Var det bara en tweet?

Nedan min krönika publicerad i Mölndals-Posten 2013-07-18

Var det bara en tweet?

På internet efter Sverige-Danmark:

Damlandslaget - Lesbiska horor är vad ni är! "Damer" ska inte spela fotboll. Ser ju ut som män. #Lesbiska hela bunten! Ni våldför er på Gamla Ullevi, era flator!

Föraktet mot halva mänskligheten är konstant och flödar på nätet varje dag, varje timma, varje sekund, dygnet runt. Nätet har inneburit en revolution för yttrandefriheten, där varje människa är sin egen chefredaktör. Det som förr stannade inom omklädningsrummets fyra väggar eller inom stammisgänget på krogen, hamnar numera som tweets på Twitter eller statusar på Facebook, tillgängligt för alla.

En herrtränare för ett handbollslag i elitserien stod för ett av inläggen, där han antyder att hela landslaget är lesbiskt. Till tidningen Nyheter 24 säger han:  – Nej, men det var ju bara en rolig grej. Jag vet inte, jag hade ingen tanke utan det vart bara en tweet.

Frihet innebär alltid ansvar. Tweetarna jag tagit som exempel ovan står där, kan inte göras ogjorda.

Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, skrev för några år sedan: "Bloggen är en kloakbrunn som lett till förslumning av det offentliga rummet” . Ibland är jag benägen att hålla med, och funderar till och med på att ta en internetfri månad, för att rensa skallen.

Just nu upplever vi en fantastisk fin sommar. Varje år i juli besöks vi av tusentals ungdomar från hela världen som deltar i Partille Cup och Gothia Cup, världens största handbolls- och fotbollsturneringar. Många av dem är inkvarterade i Mölndal, och spårvagnarna är ofta knökfulla in till sista ståplats.

Det står jag gärna ut med så länge det skrattas och sjungs hejaramsor på vagnen. Jag blir glad inombords när jag ser och hör dessa ungdomar, kanske på sin första utlandsresa utan föräldrarna, prövandes sina vingar.

Som grädde på moset arrangeras också fotbolls-EM i år, med folkfest på stan och en "Fan Zone" vid Stora Teatern, där vi som inte fått biljetter till Gamla Ullevi kan se matcherna på storbildsskärm och heja på landslaget.

I en krönika för exakt två år sedan beskrev jag en upplevelse från Ullevi: Män jagade varandra på läktarna. Knytnävar virvlade genom luften. En man fick flera karatesparkar rätt mot sitt huvud, endast några meter ifrån min sittplats.

En pojke i 10-årsåldern bredvid mig såg med skräckslagna ögon på sin pappa, som höll hårt om sin son. Pappan vände sig mot mig och undrade om det inte var dags att gå. Jag nickade instämmande och vi bestämde oss för att lämna fotbollstadion.

Det var då jag bestämde mig för att sluta gå på herrfotboll. Det beslutet har jag inte ångrat. 

Veckans insändare: 

Fler krönikor hittar du om du klickar här!