werder Bremen och Sampdoria i Genua. Det såg illa ut i slutet av matchen. Werder lyckade reducera ett underläge på 0:3 tack vare Claudio Pizarro och Markus Rosenberg.

Läs matchreferat från Expressen här.

Läs matchreferat från Aftonbladet här

Min facebookgrupp "Markus Rosenberg - der König von Bremen" 
(Markus Rosenberg - kungen av Bremen)

Werder Bremens hemsida på engelska

Mannen som grät när Berlinmuren föll

Imorgon (24/8) är det dags för Lars Ohly att utfrågas i P1-morgon. Mannen som grät när Berlinmuren föll, och som stödde DDR, en regim som spärrade in sina medborgare bakom taggtråd och murar; och som sköt ihjäl dom som försökte lämna sitt land. Det var ett brott som rubricerades "Republikflykt"!

Misslyckades flykten, spärrades flyktingarna in i politiska fängelser, och deras barn blev tvångsomhändertagna på barnhem, eller bortadopterade till partitrogna.

Detta är inget som "kom fram" efter kommunismens fall, utan något som var allmänt känt, bara man velat lyssna och ta reda på fakta. Detta ville inte Ohly och de andra kommunisterna. Det är oförlåtligt, tycker jag!

Undrar vilken ministerpost han kommer att få vid en rödgrön seger? Att jag inte kan tänka mig före detta kommunister i en svensk regering, är det starkaste skälet för mig, varför jag inte kan rösta på miljöpartiet längre. Och då har jag ändå varit med sedan partiet bildades!

PS Det hade varit mycket bättre, om det hade varit en S-MP-koalition, så som det var tänkt från början! Sedan klev Ohly med på tåget, men nu iNTE som konduktör, utan som ministerkandidat. DS






Jag vill här ta tillfället i akt och tacka Philip Wendahl för dessa YouTube-klipp. De är fortfarande aktuella, tyvärr.

Läs också "Privat välfärd splittrar rödgrön opposition" på di.se



Läs även "En lektion om avrättningar i DDR och socialdemokraters stöd till en av Europas värsta diktaturer" här! 

Dean Reed - den röde Elvis

Dean Reed tror jag är totalt okänd här i Sverige. För mig, som är uppväxt med östtysk TV, är han den röde cowboyn, världsberömd i hela det forna kommunistiska östblocket. Hän uppträdde i otaliga östtyska underhållningsprogram.

Dean Reed föddes 1938 i Denver, Colorado.1959 fick han skivkontakt. Hans karriär gick hyfsad i USA, men de stora framgångarna kom i Sydamerika. 1961 skickades han på en turné genom Chile, Brasilien och Peru. Hans enorma popularitet gjorde att han bosatte sig i Argentina. Han kom även att verka som skådespelare och 1964 gjorde han sin första spelfilm i Mexico. 1965 fick han egen show i argentinsk tv. I hans hus var Che Guevara en återkommande gäst. Dean började engagera sig politiskt under tiden i Sydamerika och gav bl.a. gratiskonserter i barrios, fabriker och fängelser. Efter militärkuppen blev han utvisad från Argentina för kommunistisk aktivitet.

1966 fick Reed en ny karriär i Sovjetunionen. Han reste under två månader genom Ryssland och gav 39 konserter i åtta städer. 1968 spelade han in sitt första album på det ryska skivbolaget Melodija. Reed var den första amerikanska rocksångaren att uppträda i Sovjetunionen. 1967 flyttade Reed till Rom och spelade in 12 filmer, framförallt westernfilmer. Han deltog samtidigt i protester mot USA och stödde Salvador Allendes valkampanj.

1972 flyttade Reed till Östtyskland och blev där en firad sångare och skådespelare. Under 1980-talet var han med i östtyska och ryska TV-shower och gav många konserter. Under sina sista år distanserade han sig från den östtyska regimen och hoppades på en comeback i USA. Han hittades drunknad i Zeuthen utanför Berlin.

Hans död var omdiskuterad under många år. Efter den tyska återföreningen hittades ett avskedsbrev i Stasis akter. DDR-regimen ville hemlighålla självmordet; det kunde ju tolkas som om Reed varit missnöjd med det politiska systemet. Det finns även konspirationsteorier om, att han skulle blivit mördad. Jag tror dock, att han tog livet av sig av den enkla orsaken att han var olycklig. Han har hela sitt liv varit på jakt "efter lyckan" - som han tyvärr aldrig fann.

Dean Reed - stjärnan som klev ut i kylan, artikel ur SvD

Tysk sida där Du kan köpa Dean Reed-koppar och andra prylar

Länk till derroteelvis.de, en dokumentärfilm om hans liv

Trailern till dokumentärfilmen "The Red Elvis":



Dean Reed sjunger "Kansas City" i Moskva 1980:



Dean Reed "VENCEREMOS" i sovjetisk TV:




Personligen får jag alltid rysningar av obehag inför människomassor som klappar händer i marschtakt

Bohuslän Big Band & Ale Möller

Musiksommaren börjar gå mot sitt slut. Idag såg jag konserten med Ale Möller och Bohuslän Big Band på Lisebergs Taubescen. Ale Möller spelar ett otal instrument från Balkan, Afrika, Australien, Sverige och Latinamerika, och mixar det på sitt vis med storjazzbandet Bohuslän Big Band - en mycket lyckad kombination, och vilket ös!

Här ett klipp med bl.a. grekiska sångerskan Maria Stellas, även kallad "Drottningen av Hisingen".



Extranummer:




Bohuslän Big Band hemsida

Ale Möller hemsida

Vara Konserthus, hemvist för Bohuslän Big Band & Ale Möller

30 moskéer på 30 dagar, följ med Aman & Bassam på rundresa genom ett annat Amerika

En av mina favoritbloggar just nu är "30 mosques 30 states" av  Aman & Bassam. På ett intressant och humoristiskt sätt skildrar de sin rundresa i USA, där målet är att besöka en moské per dag, och berätta om hur det är att leva som muslim i Amerika.

Jag följer inte bara bloggen, utan även deras facebooksida, som uppdateras och fylls på med kommentarer från deras "fans" dagligen. Idag har de hunnit fram till Louisiana. Det är 20 dagar kvar av Ramadan, och jag rekommenderar att följa deras rundresa genom ett USA som gemene man inte vet så mycket om.

Här intervjuas killarna av CNN, som också följer dem några dagar under deras rundfärd:




Här kan Du klicka och komma fram till CNN:s utmärkta "Belief Blog"

Traumstadt Stockholm

Jag tycker alltid det är intressant att se hur andra länders medier ser på Sverige. Med andras blickar kan man få nya infallsvinklar. Det som för oss är självklart, kan utifrån ses som exotiskt. ZDF visade nyligen ett 45 minuter långt reportage om Stockholm, i sin dokumentärserie "Drömstäder".

ZDF är Tysklands största rikstäckande public-service-kanal. Bokstäverna står för "Zweites Deutsches Fernsehen", alltså Tysklands TV2, och har sitt huvudsäte i Mainz. Tyskarna är som bekant tokiga i Sverige. I stort sett alla svenska filmer och serier visas i tysk tv, svenska böcker toppar ständigt de tyska bestsellerlistorna. När vi visar Kalle Anka på julafton, kör ZDF Astrid Lindgrens filmer och serier från tidig morgon till sena eftermiddagen.

Jag tror att tyskarnas kärlek för Sverige beror på, att de ser ett bättre Tyskland i oss. Sverige motsvarar tyskarnas dröm om, hur de skulle vilja att Tyskland skall vara. För ett år sedan införde Tyskland pappaledighet enligt svensk modell, och i politiska tv-debatter framhålls ofta Sverige som förebild när det gäller skolsystemet, jämställdheten och sjukförsäkringssystemet.

I dokumentären visas idylliska bilder från midsommarfirandet i Stockholms skärgård och allsång på Skansen, men även andra sidor, som livet på Södermalm och i Tensta. Arne Dahl, Miss Li och Adam Tensta medverkar i programmet. Förstår Du tyska, och har tid 45 minuter, kan Du se dokumentären om Du klickar här.

Jag vet inte hur länge det kommer att vara kvar i ZDF:s Mediathek, motsvarigheten till vårt SVT Play, så passa på att se programmet nu.

Cookies n Beans - Sin Wagon

Ikväll ska jag på 50-årskalas, och innan dess hinna laga tysk potatissallad för 50 personer. Det blir inte mycket tid för bloggande. Istället bjuder jag på ett klipp ur "Så ska det låta" med mina favoritkakor, Cookies n Beans. Sist jag såg dem, var under Göteborgs Kulturkalas, i tältet i Bältesspännarparken. På en timma lyckades de med att skapa en magisk stämning; tältet höll nästan på att lyfta! Skrolla Du ner på sidan, hittar Du ytterligare en cookie-video.

Vill härmed passa på att önska alla läsare en trevlig helg!

Recept på tysk potatissallad här

Jag använder ZETA:s olivolja, smaksatt med chili & vitlök, samt Balsamvinäger vit, från Saltå Kvarn

En hyllning till Michael Bloomberg & New York, om tro och förlåtelse

New Yorks borgmästare Michael Bloomberg

Just nu upprörs många New Yorkbors känslor av planerna på att bygga ett 12 våningar högt islamiskt center inklusive moské, bara ett kvarter ifrån "Ground Zero", platsen där tvillingstornen av World Trade Center rasade samman efter attacken den 11 september 2001.

Opinionsundersökningar visar, att en majoritet av invånarna är emot. Moskémotståndarna har hyrt reklamplats på bussar och fastigheter, och det pågår en livlig debatt på tidningarnas insändarsidor, i radio och tv.

När jag först hörde om detta för några veckor sedan, var min första tanke: "Varför just där?" Sedan läste jag New Yorks borgmästare Michael Bloombergs tal till försvar av moskén. "Att vara en "New Yorker" innebär, att leva tillsammans med sina grannar i ömsesidig respekt och tolerans. Det var exakt denna öppenhet och acceptans som attackerades den 11/9 2001."  .."Låt oss inte glömma, att muslimer fanns bland de mördade, och att våra muslimska grannar sörjde sina döda som "New Yorker" och amerikanare. Vi skulle förråda våra värden, och spela våra fiender i händerna, om vi skulle behandla  muslimer annorlunda än andra medborgare" Läs hela talet om Du klickar här! (på engelska)

Numera är jag övertygad om, att det är just vid "Ground Zero" som ett islamiskt centrum skall vara! Det är viktigt att stå upp för religionsfriheten, och komma ihåg, att de våldsdåd som begåtts i islams namn står för extremister som vantolkar koranen; precis som kristna illdåd har begåtts av människor som vantolkat bibeln.

Här kan Du läsa en nyhetsartikel i ämnet ur Dagen, "Moské på Ground Zero?" 

Här en ledare ur Dagens Nyheter, Rädslans politik


Lyssna på min vän Rob Halligan, när han talar om tro och förlåtelse. Rob förlorade sin far i World Trade Center. Robs hemsida här.
Robs MySpace här.







Kuriosa: Gatumusikern i denna video, som jagas bort av en polisman, är Robs son, Bob Halligan jr.

Jag ser fram emot mitt besök i New York nästa år till våren!


Avslutningsvis en kommentar av MSNBC:s nyhetsankare Olbermann:



Ett stort tack till Svarten för detta videoklipp! Det finns inget mer att tillägga.

Om imamer, rabbiner och en indisk spionprinsessa (uppdaterad 8/11 2010)

Imamer i bön vid minnesmärket i Dachaus koncentrationsläger utanför München

I förra veckan reste rabbiner och imamer från USA tillsammans till Europa och besökte koncentrationslägren i Auschwitz och Dachau. Resan gjordes för att uppmärksamma Förintelsen just i dessa tider, då fler och fler människor förnekar, att den har ägt rum. Jag själv var i Dachau  förra året, tillsammans med min dotter och hennes man, som bor i München. Det var en upplevelse jag aldrig kommer att glömma.

Visst hade jag sett dussintals filmer och dokumentärer om ämnet, men att gå där själv; att se barackerna, avrättningsplatserna, "duscharna" och krematorierna med egna ögon, var något helt annat. Förföljelsen och förintelsen av judar, romer, Jehovas vittnen, katolska präster, socialdemokrater, kommunister, homosexuella, handikappade, o.s.v. är en del av den europeiska historien alla borde känna till, och aldrig få glömma. Antisemitismen var ingen speciell tysk företeelse, den levde kvar i t.ex Polen och Sovjetunionen långt efter att Andra Världskriget var över; och i Sverige praktiserades rasbiologin i form av tvångssteriliseringar ända in på 1960-talet.

Idag frotterar sig kända nynazister och förintelseförnekare med Irans president Ahmadinejad, och påstår att Förintelsen aldrig skulle ha ägt rum!  Snart finns det inga överlevande kvar i livet, som med egna ord kan berätta, hur det var att leva i utrotningslägren. Därför är det så viktigt, att hålla minnet vid liv! Och därför är också denna resa med judar och muslimer tillsammans så viktig!

Läs gärna artikeln om resan i New Jersey.com här.


Uppdaterad 2010-11-08:
"Vi kommer att utöva ledarskap, främja partnerskap och bygga samarbeten i kampen mot antisemitism och islamofobi. Det skriver Hannah Rosenthal, USA:s särskilda sändebud för att övervaka och bekämpa antisemitism, och Rashad Hussain, USA:s särskilda sändebud till Organisationen för den islamiska konferensen, som båda deltog i ett historiskt besök i koncentrationslägren Auschwitz och Dachau."

Läs hela artikeln här!

Ingången till Dachau, tagen av mig

Prinsessan Noor, torterad och avrättad med nackskott i Dachau

Är du med i facebook, kan du se foton, jag tog i Dachaus koncentrationsläger här.

Här kan du klicka, om du vill se Dachaus hemsida (engelska/tyska)

Prinsessan Noor Inayat Khan (1914 - 1944) var en indisk-amerikansk muslim och pacifist. Hon växte upp i Parissocieteten och blev framgångsrik barnboksförfattare. Men när andra världskriget bröt ut flydde Noor till England, där hon blev spion för att kämpa mot nazisterna. Nyligen visades en utmärkt BBC-dokumentär om henne på SVT, som ligger kvar på Play t o m den 16 september.
Du kan se filmen om du klickar här!

Här kan du läsa berättelsen om prinsessan Noor i en mycket bra artikel ur The Independent

Waltz With Bashir

Idag antog Libanons parlament en ny lag, som ger de cirka 400.000 palestinska flyktingarna i landet fullständiga arbetstillstånd. I decennier har palestinierna i de libanesiska flyktinglägren bara fått lov att försörja sig genom enkla och okvalificerade arbeten. Arbeten som kräver utbildning har varit förbehållna libanesiska medborgare.

Situationen i flyktinglägren, som Shatila till exempel, är svår. Man bor och lever trångt, där finns inte el dygnet runt, och knappt någon kanalisation. När det regnar i Shatila, står samtliga gator i lägret under vatten. Just nu byggs det dock ett kanalisationssystem med hjälp av tyska utvecklingspengar.

Jämfört med Syrien, där palestinierna  behandlas mera jämbördigt med övriga befolkningen (de har dock ej medborgarskap!), har man i Libanon alltid varit rädd för att förbättra deras levnadssituation. Man befarar, att de annars skulle välja att stanna i landet för gott. Det parlamentariska systemet i Libanon är strikt proportionellt indelat mellan kristna, sunniter och shiiter. Skulle de 400.000 palestinierna, som i huvudsak är sunniter, få ökade rättigheter, skulle det rubba maktbalansen i parlamentet, anser man.

Man kan säga, att palestinierna är en bricka i ett politiskt maktspel. Sedan 2005 har de haft tillstånd att utöva ett 70-tal yrken, främst inom hantverk och taxiverksamhet. De får dock inte lov att starta egna företag eller köpa mark, för att bygga hus. På så sätt har man så gott som tvingat dem att stanna kvar i flyktinglägren.

DW-World har idag en intressant artikel om detta på engelska, klicka här om du vill läsa den.

Efter att ha läst artikeln idag, kom jag att tänka på en israelisk, animerad film jag såg för två år sedan, på Göteborg International Film Festival. Den heter  "Waltz With Bashir", och handlar om kriget mellan Israel och Libanon, och om  massakrerna i flyktinglägren Sabra och Shatila, som utfördes av den kristna libanesiska  falangistmilisen. De israeliska trupperna, som hade omringat lägren, lyfte dock inte ett finger för att förhindra dödandet av hundratals civila. Strax före massakrerna hade falangistledaren Bashir Gemayel dödats i ett bombattentat, precis innan han skulle tillträda som president; och palestinierna fick skulden för det. Vem som var ansvarig för attentatet har dock aldrig klarlagts.

Det är en stark film med en fruktansvärt brutal och realistisk avslutning, då animationen byts ut mot dokumentära bilder. Biografen Draken var fullsatt till sista plats, och publiken satt kvar knäpptyst ända tills sista texten hade rullat klart; man hade kunnat höra en knappnål falla. Det var starkt, jag tänker tillbaka på det ibland. Försök att hyra filmen på DVD!

Klicka här för artikel ur Dagen (Palestinier får arbetsrätt i Libanon)

Klicka här om du vill läsa en filmrecension ur Svenska Dagbladet

Klicka här för Waltz With Bashir på IMDb

Här kan Du se hela filmen, uppdelad i två delar:

Del 1

Del 2

Sovjetunionens historia på 7 minuter

Klicka här för hemsidan till "Pig With The Face Of A Boy"

Klicka här för facebook-sidan till "Pig With The Face Of A Boy"

Valrörelsen har börjat! Affischkavalkad

Idag är jag lat och jag orkar inte skriva någon längre text. Valrörelsen är i full gång, och här har jag samlat några roliga och småelaka valaffischer:

Du hittar fler om Du klickar på denna länk. Jag vill dock lyfta ett varningens finger: en del affischer som allmänheten har skickat in är rent rasistiska och osmakliga. Jag tror att jag lyckats plocka ut godbitarna; men gå gärna in och kolla själv.

Lyssna på Gabriels historia

Sex migranter från Eritrea har skjutits ihjäl nära gränsen mellan Egypten och Israel. Fyra av dem sköts av flyktingsmugglare och två av egyptiska gränsbevakare, uppgav en egyptisk säkerhetskälla på lördagen. Detta är en liten notis ur Dagens nyheter, Du kan läsa hela om du klickar här.

Varje år söker sig hundratals afrikaner till Israel för att söka asyl och arbete. Många av dem tar sig in i landet illegalt. FN har kritiserat Egypten för att ha dödat 60 afrikanska flyktingar i Sinaiöknen sedan 2007. Varje sådan händelse brukar på sin höjd bli en liten notis i tidningarnas ytterspalter. Att Egypten ägnar sig åt krypskytte mot afrikanska flyktingar, som är på flykt, uppmärksammas knappast alls, och brukar inte få några stora rubriker i svenska media.

Den israeliska människorättsorganisationen "Advocats for asylum" (Advokater för asyl) engagerar sig i asyl- och flyktingfrågor. Du hittar deras hemsida, asylumseekers.org om du klickar här. 

Hör Gabriels historia, en flykting från södra Sudan, i detta animerade vittnesmål. Han berättar om sin flykt från Egypten till Israel. Många blir skjutna av egyptiska soldater; andra, som klarat sig över till andra sidan, direktavvisas  ibland av de israeliska gränsvakterna, tillbaka i händerna på egyptierna. En Moment 22-situation för dessa flyktingar.

Angelique Kidjo fick Götaplatsen att koka!

Angelique Kidjo

Första gången jag lysnade på Angelique Kidjo var i början på 90-talet, på Chalmers Summerclub. Ingen kände egentligen till henne, inklusive mig. Det enda jag visste var, att det var en kvinnlig sångerska från Afrika. Hon fick den lilla klubben att koka, med sina heta rytmer! Därefter har jag sett henne på Rondo och på Vågen. Konserten på Vågen ägde rum dagen efter den förfärliga Backabranden, då 64 ungdomar dog i flammorna på ett diskotek vid Backaplan.

Ikväll gav Angelique en bejublad konsert på Götaplatsen, inför tusentals entusiastiska och dansande fans. Hon höll ett litet minnestal om Backabranden, och sjöng en underbar vacker version av "Petit fleur" till minnet av offren. Då ville arrangörerna ställa in konserten, men hon vägrade. Hon berättade, att i Afrika hedrar man sina döda med att dansa och sjunga.

Energiknippet från Benin, som älskar att dansa, var något vingklippt igår. Hon hade stukat foten vid en konsert tidigare i veckan i Italien, och fick genomföra kvällens konsert ömsom sittandes, ömsom halvt ståendes. Men det gjorde ingenting! Kidjo gav järnet från början till slut. Under "Mama Africa" begav hon sig med kryckor och ledsagare ner för trappan mot publiken. En del av dem lockade hon med sig tillbaka, och hela konserten avslutades med "Agolo" och dansande fans på scenen. För min del är denna konsert ett minne för livet!

Patrik Lindgren i Göteborgs-Posten ger fyra av fem fyrar, och skriver:

"Bäst: Move on up, hon ger verkligen en ny dimension till Mayfields klassiker.
Sämst: Det blir förstås lite hämmande med en sångerska som inte kan röra sig på scen".

Läs hela GP:s recension om Du klickar här! 

Jag tycker inte att telefoninspelade videor blir så bra, därför spelade jag inte in något av kvällens konsert. Avslutar istället med ett proffsigt klipp, som jag hittade på YouTube: MOVE ON UP! Den återger mycket väl stämningen på Götaplatsen igår kväll.




Klicka här för Angelique Kidjos hemsida!

Cookies n Beans

Cookies n Beans

Det blev en fantastisk konsert i Bältesspännarparken igår; ett tag trodde jag att tältet skulle lyfta! För mig var det tredje gången jag hade lyckan att få lyssna på "kakorna", och den här var den bästa av dom. Frida Öhrn, Linda Ström och Charlotte Centervall är otroligt samspelta, deras röster kompletterar varandra, och de lyckas skapa en nästan magisk stämning. Dessutom tycker jag, att deras tolkning av "Jolene" är den bästa som någonsin gjorts. En annan av mina cookie-favoriter är "SinWagon". Har Du aldrig hört bandet, kan Du göra det här, på deras MySpace-sida.

Här en inspelning från Engelen i Gamla Stan i Stockholm:



I det här Picasa-webbalbumet hittade jag jättefina bilder från gårdagens konsert, tagna av Jonas Boman.


Ikväll fortsätter kalaset för min del med tre konserter. Först Bohuslän Big Band med Nils Landgren kl 18 på Götaplatsen, sedan Ale Möller & Eric Bibb kl 19:45 vid Storan, och avslutningsvis Terje Rypdal kl 22  i tältet i Bältesspännarparken. Det är ju Göteborgskalas bara en gång om året, så det gäller att passa på!

Cinema Jenin

När den första intifadan bröt ut 1987, stängdes den enda biografen i Jenin, en stad på Västbanken med 50.000 invånare. Den har varit stängd och tillåtits förfalla sedan dess, i över 20 år.

I veckan som var, återinvigdes den nyrestaurerade biografen, tack vare den tyske filmregissören Marcus Vetter; i Sverige mest känd som regissör till "Der Tunnel", om hur människor i Östberlin grävde tunnlar under Berlinmuren för att fly till väst. Filmen har visats i svensk TV.

På Marcus Vetters initiativ startades återuppbyggnaden av biografen, med stöd från tyska regeringens fond "Future For Palestine", Roger Waters från Pink Floyd, de palestinska myndighetrna samt privata donatorer. Förra veckan öppnades "Cinema Jenin" med en festakt, där bl.a. Bianca Jagger invigningstalade.

Bianca Jagger invigningstalar

Biografen inrymmer 350 platser, en utomhusbio, ett café, ett guest house, ett filmbibliotek och en studio för dubbning av filmer. Det här reportaget från Reuters visar restaureringsarbetena:




Öppningsfilmen blev Marcus Vetters dokumentär "Heart Of Jenin", en berättelse om Ahmed,  en palestinsk pojke som levde i flyktinglägret i Jenin, på Västbanken. I november 2005, 12 år gammal, sköts han av en israelisk krypskytt, som misstog hans leksaks-maskingevär för att vara ett äkta vapen. Hans föräldrar beslöt att donera sonens hjärta till Israel. Filmen handlar också om Samah, den israeliska flicka som nu lever med Ahmeds hjärta. För Ahmed's föräldrar lever deras son vidare genom flickan som en önskan om fred med Israel. En gåva kan förändra och "borra hål i muren", när det finns någon på den andra sidan som vill ta emot den. Filmen har vunnit många priser, men Vetter var olycklig över, att den inte kunde visas inför publik i Jenin, där filmen utspelar sig. Det var då hans idé med återuppbyggnaden av biografen föddes. Här trailern till filmen:



THE HEART OF JENIN Trailer from Lior Geller on Vimeo.


Mer att läsa:

Klicka här för reportage om invigningen av Cinema Jenin i Haaretz 

Klicka här för artikel om projektet Cinema Jenin från DW-World

Klicka här för tyska utrikesministeriets sida "Future For Palestine"

Göteborgs Kulturkalas 2010, Invigningen

pusskalas

Idag började Göteborgs Kulturkalas, med ett rikt urval av konserter, filmer, utställningar och happenings. Jag började med att äta mig igenom International Street Market . Halvtysk som jag är styrde jag direkt mot tyska flaggorna. Jag började med att inmundiga en Thüringer Bratwurst, grillad över träkol. Första gången jag sett detta i Sverige! Vid ett tyskt bageristånd köpte jag en körsbärsstrudel, vilket jag inte ätit sedan jag var barn. Inhandlade även en Brezen, som jag senare på kvällen delade med Lina och Pontus på The Rover. Brezen säljs i varje gatuhörn i Bayern, och på många pubar kan man köpa dessa salta bakverk tillsammans med ölen. Man får även lov att ta med sig egen Brezen till puben och äta den där under lunchtid, det kallas för "Brotzeit". Street Market erbjuder mat från hela världen, och de ska hålla på t o m lördag!

Brezen

Kl 18:15 var det så dags för José Gonzales på Götaplatsen, tillsammans med "Göteborg String Theory", en maffig stråkorkester, som samarbetar med musiker i Berlin. Det var en magisk konsert, helt klart kvällens behållning.

José Gonzales på Götaplatsen

Efter konserten flyttade jag in till DocLounge på Bio Roy, för att se filmen "The Extraordinary Ordinary Life Of José Gonzales"; en lågmäld och personlig dokumentär, med konsertklipp från Japan, Argentina, USA och Spanien. Den visade också Josés vardagsliv, historia, idéer och tankar; hur han komponerar och bygger upp sin musik. Den kommer säkert att visas på SVT, eftersom de var medproducenter till filmen. Här kan Du läsa Svenska Dagbladets recension av filmen.

Det var en skön feeling på Bio Roy: Där fanns en öl- och vinbar, och man fick lov att ta med sig vinglaset till sin plats i salongen. En skön smygstart på höstsäsongen för DocLounge.

Carolas konsert på Götaplatsen kl 22 på kvällen var en besvikelse. Hon sjöng två set; det första med Elvis Presleylåtar (det gjorde hon fantastiskt bra!), det andra settet med sånger av Barbra Streisand. Då hade hon bytt om till rosaglittrande aftonklänning, placerat sig framför Carolafläkten och weilade sönder Barbra Streisands vackra musik. Jag gick innan konserten var slut.

Tyvärr var också en stor del av publiken mycket berusade. Ambulanspersonalen och vakterna fick rycka in flera gånger, och det förstörde stämningen. Jag kan inte förstå människor, som går på konsert och dricker sig redlöst berusade. Vad har de för behållning av musiken då? Konserten funkade säkert i Dalhalla, men här blev det fel.

Avslutade denna invigningskväll på mitt andra hem, där jag njöt av Pickla Pils och Sotholmen Stout Extra, samt tjõtade med personal och stammisar, innan jag tog sista nattvagnen hem. Vädergudarna hade varit nådiga; solen strålade från en klarblå himmel. Precis som det ska vara på en kalasinvigning.

Avslutningsvis "Teardrop" med Jose Gonzales:

Nordic By Nature

Att svensk musik slår i Tyskland är ingen hemlighet. Sverige har en lång tradition av artister som etablerat sig i vårt södra grannland. Det började med Zarah Leander, och fortsatte med Lill-Babs, Bibi Johns, Siw Malmkwist, Harpo, ABBA, Lars Berghagen - det går inte att räkna upp alla.

Kan det ha att göra med, att den tyska skivmarknaden är nio gånger större än Sveriges? Kommer man in i Tyskland, då har man även tillgång till publiken i Österrike och Schweiz, samt en del länder i Östeuropa också.

Jag lyssnar mycket på tyska radiostationer, och svensk musik spelas flitigt där; allt från rock, singer-songwriter, indie, dance till schlager och dansband.  En del svenska artister hör jag för första gången på tysk radio! Musikutbudet i Sverige är väldigt enkelspårig. Här spelas skivorna med mottot "Allt från USA och England är bra".

KIM Bar i Berlin Mitte

Idag fick jag en inbjudan av Nordic by nature till ett uppvärmningsparty på KIM Bar inför Berlin Musik Week som startar den 6 september. På KIM Bar blir det ett YouTubeVideo-party med enbart skandinaviska musikvideor, lördag den 28 augusti. De uppmanar att posta nordiska musikvideor på sin facebooksida. Dom fem bästa kommer att spelas upp på storbild inför en vild dansande publik. Jag skickade in två av mina favoriter, båda från Göteborg så klart.

Nummer 1: Andra Generationen - the best swedish Balkan Band in the world! Jag glömmer aldrig, när de kom och överraskade mig på min 50-årsdag i mitt andra hem på The Rover förra året!

Andra Generationen spelar på mitt 50-årskalas på The Rover

Här deras video "Hippare hoppare", inspelat i ett bergrum i Göteborg, ooooopppaaaa!




Video nummer 2:
Senaste Mrock-videon från Emrik "Stonefunkers" Larsson, inspelad bl.a. i Slottskogen "Freedom". Emrik leder också den fantastiska dokumentärfilmsklubben DocLounge i House Of Win Win på 3:e Långgatan i Göteborg.




Det blev mycket musik så här i början på veckan. Musik är temat också fortsättningsvis. Imorgon börjar nämligen Göteborgs Kulturkalas Du kan läsa om mina planerade evenemang i högra kolumnen, om du skrollar ner.

Ayo

Ayo föddes 1980 i Tyskland, hennes pappa är från Nigeria, hennes mamma från Rumänien. Hon sjunger på engelska och franska, och har gjort karriär i Tyskland, Österrike, Schweiz, Frankrike, Italien och Spanien. Jag tycker hon är underbar, och värt att lanseras i fler länder. Här en av hennes största hits, Slow slow (run run). Namnet Ayọ betyder "glädje" på yoruba, som är ett av de språk som talas i Nigeria. Hon finns på Spotify!

Här är hennes officiella webbsida

Sämre än djur

Ikväll visades dokumentären "Sämre än djur" i repris på SVT; en viktig film som belyser hur svårt det kan vara att "komma ut" som homosexuell när man lever i en kultur, där "heder" betyder ALLT. Jag såg filmen när den hade premiär på Bio Roy, och då var även Cherin, en av huvudpersonerna närvarande. Efter föreställningen fanns tillfälle att diskutera med henne; en mycket stark ung muslimsk tjej med stort civilkurage!

Mohammad, den andre huvudpersonen i dokumentären, säger i slutet en mening, som allt sedan jag hörde den, etsat sig fast i mitt huvud: "Ibland tror jag att samhället har blivit så tolerant, att det har svårt att också kunna säga ifrån"

Klicka "play" för att se trailern



Har Du missat filmen och vill se den i sin helhet, kan Du göra det här! Den är tillgänglig t o m 7 september

Tysk flaggstrid i Libanon

Fotbolls-VM är över, och det tyska multi-kulti-landslaget med Özil, Kuranyi, Gomez, Boateng, Cacao, Podolski, imponerade stort. Inte bara i sitt hemland, utan över hela världen. Tyskland har allt sedan 2:a världskrigets slut haft svårt med det "patriotiska", att vifta med flaggan har närmast varit tabu. Så var det när jag växte upp där på 60- och 70-talet. De som offentligt visade "Schwarz-Rot-Gold" betraktades som suspekta, nationalistiska, kanske rent ut av som nynazist-sympatisörer.

Efter murens fall och återföreningen dök det genast upp nynazistiska grupper, framförallt i östra delen av landet. Att bära nazistsymboler eller att förneka förintelsen är straffbart i Tyskland, men nynazisterna är "smarta". De kallar sig för "Nationaldemokrater", klär sig borgerligt och kan föra sig i möblerade rum.

Jag har dock märkt en förändring i tyskarnas umgång med sin flagga. Första gången upptäckte jag det 1990, då jag bodde i Öst-Berlin några veckor. Jag passade på att resa med tåg genom då fortfarande DDR, besökte småstäder och byar i sorbområdena runt Spreewald och Lausitz.

Överallt hängde det tyska flaggor; från balkonger och fönsterkarmar,  men alla hade de ett stort hål i mitten! Man hade helt enkelt klippt bort den kommunistiska symbolen med hammaren och cirkeln. Människor jag mötte var glada och förväntansfulla, men också ängsliga inför vad som skulle hända med ett återförenat Tyskland i framtiden. De hade ju gått från en fascistisk till en stalinkommunistisk diktatur, och visste inte vad det innebar, att leva i ett demokratiskt samhälle med fria val, fria fackföreningar och yttrandefrihet. Klart att de var oroliga.

Andra gången var år 2006, då jag under tre veckor tågluffade genom Tyskland; samma år som fotbolls-VM arrangerades där. Jag besökte både väst och öst, från Köln, Trier och Bamberg, till Leipzig, Dresden och Wittenberg. Överallt fanns "Fanmeilen", områden där man på storbildskärmar kunde följa fotbollsmatcherna.

Tyska flaggor hängde överallt, bilarna körde omkring med svart-röd-gula vimplar, och för första gången upptäckte jag, att det bara handlade om glädje. Borta var de nationalistiska undertonerna, borta var "vi-är-bäst-mentaliteten" som jag så ofta upplevde i "det gamla Tyskland". Jag kände mig faktiskt lite stolt över, att mitt gamla hemland lyckats skapa en demokrati som aldrig tidigare skådats på tysk mark; och att man lyckats integrera de nya migranterna, inte bara i fotbollslandslaget. Ordet "invandrare" används inte här, inte "gästarbetare" heller (det var på 50- och 60-talet) - nej nu säger man "Pole", "Russe", Türke" eller "Serbe".

Tysk flagga med hakkors i Beirut

Döm om min förvåning, när jag läste denna artikel på zenithonline igår. "Al Mannschafts" framgångar i årets fotbolls-VM firades stort i Libanon. Överallt i Beirut hängde, och hänger fortfarande, tyska flaggor på husfasaderna. De skiljer sig dock avsevärt från flaggorna man använder i dagens Tyskland: de är prydda med hakkors! Uppenbart förknippar en del libaneser Tyskland fortfarande med Hitlers Tredje Rike. Till slut hängde det så många hakkorsprydda flaggor på Beiruts gator, att den tyska beskickningen där såg sig föranledd att skriva en protestnot till den libanesiska regeringen:

"Ambassaden vill härmed understryka det olämpliga i, att kombinera den tyska nationalsymbolen, som idag står för demokrati, tolerans och  respekt för de mänskliga rättigheterna, med en nazistsymbol som kränker Förbundsrepubliken Tyskland. Av denna anledning ber vi de libanesiska myndigheterna att vidta lämpliga åtgärder." (fritt översatt, min anm.)

Den tyska ambassadens protester klingade dock ohörda. Det händer inte så sällan, att man som tysk i Libanon får ta emot "komplimanger" om att vara arvtagare till "Hitlers Rike". Den libanesiske politikern Wiam Wahab uttalade i TV att han höll på Brasilien i VM, men att han älskade tyskarna, för att de hatar och brände judarna. 

"Han skall dö genom det vita svärdet"

Den belgiske fransktalande socialisten Eli Di Rupo

Nu har det hänt igen: Ännu en politiker har hotats av islamister. Eli Di Rupo tillhör de franskspråkiga socialistpartiet. Han leder just nu regeringsförhandlingarna för att få till stånd en koaltitionsregering i Belgien. Han gör enligt belgisk media ingen stor affär av sin homosexualitet, men förnekar den inte heller. Det har inkommit ett hotbrev till den belgiska radiostationen VTM, som inleds med "Allah är stor", och fortsätter: "En homosexuell kan aldrig bli premiärminister i ett framtida islamskt Belgien. Syndaren och bögen Di Rupo kommer att dö genom det vita svärdet."

Skulle Di Rupo bli premiärminister, får EU sin förste öppet homosexuelle statsledare. Det belgiska inrikesministeriet tar mycket allvarligt på hoten, men har inte utökat hans personliga skydd.

Min kommentar till detta: Är det så att vi måste leva med dödshot från fanatiker resten av våra liv? Kommer hatet mot det andra, det annorlunda, ALDRIG att ta slut? Varför kan människor inte bara få lov att leva sina liv i fred och frihet?

Här en bild, som är så bra att den redan blivit en klassiker över hela världen:

Amen!

Källa: http://www.deredactie.be/cm/vrtnieuws.english/news/100807_Di_Rupo_threats+