Vem är det som bestämmer, egentligen?

Nedan min senaste krönika publicerad i Mölndals-Posten 2013-05-16:

Vem är det som bestämmer egentligen?

Hur många av er twittrar, räck upp en hand!  En något förlägen stämning lade sig över publiken, men till slut räckte en handfull av oss upp armen. Vi var väl  80 personer som hade hörsammat kallelsen till debatten i Kulturhallen på Kvarnbydagen nyligen, på temat: "Vem är det som bestämmer egentligen?"

Twitter är bara ett av flera nya sociala medier där vi som medborgare har möjlighet att göra våra röster hörda, med några enkla tryck på datorns tangenter eller via den smarta telefonen. Utvecklingen har gått med en rasande fart. Hade medelåldern på publiken  dock varit trettio istället för sextiofem är jag säker på att fler hade räckt upp handen.  Den digitala tekniken har skapat en generationsklyfta där inte alla orkar hänga med, och ibland kan jag själv fråga mig  vart tiden för samtal och eftertanke tagit vägen.

Under tonåren på 70-talet var jag en hängiven radiolyssnare, med öronen riktade mot min  gamla AGA-mottagare. Jag hade konstruerat en flera meter lång radioantenn som jag hängt ut från mitt pojkrumsfönster, och som prydde buskarna i vår trädgård  till min mammas stora förtret.  Min far lät mig dock hållas. Han hade växt upp i ett samhälle där enbart en röst fick höras, och där man kunde bli skjuten på stående fot om man lyssnade på BBC.

Vi bodde i Lübeck i Västtyskland, endast några kilometer från den minerade gränsen mot öst - en obarmhärtig järnridå som skilde familjer och vänner åt. De som från östsidan försökte korsa gränsen gjorde det med fara för sina liv.

Jag lyssnade ofta på Sveriges Radios utlandssändningar på tyska och engelska, "Radio Sweden" som sände över hela Europa via mellanvågssändaren i Hörby. En gång i veckan var det önskeprogram där namnen lästes upp på lyssnare, som hade skrivit till radion och efterlyst brevvänner. Jag ville ha brevvänner i Sverige och var inte sen att skriva.

Döm av min förvåning när det en vecka senare damp ner över hundra brev, samtliga från ungdomar i DDR men ingen från Sverige. Då plötsligt förstod jag betydelsen av dessa utlandssändningar, och i vilken omfattning man lyssnade på västradio i öst.

Jag började brevväxla med ett tjugotal. Ofta dröjde det en till två veckor innan jag fick svar  i form av illa ihoptejpade kuvert, med brev där ibland hela meningar var överstrukna. Ibland kom inte breven fram alls.

Två av dessa brevvänner har jag kontakt med fortfarande, men nu via Facebook. Vi skriver och skickar bilder till varandra med några enkla klick i realtid. 

Det är vi själva som bestämmer. 

Fler krönikor hittar du här.