Tänk på döden!

Nedan min senaste krönika publicerad dagen före Allhelgonadagen 2013-10-31 i Mölndals-Posten

Tänk på döden

Äntligen! Efter en hel dags slit med städ och matlagning var jag klar. Doften från potatisgratängen och den vitlöksspäckade lammsteken fyllde lägenheten. Denna gråmulna novemberdag tyckte jag det kändas passande med tända ljus. Gud så mysigt vi skall ha det - nu kan gästerna komma!

Jag hade precis korkat upp vinflaskorna när mina nya chilenska vänner ringde på dörren. De skulle bjudas på en riktig svensk fredagsmysmiddag med levande ljus. Jag hade inte haft middagsgäster på evigheter och var lite spänd och nervös.

"Åh vilket fint vardagsrum!" utbrast Gloria, skyndade sig att blåsa ut samtliga stearinljus och tände lampbelysningen. "Vem är det som har dött? Skall vi på begravning?"

Jag blev helt förstummad och visste inte vad jag skulle säga. Hon påstod att "hemma i mitt land tänder vi bara levande ljus när någon avlidit." PANG! Vår första kulturkrock hade blivit  ett faktum.

Jag tänker tillbaka ibland på denna episod, särskilt nu i allhelgonatider då vi minns de nära och kära som inte finns bland oss längre. En tid då vi smyckar gravar och tänder ljus på kyrkogården för att hedra dem.

Jag tänker också på min gode vän Björn, som under många år önskat att han vore död. Björn smittades av HIV i slutet på 1980-talet, hade sett åtskilliga vänner tyna bort och bevittnat många begravningar. Han var övertygad om att han också skulle dö och planerade sin begravning in i minsta detalj.

Platsen, musiken, pianisten, blomsterarrangemangen, vilka som skulle bjudas - ja han hade till och med tillverkat små inbjudningskort som skulle skickas ut efter hans bortgång.

En dag när Björn visade mig platsen där han hade tänkt begravningsceremonin skulle hållas, stannade han upp, såg på mig helt förtvivlat och sa: "Christian, vad skall jag göra, jag dör ju aldrig!" Jag kunde inte hålla mig för skratt och till slut insåg han själv hur dumt och teatraliskt det lät. Tack vare de nya bromsmedicinerna har han numera funnit sig i sin lott att leva.

Än idag kan jag tänka på hur fridfullt och lättat min mor såg ut efter befrielsen från cancertumörerna som åt upp henne inifrån. Hur jag allt eftersom höjde dropptakten från morfinbehållaren så att hon kunde somna in utan smärta.

Jag tänker på hur fint begravningsbyrån i Lübeck hade gjort i ordning henne. Den vita spetsklänningen, de levande ljusen och den vackra orgelmusiken. Väninnorna som kom och hälsade på. När vi satt på café, pratade om mamma, åt marsipantårta och drack likör.

De döda är inte döda. De lever vidare i våra minnen och berättelser.

Tänk på döden men glöm inte att tänka på livet också! 

Fler krönikor från undertecknad hittar du om du klickar här. 
Ta gärna en titt på min nya blogg: Heimatbloggen.