I min utbildning till mentalskötare i början av 1980-talet ingick en fyra veckor lång praktik på ett mindre sjukhus i västra Göteborg. Jag var 21 år, elev, och den ende killen bland kvinnliga undersköterskor och sköterskor.
Patienterna bestod till 75 % av äldre, de övriga var unga killar, totalförlamade av motorcykelolyckor som inte kunde röra en fena.
Jag minns än idag min första dag:
Efter morgonbestyren satte sig ALLA i personalrummet för den obligatoriska "halvelva-fikan". Det bjöds på kaffe, frallor och wienerbröd, som personalen turades om att handla i sjukhusets café.
Några satt och virkade, andra bläddrade i veckotidningar som det fanns gott om. Det skvallrades och pratades skit om arbetskamrater som inte var närvarande, men även om patienterna.
Efter en halvtimme undrade jag om vi inte hade fikat klart. "Nej, nej, sitt kvar - vi brukar sitta här till lunch". Lunchen serverades mellan tolv och ett.
Jag tyckte det var märkligt, att ingen patient ringde på klockan under den långa fikastunden. Jag begav mig ut i korridoren och fick då till min förvåning se, att den röda signallampan lös och blinkade utanför flera patientsalar.
Mycket riktigt hade flera av dem bett om att få gå på toaletten, en del hade kissat och bajsat på sig i sina sängar eller sittandes i sina rullstolar. Personalen hade alltså stängt av ringsignalerna, så att de inte hördes ut.
Det blev fyra hemska veckor, som jag inte önskar någon ung människa få uppleva under sin utbildning. Resten av min praktiktid höll jag mig borta från personalen så mycket jag kunde, och tillägnade tiden åt patienterna.
Personalen på den avdelningen var absolut av den typen som hade arbetat där för länge. De ifrågasatte mig när jag t.ex. satt ner och pratade med patienterna, vilket jag var van vid att göra på mentalsjukhuset där jag hade arbetat som vik. skötare.
Jag knep ihop och led mig igenom denna praktik - jag var ju beroende av personalen för att få ett bra betyg.
Jag kom att tänka på den tiden, när jag idag lyssnade på
Rickard Larsson 96 år är en av de äldre som under hösten har tagit del av debatten om vanvård av äldre. Han berättar om hur man som gammal kan känna sig övergiven och bortglömd då bekanta inte hinner komma på besök.
Sara Beischer har många års erfarenhet av arbete inom äldrevården och debuterar i början av nästa år med romanen "Jag ska egentligen inte jobba här".
Sara Beischer vill att debatten om äldrevården inte bara ska handla om procent och pengar, utan om den gamla människan som faktiskt sitter där ensam och är rädd för att dö.
Det är ett mycket gripande reportage som jag verkligen rekommenderar att lyssna på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar