FN:s bakslag för de mänskliga rättigheterna i världen

FOTO: REUTERS/DENIS BALIBOUSE

Igår valdes China, Kuba, Ryssland och Saudiarabien som medlemmar i FN:s råd för mänskliga rättigheter för de kommande tre åren. Fyra länder som själva ständigt bryter mot sina egna medborgares rättigheter.

USA: s FN-ambassadör Samantha Power sade de nyvalda ledamöterna i rådet inkluderar "några som begår allvarliga brott mot de rättigheter som rådet är utformad för att främja och skydda". Diplomatiskt nog pekade hon inte ut några länder med namn.

Peggy Hicks från Human Rights Watch var dock mer specifik i sin kritik. Hon konstaterade att fem av de nya ledamöter - Kina, Ryssland, Saudiarabien, Vietnam och Algeriet - har vägrat att låta FN-experter besöker länderna för att utreda påstådda brott mot mänskliga rättigheter.

Här kan du läsa Human Rights Watchs World Report 2013 angående läget för de mänskliga rättigheterna i:

Saudiarabien, China och Tibet, Kuba och Ryssland.

Vi vet tyvärr inte hur ländernas delegater i FN har röstat. Har Sverige till exempel röstat in Saudiarabien i rådet?

Valet sker nämligen med sluten votering. Praxis är också att medlemsländerna inte avslöjar hur man har röstat.

Stefan Olsson från tankesmedjan Frivärld skrev igår denna debattartikel på SVT Debatt där han argumenterar för ett slut på hemlighetsmakeriet inom FN.

Han menar att valhemligheten i en demokrati är något som ska skydda individer, för att de fritt ska kunna rösta på vem de vill utan repressalier. Men regeringar ska inte ha detta skydd.

Tvärtom är det en demokratisk grundregel att allt vad våra företrädare gör ska kunna granskas. Sverige har en möjlighet att gå före på denna punkt.

Till sist: jag har sökt på Sveriges utrikesminister Carl Bildts blogg om han möjligtvis där kan ha meddelat vilka länder Sverige röstat in, men jag fann inget om det. Värt ett försök i alla fall, för det är väl på bloggen  Sveriges utrikespolitik kungörs numera?


Källor: Reuters, Deutsche Welle English, Human Rights World Report 2013, SVT Debatt


Ta gärna en titt på min nya blogg: Heimatbloggen.

Gyllene Gryning nu även i Ungern

Under ett massivt polisuppbåd och under högljudda protester invigdes nyligen ett monument över den tidigare ungerske regenten och Hitlerallierade, Miklos Horthy i centrala Budapest. Bronsbysten står på Frihetstorget utanför den reformerta kyrkan, bevakad av "soldater" i uniformer från den ungerska armén under första världskriget.

Pastorn i kyrkan, Lóránt Hegedus, inledde minnesgudstjänsten till Horthys ära med en retorisk fråga:  "Står ni  på vår sida eller stödjer ni den den israeliska terroriststaten?"

Foto: REUTERS/balogh

Hundratals motdemonstranter hade samlats på platsen för att protestera mot monumentet. Många av dem bar den gula judestjärnan.

Horthy ledde Ungern från 1920 till 1944. Redan 1920 införde han de första raslagarna i landet. Vid den tiden utgjorde judarna 6,4 % av befolkningen och den nya lagen gjorde det nästan omöjligt för dem att söka sig till universitetsutbildningar samt inneha statliga tjänster.

Från 1938 instiftade han fler lagar som i stort baserade på Nürnberglagarna.  1940 fördrevs judarna från det av Ungern ockuperade Slovakien och Transsylvanien till det av Tyskland kontrollerade generalguvernementet Galicien, där de överlämnades till nazisterna för vidare transport till förintelselägren i öster.

Foto: REUTERS/balogh

På torsdag skall Lenhardt Balázs officiellt kungöra bildandet av ett nytt högerextremt parti under namnet "Magyar Hajnal" (Ungersk Gryning). Namnet associerar till grekiska "Gyllene Gryning" vilket nog också är meningen. Han lovar ett brett samarbete med alla "nationella krafter som inte samarbetar med Jobbik".

Lenhardt Balázs valdes in i det ungerska parlamentet för Jobbik. För närvarande är han politisk vilde efter att han 2012 blivit utesluten ur Jobbik, anklagad för att vilja splittra partiet. På bilden nedan ses Balázs bränna den israeliska flaggan vid ett politiskt möte i Budapest.

Nedan ett nyhetsklipp från EuroNews om bildandet av partiet "Ungersk Gryning":

Källor på tyska: 

Horthy-Denkmal unter Protesten in Budapest enthüllt, Der Standard (Österrike)

Neue Partei für die Rechtesten der Rechten, Kurier (Österrike)

Horthy ist zurück, Pester Lloyd (Ungern)

Ungarn huldigt wieder Hitlerverbündeten Horthy, Pester Lloyd (Ungern)


Den som vill kan läsa om prästen Lorant Hegedus på "nationella" sajten Hungarianambiance 


Ta gärna en titt på min nya blogg: Heimatbloggen.

Tänk på döden!

Nedan min senaste krönika publicerad dagen före Allhelgonadagen 2013-10-31 i Mölndals-Posten

Tänk på döden

Äntligen! Efter en hel dags slit med städ och matlagning var jag klar. Doften från potatisgratängen och den vitlöksspäckade lammsteken fyllde lägenheten. Denna gråmulna novemberdag tyckte jag det kändas passande med tända ljus. Gud så mysigt vi skall ha det - nu kan gästerna komma!

Jag hade precis korkat upp vinflaskorna när mina nya chilenska vänner ringde på dörren. De skulle bjudas på en riktig svensk fredagsmysmiddag med levande ljus. Jag hade inte haft middagsgäster på evigheter och var lite spänd och nervös.

"Åh vilket fint vardagsrum!" utbrast Gloria, skyndade sig att blåsa ut samtliga stearinljus och tände lampbelysningen. "Vem är det som har dött? Skall vi på begravning?"

Jag blev helt förstummad och visste inte vad jag skulle säga. Hon påstod att "hemma i mitt land tänder vi bara levande ljus när någon avlidit." PANG! Vår första kulturkrock hade blivit  ett faktum.

Jag tänker tillbaka ibland på denna episod, särskilt nu i allhelgonatider då vi minns de nära och kära som inte finns bland oss längre. En tid då vi smyckar gravar och tänder ljus på kyrkogården för att hedra dem.

Jag tänker också på min gode vän Björn, som under många år önskat att han vore död. Björn smittades av HIV i slutet på 1980-talet, hade sett åtskilliga vänner tyna bort och bevittnat många begravningar. Han var övertygad om att han också skulle dö och planerade sin begravning in i minsta detalj.

Platsen, musiken, pianisten, blomsterarrangemangen, vilka som skulle bjudas - ja han hade till och med tillverkat små inbjudningskort som skulle skickas ut efter hans bortgång.

En dag när Björn visade mig platsen där han hade tänkt begravningsceremonin skulle hållas, stannade han upp, såg på mig helt förtvivlat och sa: "Christian, vad skall jag göra, jag dör ju aldrig!" Jag kunde inte hålla mig för skratt och till slut insåg han själv hur dumt och teatraliskt det lät. Tack vare de nya bromsmedicinerna har han numera funnit sig i sin lott att leva.

Än idag kan jag tänka på hur fridfullt och lättat min mor såg ut efter befrielsen från cancertumörerna som åt upp henne inifrån. Hur jag allt eftersom höjde dropptakten från morfinbehållaren så att hon kunde somna in utan smärta.

Jag tänker på hur fint begravningsbyrån i Lübeck hade gjort i ordning henne. Den vita spetsklänningen, de levande ljusen och den vackra orgelmusiken. Väninnorna som kom och hälsade på. När vi satt på café, pratade om mamma, åt marsipantårta och drack likör.

De döda är inte döda. De lever vidare i våra minnen och berättelser.

Tänk på döden men glöm inte att tänka på livet också! 

Fler krönikor från undertecknad hittar du om du klickar här. 
Ta gärna en titt på min nya blogg: Heimatbloggen.

Papyrus - Epoker kommer och går

Nedan min krönika publicerad i Mölndals-Posten 2013-09-19

Papyrus - Epoker kommer och går

Morfar började som springpõjk på Götaverken, och har sedan arbetat på varvet ända fram till pensioneringen. På 1960-talet byggde han en liten kåk i Lundby Egna Hem på Hisingen med sina egna händer. Han satte en ära i att aldrig vara skuldsatt. Det lilla huset byggdes ut successivt, allt eftersom han hade sparat till material och andra utgifter. "Den som är satt i skuld är aldrig fri". Det var morfar som sa det långt innan Göran Persson.

Som barn fick jag följa med mormor och morfar på semesteranläggningar i Bohuslän och vid Riva del Sole i Italien, som varvsarbetarna fick hyra förmånligt. Jag minns än idag bilresan på Autobahn genom Tyskland till Italien. Sex personer i en Volvo Amazon utan AC: mormor, morfar, morbror Gerry, min mamma, min syster och jag -första semesterresan utomlands.

Det var en tid av trygghet och framtidstro som dagens ungdomar, som har svårt att överhuvudtaget komma in på arbetsmarknaden, knappt kan föreställa sig.

Jag kom att tänka på morfar, när jag i våras såg biopremiären av "Bruket berättar - en film om Papyrus", i en så gott som utsåld Fässbergssalen.

Dokumentären av producenten Dan Kristensson bygger på intervjuer med före detta arbetare och tjänstemän, vilket bidrar till att filmen känns levande. Rörande berättelser varvas med tidigare ej visat bildmaterial.

Som när en arbetare ville ta ut sparad semester i samband med sitt bröllop.

-"Men är detta verkligen nödvändigt?"

Med mössan i hand fick han avslag. Den efterlängtade semesterveckan förvandlades till en ledig måndag.

 -"Men det gick ju bra ändå. Man var ju lite rädd för disponenten och vågade inte säga ifrån på den tiden."

De intervjuade i filmen vittnar samstämmigt om unik sammanhållning och kamratskap, men också om det sociala ansvaret som pappersbruket tog för sina anställda, genom bland annat sjukförsäkringsfonder och semesteranläggningar. Ett jobb på Papyrus ansågs lika säkert som en statlig anställning.

Marcus Wallenberg delade alltid personligen ut medaljer och guldklockor till förtjänta medarbetare vid högtidliga ceremonier i Fässbergs kyrka, vilket här illustreras genom unikt filmmaterial ur privata gömmor.

"Bruket berättar" är ett levande tidsdokument, där brukets historia berättas av de kvinnor och män som arbetat där. Filmen lämpar sig utmärkt som studiematerial och borde vara närmast obligatoriskt i Mölndals skolor. Historien är värd att berättas och föras vidare till kommande generationer.

Har du missat filmen, så finns den att köpa på Mölndals Museum och Hembygdsföreningen.

Fler krönikor hittar du här.

Avslutningsvis en liten film:

Chalmersläraren, och experten på övergivna platser, Jan Jörnmark tar oss med till pappersfabriken som blev omkörd av tiden.

Pappersbruket Papyrus i Mölndal blomstrade i 130 år – 2006 var sagan slut.

VIDEO: Torgil Störner och Peter Hellqvist

FOTOGRAFIER: Jan Jörnmark, ur boken "Avgrunden"

FOTOGRAFIER AV GAMLA PAPYRUS: Mölndals stadsmuseum och Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland

MUSIK: Björn Olsson

På exkursion med Jan Jörnmark from Chalmers Univ. of Technology on Vimeo.

Bygg gärna, men inte här

Nedan min krönika publicerad i Mölndals-Posten 2013-08-22

Månadens krönika hade kunnat haft 'Not in my backyard' som rubrik, men jag väljer att skriva på svenska. 

Den handlar om gemenskap kontra själviskhet, och jag skrev den med anledning av protester mot ett planerat trygghetsboende, som kommer att skymma utsikten för vissa. 

Jag har valt att inte skriva ut det direkt, men ändå så att berörda kan känna sig träffade.

Bygg gärna nytt, men inte här!

Vid varje månadsskifte samlade min klassföreståndare in matpengarna. En och en ropades vi elever upp, gick fram till podiet, överlämnade pengarna som mamma och pappa hade skickat med oss, och bockades av på en lista. Platsen: en realskola i Lübeck på 1970-talet.

Jag får då och då anledning att tänka tillbaka på Karl som aldrig hade några pengar. Vi alla i klassen visste att Karls pappa söp och pucklade på både honom, hans syskon och hans mamma. Pengarna räckte aldrig till.

Karl och hans familj tillhörde de 14 miljoner tyskar, som efter andra världskrigets slut flydde undan ryssarna och fick lämna sina hem och allt de ägde. Så småningom hamnade de i provisoriska läger i dåvarande Västtyskland.

Karl och hans familj bodde i ett sådant. Det var enkla stugor av trä, utan vare sig egen toalett eller rinnande vatten. Meningen var att livet i lägret skulle vara en övergångslösning tills man hade kommit på fötter igen och startat ett nytt liv.

Efter skolan brukade jag köra ut mediciner åt min danskafrökens man, som var apotekare. Många av kunderna var gamla och bodde i flyktinglägret. Det var trångbott och fattigt. Jag minns att en del hade höns och kaniner. Kärrorna med vilka de hade färdats, en del med häst, andra till fots, stod kvar på gårdarna som ett vittne om ett tidigare liv som bönder  i Preussen, Pommern, Böhmen eller Mähren.

Kommunen hade till slut insett att man måste göra något för flyktingarna, och det planerades för att bygga permanenta bostäder. Problemet var att de skulle inkräkta på ett attraktivt grönområde.

Protesterna blev enorma. Det samlades in namnlistor med krav på utredning av "alternativa placeringar". Många skulle förlora utsikten mot en äng och skog som fanns i närheten. De boende hänvisade till, som de påstod, "omfattande forskning som visar på samband mellan boendes psykofysiologiska hälsa och ögonkontakt med naturen".

Man krävde "vindanalyser" samt utredning om framtida utsläpp från biltrafik. Ingen sa rent ut vad den egentliga orsaken var: att man var rädd för att de nya bostäderna skulle medföra en minskning av den egna bostadens värde.

-Bygg gärna hus åt flyktingarna, men inte här!

Hur gick det då för Karl? Vi elever i klassen la ihop från våra fickpengar, klassföreståndaren samlade ihop pengar bland kollegor i lärarummet - så utan mat blev han aldrig.

Så småningom fick han och hans familj en egen lägenhet. Efter skolan skiljdes våra vägar, men han finns kvar i mina tankar för alltid. Och som sagt, då och då får jag anledning att tänka tillbaka på honom. 

Fler krönikor hittar du om du klickar här! 

Var det bara en tweet?

Nedan min krönika publicerad i Mölndals-Posten 2013-07-18

Var det bara en tweet?

På internet efter Sverige-Danmark:

Damlandslaget - Lesbiska horor är vad ni är! "Damer" ska inte spela fotboll. Ser ju ut som män. #Lesbiska hela bunten! Ni våldför er på Gamla Ullevi, era flator!

Föraktet mot halva mänskligheten är konstant och flödar på nätet varje dag, varje timma, varje sekund, dygnet runt. Nätet har inneburit en revolution för yttrandefriheten, där varje människa är sin egen chefredaktör. Det som förr stannade inom omklädningsrummets fyra väggar eller inom stammisgänget på krogen, hamnar numera som tweets på Twitter eller statusar på Facebook, tillgängligt för alla.

En herrtränare för ett handbollslag i elitserien stod för ett av inläggen, där han antyder att hela landslaget är lesbiskt. Till tidningen Nyheter 24 säger han:  – Nej, men det var ju bara en rolig grej. Jag vet inte, jag hade ingen tanke utan det vart bara en tweet.

Frihet innebär alltid ansvar. Tweetarna jag tagit som exempel ovan står där, kan inte göras ogjorda.

Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, skrev för några år sedan: "Bloggen är en kloakbrunn som lett till förslumning av det offentliga rummet” . Ibland är jag benägen att hålla med, och funderar till och med på att ta en internetfri månad, för att rensa skallen.

Just nu upplever vi en fantastisk fin sommar. Varje år i juli besöks vi av tusentals ungdomar från hela världen som deltar i Partille Cup och Gothia Cup, världens största handbolls- och fotbollsturneringar. Många av dem är inkvarterade i Mölndal, och spårvagnarna är ofta knökfulla in till sista ståplats.

Det står jag gärna ut med så länge det skrattas och sjungs hejaramsor på vagnen. Jag blir glad inombords när jag ser och hör dessa ungdomar, kanske på sin första utlandsresa utan föräldrarna, prövandes sina vingar.

Som grädde på moset arrangeras också fotbolls-EM i år, med folkfest på stan och en "Fan Zone" vid Stora Teatern, där vi som inte fått biljetter till Gamla Ullevi kan se matcherna på storbildsskärm och heja på landslaget.

I en krönika för exakt två år sedan beskrev jag en upplevelse från Ullevi: Män jagade varandra på läktarna. Knytnävar virvlade genom luften. En man fick flera karatesparkar rätt mot sitt huvud, endast några meter ifrån min sittplats.

En pojke i 10-årsåldern bredvid mig såg med skräckslagna ögon på sin pappa, som höll hårt om sin son. Pappan vände sig mot mig och undrade om det inte var dags att gå. Jag nickade instämmande och vi bestämde oss för att lämna fotbollstadion.

Det var då jag bestämde mig för att sluta gå på herrfotboll. Det beslutet har jag inte ångrat. 

Veckans insändare: 

Fler krönikor hittar du om du klickar här! 

Bli inte sjuk i sommar

Akuten på Mölndals sjukhus

Nedan min krönika publicerad i Mölndals-Posten 2013-06-20

Bli inte sjuk i sommar

Så är den då äntligen här - den efterlängtade sommarsemestern. Många har säkert planerat resor, utflykter eller campingvistelser sedan länge. För politikerna och tjänstemännen som styr över sjukvårdens resurser verkar dock sommaren komma som en överraskning år efter år.

Mitt värsta minne är från mitten av 90-talet på Kungälvs sjukhus, då två psykavdelningar slogs ihop till en. Halva personalstyrkan skulle ta hand om svårt psykiskt sjuka patienter på en överbelagd avdelning. Enkelrummen förvandlades till 2-bäddsrum, 2-bäddsrummen till 3-bäddsrum och så vidare. Den stackars patienten som hade sin säng innerst, fick kliva över sina två rumskamrater om hen var tvungen att gå på toaletten på natten.

Trångboddheten ledde naturligtvis till konflikter. Personalen slet som djur och patienterna tyckte synd om oss. "Här inne måste man vara frisk för att klara av att vara sjuk", som en patient sa till mig en gång.

Mölndals sjukhus har misslyckats totalt med att rekrytera sköterskor i sommar och tvingas stänga medicinakuten i nio veckor. Akut sjuka patienter skall istället transporteras i en "Jumbolans", en specialdesignad buss för patienter i behov av sjukresa,  till Sahlgrenska eller Östra. Detta samtidigt som larmrapporter kommer från ambulanssjukvården i Göteborg.

I Göteborgs-Posten vittnade nyligen två ambulanssjuksköterskor om en tung arbetsmiljö utan raster, där 13-timmarspass inte är ovanligt.  Man tar in personal utan medicinsk utbildning och använder personer från bemanningsföretag. Sahlgrenska har tackat nej till många kompetenta sköterskor som velat ha mer i lön.

Några mil söderut har man löst sommarschemat på ett annat sätt. I Varberg anställer man pensionerade sjuksköterskor via bemanningsföretag. Eftersom arbetsgivaravgifterna är lägre för 65-plusare har bemanningsföretagen råd att betala ut en månadslön på 50.000 kronor.

Så länge Sahlgrenska inte är villigt att betala mer än 21 800 kronor i ingångslön kommer de nyutbildade att fortsätta söka sig till andra arbetsgivare.  Sköterskorna söker bättre betalda  jobb i andra landsting, i privatvården, hos bemanningsföretag eller i Norge. Och jag klandrar dom inte för det.

Detta skulle ha blivit en trevlig och småputtrig sommarkrönika, nu blev det en arg insändare istället - men det beror på att jag blir så upprörd över detta återkommande problem år efter år. Kanske skulle det vara annorlunda om sjukvårdens politiker och administratörer praktiserade inom vården några veckor per år? Då skulle jag specialdesigna fikamuggar till dem, med texten: Florence Nightingale jobbar inte här längre.

Trevlig midsommar!

Fler krönikor hittar du om du klickar här

Vem är det som bestämmer, egentligen?

Nedan min senaste krönika publicerad i Mölndals-Posten 2013-05-16:

Vem är det som bestämmer egentligen?

Hur många av er twittrar, räck upp en hand!  En något förlägen stämning lade sig över publiken, men till slut räckte en handfull av oss upp armen. Vi var väl  80 personer som hade hörsammat kallelsen till debatten i Kulturhallen på Kvarnbydagen nyligen, på temat: "Vem är det som bestämmer egentligen?"

Twitter är bara ett av flera nya sociala medier där vi som medborgare har möjlighet att göra våra röster hörda, med några enkla tryck på datorns tangenter eller via den smarta telefonen. Utvecklingen har gått med en rasande fart. Hade medelåldern på publiken  dock varit trettio istället för sextiofem är jag säker på att fler hade räckt upp handen.  Den digitala tekniken har skapat en generationsklyfta där inte alla orkar hänga med, och ibland kan jag själv fråga mig  vart tiden för samtal och eftertanke tagit vägen.

Under tonåren på 70-talet var jag en hängiven radiolyssnare, med öronen riktade mot min  gamla AGA-mottagare. Jag hade konstruerat en flera meter lång radioantenn som jag hängt ut från mitt pojkrumsfönster, och som prydde buskarna i vår trädgård  till min mammas stora förtret.  Min far lät mig dock hållas. Han hade växt upp i ett samhälle där enbart en röst fick höras, och där man kunde bli skjuten på stående fot om man lyssnade på BBC.

Vi bodde i Lübeck i Västtyskland, endast några kilometer från den minerade gränsen mot öst - en obarmhärtig järnridå som skilde familjer och vänner åt. De som från östsidan försökte korsa gränsen gjorde det med fara för sina liv.

Jag lyssnade ofta på Sveriges Radios utlandssändningar på tyska och engelska, "Radio Sweden" som sände över hela Europa via mellanvågssändaren i Hörby. En gång i veckan var det önskeprogram där namnen lästes upp på lyssnare, som hade skrivit till radion och efterlyst brevvänner. Jag ville ha brevvänner i Sverige och var inte sen att skriva.

Döm av min förvåning när det en vecka senare damp ner över hundra brev, samtliga från ungdomar i DDR men ingen från Sverige. Då plötsligt förstod jag betydelsen av dessa utlandssändningar, och i vilken omfattning man lyssnade på västradio i öst.

Jag började brevväxla med ett tjugotal. Ofta dröjde det en till två veckor innan jag fick svar  i form av illa ihoptejpade kuvert, med brev där ibland hela meningar var överstrukna. Ibland kom inte breven fram alls.

Två av dessa brevvänner har jag kontakt med fortfarande, men nu via Facebook. Vi skriver och skickar bilder till varandra med några enkla klick i realtid. 

Det är vi själva som bestämmer. 

Fler krönikor hittar du här. 

Maten ska vara helig!

Nedan min senaste krönika, publicerad i Mölndals-Posten torsdag den 18 april 2013

Maten ska vara helig!

Mat är inte bara något man stoppar i sig. Den ska dofta gott och se aptitretande ut och ge en möjlighet till social samvaro. Jag tänker på Leif Mannerströms ord när jag läser om det nya avtalet om hemtjänstmat för Mölndal. Tidigare tillagades maten av Lunch Express i Lackarebäck, men efter företagets konkurs har man slutit avtal med franska multijätten Sodexo. Maten kommer att lagas i Märsta fyra mil norr om Stockholm. 

Sodexo grundades i Marseille som cateringfirma på 1960-talet, och har sedan dess vuxit till ett gigantiskt företag med verksamhet i 80 länder och en omsättning på över 130 miljarder svenska kronor. Nästan samtidigt som det nya avtalet träder i kraft, öppnar Sodexo en ny lunchrestaurang i Pedagogen Park med plats för 150 gäster. Den 1:a maj slår man upp portarna, där kommer även att finnas uteservering med 50 platser. 

I Jordbruksverkets ”Vision om Sverige som det nya matlandet” framhävs ”att måltiderna som vi serverar på våra äldreboenden och sjukhus och till barnen i skolan är en viktig del av visionen. Att den offentliga måltiden ska vara både god, trevlig och näringsriktig är en självklarhet. Det handlar om att maten ska smaka bra och att den är lagad på bra råvaror, men också att den omgivande miljön är tilltalande.” 

Regeringen satsar också stort på matturism, Sverige lanseras som ”det nya matlandet”. För ett år sedan deltog jag själv vid en guidning av besökande resesäljare från Tyskland. Tillsammans med stjärnkocken Stefan Karlsson rörde vi ihop var sin gravlaxsås till laxmackan och med tillhörande snaps lärde vi tyskarna att sjunga ”Helan går”. 

Kontrasten kan väl knappast bli större när jag tänker på dessa matlådor som nu tillagas i Sodexos centralkök och transporteras på landsväg de dryga 50 milen från Märsta till Mölndal. Jag har i princip inget emot kyld varm mat, men vart tar visionen om det nya matlandet vägen? Miljöaspekten med långväga transporter, att maten vi äter skall vara lokalt producerad? 

För Mölndals del handlar det om 160 personer som får sin mat via Sodexo från hemtjänsten. Skulle man inte kunna tänka sig att tillaga maten vid den nya lunchrestaurangen i Pedagogen Park? Kanske till och med en del av ”brukarna” då och då får möjlighet att avnjuta sin lunch där i trevlig miljö och under sociala former? 

Leif Mannerström sa en gång vid ett av sina framträdanden: ”Släng till de gamla någonting så att de håller tyst. Det är inte så det ska gå till, för mig är mat heligt”. 

PS. Har du själv eller som anhörig erfarenheter av hemtjänstmaten? 

Skriv gärna några rader och dela med dig!

Fler krönikor hittar du här. 

Drömmen om en mötesplats

Nedan min krönika senaste krönika, publicerad i Mölndals-Posten onsdag den 13 mars:

Drömmen om en mötesplats

"Och kom ihåg Christian: Så lite blattar som möjligt!” 

Orden är vaktchefens på en nattklubb där jag extraknäcker då och då som entrévärd. Vakterna har själva invandrarbakgrund från sydöstra Europa och jag undrar: 

”Varför då?”

”Jo du förstår, blattar beställer nästan aldrig nånting, på sin höjd vatten eller en cola. Är det för många i lokalen sticker svennarna , det är dålig business.”

Krogar och nattklubbar må vara platser där olika människor möts, men villkoren är kommersiella. Konsumerar du inte tillräckligt mycket är du inte välkommen.

Regeringens Framtidskommision kommer regelbundet ut med rapporter och undersökningar om läget i Sverige och landets framtidsutsikter. I en utredning som nyligen publicerats skriver man om framtiden:

”En central utmaning är att olika grupper i samhället lever allt mer olika liv och att det finns färre sammanhang där de möts på lika villkor. Boende- och arbetsplatssegregationen är betydande. Städerna är byggda så att möten mellan olika grupper försvåras, och föreningslivet i en del utsatta bostadsområden är avskuret från samhället i övrigt.”

Även mentala barriärer håller olika grupper isär. I utredningen konstaterar man ”att merparten svenskar (77 procent) umgås sällan eller aldrig med utomeuropeiska invandrare. Invandrare som bott och arbetat i många år i Sverige vittnar om att de har svårt att knyta personliga kontakter med infödda svenskar. ”

Jag tror det är viktigt att skapa nya, ickekommersiella mötesplatser för människor med olika bakgrund. Cirka hälften av svenskarna utför idag ideellt arbete för en förening. Ta till vara på de resurserna!

Även kommunen har ett ansvar att skapa mötesplatser för alla människor, oavsett bakgrund och hur mycket de konsumerar. Politiker, se det inte som en kostnad, utan en investering för bättre hälsa och minskade sociala kostnader bland Mölndalsborna i framtiden.

Just nu pågår arbetet med Drömmen om Mölndal, att utarbeta en framtidsvision inför stadens 100-årsjubileum 2022. På bloggen kan vem som helst komma med förslag om hur man vill se framtidens Mölndal – många har redan gjort det. Här finns storslagna och fantasifulla inlägg om allt från nergrävd motorväg, racerbana på Safjället till fler och större affärer i Mölndals Centrum – men glöm inte bort det synbart enkla men ack så svåra: att skapa möjligheter och förutsättningar för människor att mötas. Ta chansen nu, förslagstiden går ut den 5 april.



För att lämna förslag gå in på www.drommenommolndal.se



Framtidskommissionens hemsida: www.framtidskommissionen.se



Fler krönikor hittar du här.

Hård i tanken men vek i hjärtat - till minne av syskonen Scholl

I fredags var det exakt 70 år sedan syskonen Hans och Sophie Scholls rättegång och avrättning genom giljotin samma dag. De ingick i motståndsgruppen "Die weisse Rose" (Den vita rosen) som spred brev och flygblad mot Hitler och nazisterna. Alla tyska ungdomar läser om dem i skolan.

De flygblad, som delades ut för att väcka motstånd mot nazistregimen, i första hand inom de unga akademiska kretsarna i München, spreds efter Sophie och Hans Scholls död i flertalet tyska städer i miljonupplaga från allierade flygplan.

Tyska bokhandeln och staden München delar varje år ut "Syskonen Scholl-priset" till en person som utmärkt sig för civilkurage genom att sprida det fria ordet. Den mördade ryska journalisten Anna Politkovskaya, kinesiske dissidenten Liao Yiwu och svenska journalisten Cordelia Edvardsson är några av pristagarna.

Med anledning av 70-årsdagen av Hans och Sophie Scholls död anordnas denna helg minnesceremonier och föreläsningar till deras minne över hela landet.

En av Sophie Scholls stora förebilder var den franske katolske filosofen Jacques Maritain som hon ofta citerade:

”Il faut avoir l'esprit dur et le cœur tendre” ("Man måste vara hårdför i tanken, men vek i hjärtat").

Deutsche Welle:

Sophie, Hans Scholl remain symbols of resistance

Exhibition honors courage of White Rose anti-Hitler movement

Weisse Rose Stiftung på Facebook 

Vita Rosen Stiftelsen, där finns även information på engelska

1982 spelade Michael Verhoeven in filmen Die weisse Rose. Jag hittade den i engelsktextad version på YouTube, i åtta delar. Den är mycket sevärd, bra skådespelare. 

Nedan första delen, fortsättningen får du leta fram på tuben. 

Fler inlägg om historia, civilkurage, tro och Tyskland hittar du om du klickar nedan: 

Herrens vägar äro outgrundliga

Robert Zollitsch im Freiburger Münster. Foto: ddp

25 miljoner tyska katoliker har nu äntligen fått en anledning att jubla. Den tyska biskopskonferensen enades nämligen idag i Trier om att tillåta "Dagen-efter-piller", dock endast efter våldtäkt - och endast om pillret inte är aborterande.

Bakgrunden är medias uppmärksammande av, och allmänhetens upprördhet över en händelse i Köln för några veckor sedan, då en 25-årig kvinna blev drogad och våldtagen på en fest. Hon vaknade omtöcknad på en parkbänk. Efter att ha blivit undersökt av sin husläkare remitterades hon till ett sjukhus för gynekologisk undersökning.

Kruxet var att sjukhuset var katolskt och vägrade att undersöka henne, då hon bad om recept för ett "dagen-efter-piller". Hon sökte sig vidare till nästa närmsta sjukhus, men även där vägrade man behandling eftersom även det drevs av katolska kyrkan. Först vid tredje sjukhusbesöket, driven av protestantiska kyrkan, fick kvinnan behandling. (Man bör veta att många sjukhus i Tyskland har kyrkor som huvudmän)

Katolska kyrkan i Tyskland har problem. Den har svårt att nyrekrytera präster - många hämtas därför från Polen för att fylla vakanta tjänster. Att leva i celibat är svårt. Det finns tusentals "oäkta" barn i Tyskland som kommit till mellan präster och deras älskarinnor - barn som officiellt inte har en far.

Sedan 2010 har drygt 300.000 tyskar lämnat katolska kyrkan.

Tusentals väntar än idag på ett erkännande och gottgörelse efter att ha blivit sexuellt utnyttjade på katolska barnhem.

Kvinnor som vill bli präst i katolska kyrkan göre sig icke besvär.

Många när förhoppningar om att den nye påven skall komma att reformera kyrkan. Hoppas inte för mycket, ty den gamle är inte död än och han kommer att dra i trådarna i valet av sin efterträdare. Precis som Benedictus XVI blev rekryterad till Vatikanen av sin föregångare, Salig Johannes Paulus II, så kommer nästa påve att rekryteras av samma unkna krets av kardinaler, för att säkerställa den rena katolska läran.

Yahoo! News:

 German Catholics allow morning-after pill in rape cases

Deutsche Welle:

 Catholic bishops give cautious nod to morning-after pill

Catholic Church abuse study stopped

German priest admits to 280 instances of child sex abuse

Sveriges Radio: 

Katolska kyrkan anklagas för censur av utredning

Tagesschau: 

Bischöfe erlauben "Pille danach"

Bonusstory att skaka huvudet åt:

NPR: German Catholics' Path To Heaven Comes With Taxes

Fler inlägg om Tyskland, tro eller Human Rights hittar du om du klickar nedan: 

Politisk arkeologi - utflykt till Haithabu

Vikingabosättningar vid Haithabu

Forntida bosättningar av vikingar som här vid Haithabu (på svenska: Hedeby) nära den nordtyska staden Schleswig kan snart tillhöra UNESCO:s världsarvslista. Sverige har dock dragit sig ur projektet. Man anser att museet romantiserar vikingatiden, och att man riskerar att ge nynazistiska sammanslutningar en plats att samlas kring. 

Vikingamuseet Haithabus hemsida (på tyska)

Viking Museum Haithabu (på engelska)

Omdömen på tripadvisor (på svenska)

The Viking villages of northern Europe had planned to band together to become a UNESCO World Heritage Site. But now the Swedes have changed their minds.

Reportage på engelska från Deutsche Welle: 

Utlämnad: Säsongsarbetare på Amazon

Förra veckan sände tyska publicservicebolaget ARD ett reportage om arbetsförhållandena för säsongsarbetare hos världens största e-handelsjätte Amazon. Reportaget spelades in i vintras, då bolaget anlitat arbetare från andra länder för att klara av trycket inför den stundande julhandeln.

Reportaget är delvis inspelad med dold kamera och visar hur arbetarna bor på semesteranläggningar sex personer i ett rum, och att de är ständigt övervakade av "Security", som under filmens gång visar sig bestå av anställda med kopplingar till den tyska extremhögern. Säsongsarbetarnas rum och tillhörigheter genomsöks när de är på skift, och tv-teamet hotas när de upptäcks.

Arbetarna transporteras med bussar mellan förläggningarna och Amazons lager. Lönen är usel och arbetsförhållandena otrygga. Sällan har ett tv-reportage väckt så många känslor som detta. Amazon är ett välkänt varumärke över hela världen och många har väl någon gång beställt någon bok eller elektronisk vara av företaget. Twitter, Facebook och andra sociala medier har formligen svämmat över av inlägg från  människor som visat sin avsky och uppmanat till bojkott mot Amazon.

Amazon svarade i går med att säga upp kontraktet med det aktuella vaktbolaget och har sagt sig vilja gå till botten med uppgifterna i dokumentären. Den tyska arbetsmarknadsministern Ursula von der Leyen hotar med åtgärder mot företaget om uppgifterna stämmer.

 Ekots Tysklandskorrespondent Daniel Allings reportage:

Expo: Amazon sparkar nazistvakter

DW:  German labor minister weighs in on Amazon allegations

Amazon fires security firm over mistreatment report

Private security firms under scrutiny in Germany

YLE: Amazon under kritik i Tyskland



SvD: Amazon anlitade nazistvakter

Tyska Amazon låter nynazister övervaka personal



idg.se: Nazister har vaktat arbetare hos Amazon i Tyskland

ARD-Reportage: Utlämnad - Säsongsarbetare på Amazon (på tyska)

Häxbränningarnas tid är inte förbi

Foto: VLAD SOKHIN/ The Global Mail

Tron på svart magi kvarstår i Papua Nya Guinea. Kvinnor klandras, anklagas för häxeri och stämplas som häxor - med fruktansvärda konsekvenser.

Läs denna gripande berättelse om kvinnoförtryck och häxbränningar på Papua Nya Guinea, belägen endast en kort färjeresa från Australiens norra kust. Om nunnan, syster Gaudentia Meiers kamp för att rädda kvinnor från att brännas på bål - detta händer idag, år 2013. 

Global Mail: It’s 2013, And They’re Burning ‘Witches’

Germany Douze Points - And the winner is...

Ikväll avgjordes tyska melodifestivalen, och jag tror även den internationella: Cascada 12 points! 

Läs mer på Pierres Schlager


HÄR kan du se hela showen i efterhand. 



Cascada, willkommen nach Bullerbü! 

App, lapp sa att du slapp

Min senaste krönika publicerad i Mölndals-Posten 2013-02-06

App, lapp sa att du slapp

Hej Christer! För en tid sedan stod du och väntade på bussen i vänthallen vid Mölndals station. Några av samhällets olycksbarn råkade befinna sig där samtidigt som du. De  skränade och störde så att du kände dig tvungen att vänta ute i kylan istället. Väl hemma satte du dig vid din dator och släppte ut din frustration genom att författa en insändare.

"Låt oss slippa missbrukarna vid Mölndals station!" skrev du. Du kräver lag och ordning och vill att "vakter ska patrullera där med jämna mellanrum.  Vi som åker på dyra biljetter ska ha möjlighet att vänta på bussar och tåg i lugn och ro."

För ett antal år sedan hamnade jag i en djup kris som jag inte trodde var möjlig. Allt blev fullständigt svart och jag hade tappat lusten att leva. Jag arbetade inom psykvården och hade fram till dess bara hört mina patienters berättelser om depression och självmordstankar. Aldrig trodde väl jag att jag skulle hamna i en liknade situation.

Min mamma som levde i Tyskland insjuknade i cancer, och jag var tvungen att ta tjänstledigt för att kunna åka ner och vara med henne under hennes sista tid. Det var en lång och plågsam död. Cancern åt upp henne inifrån och till slut somnade hon in lugnt och stilla med hjälp av morfin. Det var jag som ökade dropptakten så att hon kunde få en värdig död.

Direkt vid hemkomsten brakade mitt förhållande ihop. Min sambo ville separera och vi tvingades sälja vår bostadsrätt i Majorna till underpris, jämfört med vad vi gav när vi köpte den. Vi satt nu med 100.000 kronor vardera i skulder.

Jag stod inte i någon bostadskö, lösningen blev ett andrahandskontrakt som jag var tvungen att lämna i förtid. Kontraktsinnehavaren hade skilt sig och krävde att få tillbaka sin lägenhet inom fyra veckor. På fyra veckor fixar man ingen ny lägenhet i Göteborg.Till råga på allt hade jag blivit arbetslös. Man kan bli deprimerad för mindre.

Lyckligtvis har jag inga alkoholistgener, annars hade det nog varit lätt att trilla dit. Jag magasinerade mitt bohag. Goda vänner upplät husrum åt mig den tiden det tog mig att fixa en ny lägenhet. Det var så jag hamnade i Mölndal.

Christer, bakom varje människa du möter finns en historia. Det hade lika gärna kunnat vara jag där vid busstationen, redlöst gapande och utsatt för omgivningens föraktfulla blickar.

Jag kräver inte av dig att du ska öppna ditt hem och själv ta hand om alla Mölndals missbrukare och hemlösa. Och jag inser självklart att det kan vara svårt att agera förnuftigt när man möts av skrän och fylla.

Men varken du eller jag har rätt att köpa oss fria från att konfronteras med samhällets avigsidor. Rätt som det är kanske det är du som sitter där om några år, eller jag?

P.S. Livet är inget för nybörjare. D.S.

Fler krönikor hittar du om du klickar på blå etiketten nedan:

Operation Norrsken - Stasis kalla krig i Sverige

t.v. DDR:s ledare Erich Honecker, t.h. Olof Palme

Jag har tidigare uppmärksammat journalisten Christoph Andersson här på bloggen, bland annat för hans reportagebok "Från gatan in i parlamenten - om extremhögerns väg mot politisk makt". 
I boken skildras hur svenska och tyska högerextremister sakta men säkert tar sig från gatan in i den demokratiska värmestugan.

Christoph Andersson är journalist och undervisar på Södertörns högskola. Han belönades 2009 med Ikarospriset i klassen ”årets fördjupning 2008” för sina P1-dokumentärer ”Från gatan in i parlamenten”. Programmen handlar bl a om växande högerextremism i Södertälje och tyska Mecklenburg.

Han har nu kommit ut med en ny bok, om Sverige och Stasi under Kalla kriget: Operation Norrsken, utgiven på Norstedts Förlag. Före Berlinmurens fall var DDR och dess ökända säkerhetstjänst Stasi en maktfaktor i Europa. Journalisten Christoph Andersson har grävt i de tyska arkiven och hittat häpnadsväckande uppgifter om Stasis svenska kopplingar.

Operation Norrsken, skulle kompromettera det svenska kungahuset för dess gamla förbindelser med Nazityskland. Allt avblåstes i sista stund när Stasi och DDR insåg att det fanns pengar att tjäna genom att göra ljusskygga affärer med svenska Asea, Bofors och den socialdemokratiska regeringen Palme.

I boken skildras även fallet med tevejournalisten Cats Falck, som försvann under mystiska omständigheter 1984 och hittades död på Hammarbykanalens botten 1985. Även om omständigheterna kring hennes dödsfall ännu är oklara står det klart vad hon var på spåren, strax innan hon försvann. 

Idag intervjuades han i radions Studio Ett om uppgifterna i sin nya bok. Du kan höra hela intervjun nedan, eller på Sveriges Radios hemsida. 

Intervju med journalisten och författaren Christoph Andersson, Studio Ett 2013-02-12: 

Läs även Lena Breitners blogg Tankar om IB, där hon kommenterar intervjun och går till hårt angrepp mot den (enligt henne) "slarviga svenska journalistkåren". 


Uppdaterat 2013-02-22:
Nu har de första recensionerna av boken kommit. De presenteras i detta inlägg av Lena Breitner:

Recensenter reflekterar kring ”Operation Norrsken” – om Cats Falck och obehaglig blågul följsamhet 

Fler inlägg om Stasi, DDR eller Tyskland hittar du om du klickar på etiketterna nedan: