App, lapp sa att du slapp

Min senaste krönika publicerad i Mölndals-Posten 2013-02-06

App, lapp sa att du slapp

Hej Christer! För en tid sedan stod du och väntade på bussen i vänthallen vid Mölndals station. Några av samhällets olycksbarn råkade befinna sig där samtidigt som du. De  skränade och störde så att du kände dig tvungen att vänta ute i kylan istället. Väl hemma satte du dig vid din dator och släppte ut din frustration genom att författa en insändare.

"Låt oss slippa missbrukarna vid Mölndals station!" skrev du. Du kräver lag och ordning och vill att "vakter ska patrullera där med jämna mellanrum.  Vi som åker på dyra biljetter ska ha möjlighet att vänta på bussar och tåg i lugn och ro."

För ett antal år sedan hamnade jag i en djup kris som jag inte trodde var möjlig. Allt blev fullständigt svart och jag hade tappat lusten att leva. Jag arbetade inom psykvården och hade fram till dess bara hört mina patienters berättelser om depression och självmordstankar. Aldrig trodde väl jag att jag skulle hamna i en liknade situation.

Min mamma som levde i Tyskland insjuknade i cancer, och jag var tvungen att ta tjänstledigt för att kunna åka ner och vara med henne under hennes sista tid. Det var en lång och plågsam död. Cancern åt upp henne inifrån och till slut somnade hon in lugnt och stilla med hjälp av morfin. Det var jag som ökade dropptakten så att hon kunde få en värdig död.

Direkt vid hemkomsten brakade mitt förhållande ihop. Min sambo ville separera och vi tvingades sälja vår bostadsrätt i Majorna till underpris, jämfört med vad vi gav när vi köpte den. Vi satt nu med 100.000 kronor vardera i skulder.

Jag stod inte i någon bostadskö, lösningen blev ett andrahandskontrakt som jag var tvungen att lämna i förtid. Kontraktsinnehavaren hade skilt sig och krävde att få tillbaka sin lägenhet inom fyra veckor. På fyra veckor fixar man ingen ny lägenhet i Göteborg.Till råga på allt hade jag blivit arbetslös. Man kan bli deprimerad för mindre.

Lyckligtvis har jag inga alkoholistgener, annars hade det nog varit lätt att trilla dit. Jag magasinerade mitt bohag. Goda vänner upplät husrum åt mig den tiden det tog mig att fixa en ny lägenhet. Det var så jag hamnade i Mölndal.

Christer, bakom varje människa du möter finns en historia. Det hade lika gärna kunnat vara jag där vid busstationen, redlöst gapande och utsatt för omgivningens föraktfulla blickar.

Jag kräver inte av dig att du ska öppna ditt hem och själv ta hand om alla Mölndals missbrukare och hemlösa. Och jag inser självklart att det kan vara svårt att agera förnuftigt när man möts av skrän och fylla.

Men varken du eller jag har rätt att köpa oss fria från att konfronteras med samhällets avigsidor. Rätt som det är kanske det är du som sitter där om några år, eller jag?

P.S. Livet är inget för nybörjare. D.S.

Fler krönikor hittar du om du klickar på blå etiketten nedan: