Ludovic-Mohamed Zahed med maken Qiyamudin till höger/ Foto: Aftonbladet
Igår invigdes Europas första moské för homosexuella muslimer.
Fransk-algeriske Ludovic-Mohamed Zahed är muslim och homosexuell, gift med Qiyamudin, en muslim från Sydafrika där samkönade äktenskap är tillåtna. I år gifte de sig religiöst inför en imam sedan Qiyamudin flyttat till Frankrike.
I går kunde de båda gå till fredagsbön tillsammans med andra homosexuella muslimer i den nya moskén i en förort till den franska huvudstaden. Men Ludovic-Mohamed betonar att den nya moskén inte bara är till för homosexuella. Redan har flera heterosexuella muslimer hört av sig och vill be där.
Syftet, säger han, är att välkomna män och kvinnor som inte känner sig hemma i de traditionella moskéerna. För en man som är feminin till sitt yttre eller en person som är transsexuell är det svårt att finna sig till rätta i en moské. Jag har hört från många av mina vänner att de inte riktigt vet var de ska stå, eftersom alla moskéer delar upp män och kvinnor i olika rum. I vår moské är det viktigt att alla kan be tillsammans. Människor måste känna sig bekväma när de ber och kvinnor måste få vara synliga i moskén och ha rätt till de första raderna, bland männen. Att kvinnor ska vara beslöjade och dessutom isolerade bakom en ridå, som fallet är i vanliga moskéer, är verkligen kvävande.
Ludovic-Mohamed påpekar också att flera muslimer inte längre står ut med predikan i de vanliga moskéerna. Den är ofta nedlåtande mot kvinnor och homofobisk, eftersom många imamer följer en dogmatisk tolkning av koranen. Så, den nya moskén är inte bara gayvänlig utan också jämlik och inkluderande.
I onsdags deltog jag i ett möte med USA:s nye ambassadör i Sverige Mark Brzezinski, arrangerat av Utrikespolitiska Föreningen i Göteborg. Det blev en intressant presentation under en halvtimma, samt en halvtimma för frågor.
Mark Brzezinski har europeiska rötter. Hans far Zbigniew föddes i Warszawa och var säkerhetspolitisk rådgivare åt president Jimmy Carter. Hans farfar var generalkonsul i Leipzig i Tyskland och upplevde nazisternas uppgång under mellankrigstiden. Han bröt mot regler och order för att kunna utfärda pass till judar så att de skulle kunna lämna Nazi-T yskland. I likhet med Raoul Wallenberg vägrade han att vara likgiltig. Därför var hedrandet av 100-årsminnet av Raoul Wallenberg en ära och en av årets höjdpunkter i Sverige för Mark Brzezinski.
I en DN-intervju från november i fjol, strax efter hans tillträde i Sverige, uttalar han sin förtjusning över det svenska ordet "lagom": "Om det finns något svenskt ord som jag älskar så är det lagom. Om det är något som jag minns från min ungdom, med min far som var presidentens nationella säkerhetsrådgivare, så var det att vårt liv hade balans, var lagom. Min far var på förmiddagen ute och jagade med mig och min bror på landsbygden i Virginia för att på kvällen sätta på sig smoking och äta middag med Kinas Deng Xiaoping i Washington DC."
Under föreläsningen i onsdags uppehöll sig Brzezinski en längre stund kring migrations- och integrationsfrågan. Med sig själv och sina föräldrars bakgrund som utgångspunkt, betonade han vikten av att integrera sig, ta vara på utbildningsmöjligheterna som bjuds och att lära sig språket. Amerika är byggd på invandrare, och han ser i invandraren en resurs att ta till vara på. "I Amerika är alla amerikaner" men man bär samtidigt med sig sina rötter och det gäller att hitta ett bra sätt att kombinera "det gamla med det nya". På sin blogg skriver han engagerat om detta under rubriken "Connecting with youth on questions of identity"
Brzezinski har ägnat mycket av sin första tid i Sverige åt "att komma bort från Stockholm", se landet, träffa människor, framförallt ungdomar.
Han slog ett slag för det nu 60-årsjubilerande Fulbrightprogrammet,ett stipendieprogram som grundades av senator J. William Fulbright och finansieras och administreras av USA:s utrikesdepartement, regeringarna i andra länder och privata intressen. Programmet inrättades för att öka den ömsesidiga förståelsen mellan människor i USA och andra länder genom utbyte av människor, idéer och kunskap. Det anses vara en av de mest prestigefyllda stipendieprogrammen.
USA:s ambassadör i Sverige Mark Brzezinski
Många ämnen togs upp både under föreläsningen och frågestunden: de globala miljöfrågorna, arktis, de gemensamma utmaningarna för fred i Mellanöstern. Han betonade Egyptens viktiga stabiliserande roll i förhandlingen om vapenvilan i Gaza. USA stöder frihetsrörelserna i Syrien mot Assads regim. Han såg med tillfredsställelse på Sveriges fredliga engagemang i Afghanistan, där Sverige spelat en viktig roll för fredsbevarande insatser.
"Travel teaches tolerance" var ett citat som jag noterade. Hans synpunkter på integration bekräftade vad jag redan noterat tidigare: den stora skillnaden mellan USA och Europa i invandringspolitiken. Medan man i Sverige inte ens blir kallad till anställningsintervju på grund av ett "ickesvenskt" efternamn, är detta i USA inget problem - där har de flesta "konstiga" efternamn, med rötter i hela världen.
På en fråga sa ambassadören: "Vem är svensk? Är det bara dom som levt i landet i flera generationer, eller är det alla som lever här och nu?" En ledande fråga förvisso, men svaret kan bara vara "alla som lever här och nu". Är det så svårt att förstå?
Min senaste krönika publicerad i Mölndals-Posten 2012-11-21:
Införliva Mölndal med Göteborg!
Jag har nu bott i Mölndal i drygt tio år och trivs mycket bra. Här finns
fina strövområden som Safjället,Sisjön och Gunnebo; trivsamma småaffärer som
fiskhallen och ostbutiken. Bussförbindelserna är goda med Göteborg där jag har
min umgängeskrets och mitt arbete.
Oftast känns det som om jag bor i en stadsdel av Göteborg. Man märker ju
knappt var gränserna går mellan städerna.
När världens största reseguideförlag "Lonely Planet" nyligen
listade de hetaste och mest prisvärda resmål, rankades Göteborg som tvåa efter
Rio. Man framhäver charmiga Haga, Röda Stens konsthall, södra skärgården och,
hör och häpna, Kvarnbynsom attraktiva mål att besöka i i Sveriges andra stad.
Varje gång som jag hamnat i samspråk med turister vid Gunnebo slott, har
det visat sig att de flesta inte vet om att de befinner sig i Mölndal, utan tror att de är i Göteborg.
Handen på hjärtat: Är det inte lika bra att avveckla Mölndals stad och
införliva det med stora grannen i norr? Kungsbacka kan få Lindome, det ligger
ju redan delvis i Halland.
Istället för att utveckla en livlig stadskärna har politikerna här i
åratal lyckats med att ta död på Mölndals centrum, förvandlat det till en
stenöken och flyttat på den lilla torghandeln som fanns.
De har lagt ner stans enda biograf, kanske lika bra det eftersom
besökarna svek. Med 2:ans spårvagn är det ju bara några hållplatser till SF:s
filmpalats Bergakungens salar.
De har inte heller visat någon större uppskattning över vårt enda
allsvenska fotbollslag. Efter många segdragna turer i långbänk, samt
demonstrationer utanför stadshuset verkar dock äntligen bygget av en ny fotbollsarena komma igång i Åby.
Pensionärerna klagar, inte minst
genom flitigt skrivande av insändare i denna tidning, över att de inte får resa gratis med
kollektivtrafiken som deras fränder i Göteborg, . Men även om Mölndals
politiker skulle fatta beslut om gratis resor, kommer pensionärerna ju inte
längre än till Lana? Inte tänker väl Göteborgs skattebetalare stå för
Mölndalspensionärernas resor?
Eftersom Mölndals politiker inte verkar klara av att förvalta och
utveckla en levande stad föreslår jag, att åtminstone den del som inte tillhör
Lindome, införlivas med Göteborg. Vi
slipper krånglet med extrakupongerna på bussar och spårvagnar.
Pensionärerna får åka fritt och Göteborg & Company, som så
framgångsrikt satt Göteborg på världskartan, får även sköta marknadsföringen av
Mölndals Kvarnby och Gunnebo slott. Låt inte nostalgin vara ett hinder; jag
tror att Mölndal skulle bli en alldeles utmärkt stadsdelsnämnd.
Vad tror du?
Fler krönikor hittar du om du klickar på blå etiketten nedan:
Språket är ett vapen. Se till att det alltid är skarpslipat.
Kurt Tucholsky var en tysk författare och journalist och räknades till en av de viktigaste publicisterna under Weimarrepubliken. Han var tidvis en av utgivarna av den samhällskritiska tidskriften Die Weltbühne. Han var satiriker, kabaréförfattare, textförfattare och diktare. Tucholsky såg sig själv som vänsterorienterad demokrat, pacifist och antimilitarist och varnade för de antidemokratiska tendenserna i politiken, militären och rättsväsendet - och för det hot som nazismen utgjorde.
1929 kom hans samhällskritiska verk Deutschland, Deutschland über alles ut. 1930 flyttade han sitt permanenta boende till Hindås utanför Göteborg. Från Sverige följde han utvecklingen i Tyskland och hur den fria pressen alltmer tystades. Hans böcker och verk tillhörde dem som brändes under nazisternas bokbål 1933. Han avled på Sahlgrenska sjukhuset 1935 efter en överdos av sömntabletter i sitt hem.
1985 instiftade Svenska PEN Tucholskypriset, ett stipendium på 150.000 kronor till en förföljd, hotad eller landsflyktig författare eller publicist.
På fängslade författarnas dag den 15 november delades årets Tucholskypris ut till den syriska författaren Samar Yazbek ”för hennes rapporter från det syriska upproret: texter präglade av mod och sanningslidelse och med sin tyngdpunkt i ett försvar av värdigheten hos de enskilda medborgare som fångats mitt i konflikten”, som det står i Svenska Pens motivering.
Samar Yazbek
SvD:s Martin Jönsson skriver: Det är en oerhört värdig pristagare, som redan tidigare i år fick pris för sitt mod som författare, för boken ”A woman in the crossfire”. Det är en hjärtskärande och upprörande dagbok över det syriska upproret och det ofattbara våldet, som vi ännu inte skymtar slutet av.
"Årets Tucholskypris går till Samar Yazbek, en modig röst, i ett sargat och plågat land, där allt fler röster tystas, röster som försöker föra fram ett angeläget budskap, i en tid där kulor behöver överröstas.
För många människor i Syrien har yttrandefriheten och dess förkämpar ett större värde än någonsin. Jag önskar dig lycka till och hoppas att detta pris kan bidra till din gärning."
Med dessa ord avslutade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth sitt tal vid utdelningen av Tucholskypriset vid Fängslade författares dag. Hela talet kan du läsa här.
I fredags fick IKEA äntligen krypa till korset och erkänna att man på 1970- och 80-talet använde sig av politiska fångar i före detta Östtyskland som slavarbetare, för att hålla produktionskostnaderna nere. Vid en presskonferens i Berlin presenterade man sin egen undersökning och bad officiellt om ursäkt.
I åhörarleden på presskonferensen i Berlin satt många av de före detta DDR-bor som under hemska omständigheter tvingades producera för IKEA.
Uppföljningen kom i form av en krönika som jag skrev i Mölndals-Posten den 19 oktober: Girighet är alla lasters moder. (IKEA har ett stort varuhus i Kållered som är en del av Mölndal).
Ett tredje inlägg publicerade jag här på bloggen den 3 maj i år med anledning av att SVT:s Uppdrag Granskning tog upp fallet, Bakom galler: IKEA i DDR.
Nedan SR:s korrespondent Daniel Allings reportage från IKEA:s presskonferens i fredags.
Det sändes i Kvart-i-fem-ekot:
Presskonferensen blev ordentligt uppmärksammad internationellt.
Den av tyska regeringen utsedde ansvarige tjänstemannen för Stasiarkiven, Roland Jahn kritiserar IKEA för brister i undersökningen.
"Man skriver att företaget visste om att tvångsarbete av fångar förekom, men man ger ingen förklaring till varför IKEA inte vidtog några åtgärder. Det handlar om människor, inte om möbler", sade Jahn enligt denna artikel i DieZeit. (på tyska)
Vill man fördjupa sig i DDR och deras säkerhetspolis Stasi är Lena Breitners blogg Tankar om IB en utsökt kunskapskälla. Idag tipsar hon om ett intressant inlägg av Svensk Tidskrifts Anders Ydstedtom relationen Sverige-DDR och om den svenska mediebevakningen av diktaturen DDR. Samt inte minst sätter han svenska politikers storstilade ambitioner på kartan.
Varför var det så svårt att förutse DDR-diktaturens kollaps? Medias bild av DDR före murens fall hade troligen en stor betydelse för att så få såg vad som hände. Det skriver Anders Ydstedt, som granskat svenska mediers publicering om händelseförloppet i DDR precis för och efter murens fall.
Klicka härför att läsa hela artikeln ur Svensk Tidskrift.
IKEA i Dallas
Fler inlägg om IKEA, DDR och Tyskland hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan:
Idag bjuder Don Christos värld på turkisk skapunk och tysknigeriansk rap:
Det är nu 20 år sedan kravallerna i Rostock-Lichtenhagen. 1992 hade det precis gått 3 år sedan järnridån mellan Öst- och Västtyskland raserades och muren föll. Ingen ville köpa Trabantbilar eller andra DDR-produkter längre. Tysklands östra del drabbades av massarbetslöshet, samhället raserades och över en natt förvandlades allt vad man hittills trott på till ingenting. De socialistiska parollerna som hängde på plakat och över fabriksportarna var ingenting värda längre. Landet var bankrutt.
I Västtyskland var man van vid gästarbetare från andra länder sedan 1960-talet, medan man på östra sidan på sin höjd hade sett sovjetiska soldater eller vietnameser och angolaner som arbetade av sitt bistånd och levde i slutna baracker.
Att politikerna i det återförenade Tyskland centralt beslutade att fördela flyktingar jämnt över hela landet var som en tidsinställd bomb. I Rostock-Lichtenhagen kom det till våldsamma kravaller där nynazister tände eld på flyktingbostäderna allt medan tusentals från lokalbefolkningen hejade på och applåderade. Kravallerna kom som en chock för Tyskland, som hittills betraktat sig som ett generöst flyktingmottagarland.
Kravallerna blev startskottet för en stor antirasismrörelse över hela landet. Bland annat i Köln samlades 100.000 människor till en solidaritetskonsert mot rasism och nynazism.
Igår firades 20-årsjubileet av denna konsert, som på kölsch heter Arsch huh, Zäng ussenander. (Det går inte att översätta till svenska.) Konserten samlade 80.000 människor och musikband från hela världen samt lokala band från Köln och runtom, och den direktsändes i WDR Fernsehen.
Athena är ett skapunkband från Istanbul. De var först ut i gårdagens konsert. Om du följer Eurovision Song Contest kanske du minns att de deltog där 2004 med låten "For Real", de placerade sig på plats 4.
Personligen föredrar jag låtar som den här, Serseri Mayın:
Adé Bantu är en tysknigeriansk rappare född 1971 i London. I Tyskland är han mest känd som grundare av det antirasistiska musikkollektivet Brothers Keepers.
2005 belönades han med Kora Awards för sin skiva Fuji Satisfaction. Kora Awards är Afrikas motsvarighet till Grammy.
Så här låter Adé Bantu:
För dig som kan tyska, en sammanfattning av gårdagens konsert samt presentation av artister på Funkhaus Europas hemsida.
Fler inlägg om t.ex. Tyskland, Turkiet, Nigeria eller WorldMusic hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan:
5 Broken Cameras är ingen vanlig tv-dokumentär om livet på Västbanken. Det är en utomordentlig välgjord och gripande ögonvittnesskildring som går rakt in i hjärtat, och absolut värd en större publik än de tretton personer som såg filmen på Hagabion igår.
..."om människorna i Bil´in, om deras motstånd och om de som dött för rätten att leva i frihet. Den ställer indirekt frågan om de unga som växer upp i våld och förtryck kan låta bli att hata. Emad Burnat är berättarrösten, han är filmaren och vittnet till denna obegripliga vardag. När hans fjärde son Gibriel föddes 2005 skaffade han sig, bonde tidigare, en videokamera. Fem sönderslagna kameror och tolv år senare har Emad Burnat skapat ett unikt dokument – en bildernas meningsfulla bank för det egna och för historiens minne." Om du så bara skall se EN dokumentär på bio i år är det den här.
Länkar:
På fredag är det åter dags att minnas Kristallnatten. Natten mellan den 9 och 10 november 1938då beväpnade grupper från det tyska nazistpartiet iscensatte en landsomfattande pogrom. Cirka 400 judar dödades eller tvingades begå självmord, 20 000–30 000 arresterades och fördes till koncentrationsläger, 267 synagogor brändes och över 7 500 butiker vandaliserades.
Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) har beslutat att det nyinstiftade ELSA-priset år 2012 ska tilldelas Siavosh Derakhti för hans engagerade arbete mot antisemitism och främlingsfientlighet. Genom grundandet av nätverket “Unga muslimer mot antisemitism”, deltagande i den offentliga debatten och antirasistiskt arbete bland unga människor har Siavosh Derakhti gjort en viktig insats för ett mer tolerant och pluralistiskt Malmö.
ELSA-priset på 20 000 kr kommer att delas ut i Stockholms Stora Synagoga den 8 november i samband med minnesceremonin för ”Kristallnatten” 1938.
Siavosh Derakhti är 21 år, bosatt i Malmö och utbildar sig till fritidsledare. 2010 grundade han nätverket ”Unga muslimer mot antisemitism”, arrangerade en elevresa till förintelselägret Auschwitz och spelade där in en film som sedan visats för skolelever och andra grupper. Siavosh Derakhti bedriver sedan flera år ett antirasistiskt arbete bland unga Malmöbor. Mer om honom på SKMA:s hemsida här.
Fördomar. Undermålig historieundervisning. En ovilja att bjuda in vittnen från Förintelsen till skolor.
I Skånskan.selistar Siavosh Derakhtisnabbt orsakerna till antisemitism i Malmö och Sverige. Det senaste årets diskussion om judefientlighet i Malmö har påverkat honom. Som ung muslim vill han påverka och förbättra relationerna mellan religiösa minoriteter i staden. Muslimska ungdomar står upp för judarna Insikten om att antisemitiska strömningar skrämmer judar på flykten från Malmö – hans fina Malmö – och att de får skulden för Mellanönsternkonflikten, blev bara för mycket för Siavosh Derakhti. Därför tog han iniativet till ett projektarbete om Förintelsen – och fick hela klassen med sig på en resa till Auschwitz.
"Ungdomar är en viktig grupp då de kan ha annan inställning till judar. Eftersom vi personligen inte har några judiska vänner privat, så är det faktiskt svårt att höra deras version om fördomar och hat. Men det man lägger märke till är att det faktiskt finns starkt hat mellan ungdomar på grund av brist på kunskaper. Med det menar jag att unga skapar och reproducerar hat - oavsett deras kön, religion, ålder eller etnicitet. Varför detta hat? Jo, för att det är brist på kunskaper samt att man lyssnar för mycket på andra istället för att ta egen inställning, ett eget initiativ eller eget ansvar."
"Men vi måste också vara kritiska mot Israels politik och millitärt. Där det förekommer förtryck och diskriminering mot civila i Palestina. Vi måste visa mod och hopp för framtiden. Vi måste vara med och påverka våra politiker så att dem kan ta upp kampen i riksdagen och förhoppningsvis stärka kraven mot Israels politik samt lyssna på ungdomarna. Barnen och civilbefolkningen i Palestina skall få leva i fred och få leva i frihet. Israel måste upphöra med deras millitära attacker och diskriminering samt förtryck mot palestinska civilbefolkningen i Västbanken och Gaza."
"När man menar Israels politik och millitär menar man inte den israeliska befolkningen eller judar. Det är fel och oacceptabelt att beskylla ansvaret på den judiska befolkningen när Israels politik sköts av politikerna i deras regering och inte av judar i andra länder. Även befolkningen i Israel kan vara emot Israels politik. Vi menar Israels politik då menar vi när dem anfaller och ockuperar visa områden i Palestina. Vi är emot de millitära angreppen." Läs hela debattinlägget här.
Det av SKMA instiftade ELSA-pris skall gå till unga som via sociala medier eller på annat sätt motverkar antisemitism och andra typer av fördomar. För mig låter årets pristagare Siavosh Derakhti som ett bra val.
Lite Klezmer är aldrig fel:
Fler inlägg om tro, antisemitism, Malmö eller Israel hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan:
Ibland får man som bloggare lov att göra det lätt för sig och helt enkelt sno ett inlägg från en annan blogg. Svarten och jag har gjort det med varandras bloggar några gånger, eftersom vi ibland skriver om samma eller liknande ämnen. Är du intresserad av den muslimska världen, trosfrågor, mänskliga rättigheter och integration rekommenderar jag att då och då titta in i Svartens blogg. I söndags lade Svarten ut denna Guardianartikel: Fear and loathing in Athens: the rise of Golden Dawn and the far right
om Gyllene Grynings framfart i Grekland, där uniformerade fotfolket likt huliganer mördar och misshandlar immigranter och politiska motståndare. Mina tankar går till Hitlers SA-trupper som med hot, våld och terror beredde vägen för nationalsocialismen i Tyskland på 20- och 30-talet.
Se gärna denna video också:
Jag har skrivit om Gyllene Gryning i tidigare inlägg, du hittar dom om du klickar på den blåa "Grekland"-etiketten nedan:
På tisdag är det dags att se ännu en tysk film i Hagabions serie Tysk filmhöst, i samarbete med Goetheinstitutet. Filmen heter Schlafkrankheit (Sömnsjukan) och fick årets silverbjörn för bästa regi vid filmfestivalen i Berlin. Regi: Ulrich Köhler. Filmen visas på tyska med engelsk text.
Hagabion ingår, liksom Bio Roy och Aftonstjärnan, i nätverket Europa Cinemas som finansieras genom EU:s mediaprogram. Det är det första biografnätverket inriktat på europeisk film. I Sverige är f n 42 biografer anslutna. EU delar ut bidrag till biografdigitalisering. Vid förra omgången delades 22 miljoner kronor ut till sammanlagt 57 biografer runt om i Europa. Fyra svenska biografer fick stöd med cirka 175 000 SEK per duk: Hagabion Folkets Bio i Göteborg (2 dukar), Zita Folkets Bio i Stockholm (3 dukar), Grand Svenska Bio i Stockholm (3 dukar) och Victoria Svenska Bio i Stockholm (3 dukar). Stödet är riktat till de biografer som visar minst 50 % europeiska filmer, dvs i stort sett samma urval som de svenska biografer som är medlemmar i Europa Cinemas. Tittar man på filmutbudet i SF:s biografer och de stora TV-kanalerna finner man snabbt att runt 90 % av det består av amerikanska filmer. Därför tycker jag det är viktigt med sådana öar som Hagabion och Bio Roy där man kan se annat än massproducerad Hollywoodkitsch. Dessutom görs det ofantligt mycket bra film i de olika europeiska länderna.
I höst kan man på Hagabion se en tysk film varannan tisdag. Dessutom visas film från den franskspråkiga världen i serien Ciné Français varje onsdag. Alla filmer är textade; de flesta på svenska men några på engelska.
Hagabions café och bar
I Hagabions lokaler finns ett fantastiskt café med utsökt mat och ett digert utbud av kvalitetsöl. Det hittar man även en trappa ner i baren Kino, där man bl.a. kan avnjuta öl från svenska mikrobryggerier tillsammans med plockmat - varför inte några goda oststavar?
Kino 1 tr. ner i Hagabion
(Klicka på bilderna för större format, jag har tagit dom själv)
Fler inlägg om film hittar du om du klickar på blåa etiketten nedan:
Jag växte upp med Nordische Filmtage på 1970-talet. Med en "Dauerkarte" såg jag nästan allt, en fantastisk filmupplevelse som började kl 10 på förmiddagen och slutade sent på kvällen. Till många filmer var regissörer och skådespelare inbjudna. Så träffade jag bl.a. Harriet Andersson, Harry Schein och Jörn Donner. På den tiden var inte festivalen så stor som den är idag. I pauserna stod man i foyern, rökte och drack sekt. Ett tillfälle som jag minns, var när Jörn Donner bad mig om eld till sin cigarett. Mötet utmynnade i trevligt småprat. Jag var bara 16 år och mäkta stolt över att ha pratat med en kändis!
Just nu pågår de 54:e nordiska filmdagarna, och idag belönades Gabriela Pichlers film Äta sova dö med Nordtyska Radions (NDR:s) filmpris. Pichler får dela priset med dansken Thomas Vinterberg och hans film Jagten. Jag såg Äta sova dö på bio härom dagen och har lite blandade känslor inför den. När jag recenserade filmen på filmtipset.se gav jag den en stark 3:a. Filmen spelades in i Västskåne och handlar om tjejen Rasa som blir av med jobbet från byns lokala grönsaksfabrik. Då fadern har svårt att få anställning försörjer Raša dem båda genom sitt fabriksarbete. Det är ett monotont jobb, men Raša trivs bra och arbetet skänker henne gemenskap och trygghet - ända tills den dag då det varslas om uppsägningar och Raša får beskedet att hon är en av dem som måste gå. Starka skådespelarprestationer med tanke på att samtliga medverkande är amatörer. Härlig galghumor men bitvis också nattsvart - filmen lider enligt min åsikt stundtals av övertydligheter men lämnar definitivt ingen oberörd. Gå och se den, något liknande får man inte se på bioduken varje dag. Den är ett självskrivet Guldbaggeämne! (Kom ihåg var du läste det först). Här några recensioner: Svenska Dagbladet, som ger full pott, dvs sex prickar. Expressen ger fyra getingar.
SVT:s Kulturnyheterna skriver: en av årets bästa svenska filmer Offensiv har också sett filmen och är imponerad. NDR:s filmpris är inte det första för Gabriela Pichler. Vid filmfestivalen i Venedig fick filmen motta publikens pris. Här filmfestivalens sida på engelska med info och uppgifter över samtliga prisbelönta filmer. NDR är norra Tysklands publicservicebolag som sänder dygnet runt över Schleswig-Holstein, Mecklenburg-Vorpommern, Hamburg, Bremen och Niedersachsen. Kanalen kan ses över hela Tyskland, men tonvikten ligger på de norra delstaterna och Norden. Programmet livestreamas, du kan se det om du klickar här.
Trailer: Äta sova dö:
Du hittar inlägg från tidigare Nordische Filmtage om du klickar på den blå etiketten nedan:
Månadens krönika publicerad i Mölndals-Posten 2012-10-17
Tillhör du också dom
som bryr sig om vad det är man stoppar i sig och handlar ekologiskt? I så fall
är du i gott sällskap. Enligt SIFO köper drygt var femte konsument eller 22
procent ekologiskt så ofta de kan, och ytterligare 50 procent köper ekologiska
varor ibland. Bland drivkrafterna bakom att välja ekologiskt anges flera
orsaker som att det är bra för klimatet, bra för djuren, frånvaron av
tillsatser och att det är mer välsmakande än motsvarande livsmedel som
framställs med bekämpningsmedel och handelsgödsel.
Siffror från
Statistiska Centralbyrån visar dock något helt annat: I fjol utgjorde ekovarorna 4,1 procentav den totala försäljningen. Det är exakt samma andel
som året innan.
Några som gått från
önsketänkande till att ta saken i sina egna händer är entusiasterna bakom
Tillsammansodlingen vid Pilekrogen i Rävekärr. Jag har följt dem hela sommaren
via deras Facebooksida, där de skriver: "Vi vill förändra världen genom
att odla ekologiskt tillsammans. Med praktiskt lärande och kunskapsutbyte
ställer vi om till ett mer hållbart samhälle." Visionen är "att
ställa om till ett mer hållbart samhälle och äta gott under tiden".
Sidan kryllar av
läckra bilder på bär, rotfrukter och grönsaker som odlats giftfritt på
"cirka två hektar fin gammal jordbruksmark". För några veckor sen
bjöd Tillsammansodlingen upp till "Skördefest". Jag tillhörde dom
lyckliga som kom tidigt och lyckades inhandla härliga rödbetor, morötter,
selleri, squash samt nyplockade hallon och hemlagad sylt.
Det var bara att
tillsätta några goda köttbitar, grytan räckte i flera dagar. Den hade dock en
liten bismak. Odlingen ligger nära E6:an. Hur giftfri är maten som odlas där?
Jag ställde frågan på
Tillsammansodlingens Facebooksida och fick följande svar: "Ja det där är
en fråga som vi också funderat på. Odlingen ligger ett par hundra meter från
motorvägen, gränsavståndet i KRAV:s regler är att odling ej får ske inom 25
meter från en hårt trafikerad väg (3000 bilar per dygn)."
Jag är inte nöjd med
svaret och letar mig vidare till bloggen "gatsmart.eu": "Svenska
städer är relativt rena och redan 20 – 30 meter från en större infart går det
att äta det man odlat. Sätter man upp en skyddande barriär, som till exempel
ett plank, så kan man äta det som odlats ännu närmre. Avgaser och partiklar
från bildäck når inte så långt, detta har man gjort undersökningar på. Eftersom
avgaser och andra partiklar lägger sig ovanpå växten är det alltid bra att
skölja grönsaker och frukt innan man äter dem."
Fritt fram alltså för
giftfri odling vid trafikerad väg, bara du sätter ett plank framför. Bon
appetit!
Ovan ett foto från mitt vardagsrum, The Rover, med squash och hallon från Tillsammansodlingen i Mölndal. Hallonen var så goda att tog slut i ett nafs, passar för övrigt utmärkt till en torr tysk pilsner.
(Klicka på bilderna för större format, jag har tagit dom själv)
Fler krönikor hittar du om du klickar på den blå etiketten nedan:
Utbildningsminister Anette Schavan, Bülent Ucar från Osnabrück (t.v.), och Mouhanad Khorchide från Münster
"Vi vill bidra till att de fyra miljoner muslimer som bor i Tyskland kan känna sig hemma i vårt samhälle." Med de orden invigde igår utbildningsminister Anette Schavan (CDU) ett centrum för islamsk teologi vid universiteten i Osnabrück och Münster. I Osnabrück utbildas redan imamer sedan 2010. Sammanlagt satsar det tyska utbildningsministeriet 20 miljoner Euro på utbildning av imamer och lärare i islam. Förutom i Osnabrück och Münster finns liknande utbildningscenter vid universiteten i Tübingen, Frankfurt-Gießen och Erlangen-Nürnberg.
Vid invigningen idag deltog även Istanbuls stormufti Rahmi Yaran. . "Detta är en stor dag för Tyskland och en stor dag för världsfreden", sade chefen för institutet i Osnabrück Bülent Ucar. Samtliga källhänvisningar är på tyska. Hur jag än bar mig åt hittade jag inga engelskspråkiga länkar. Varför bloggar jag om detta? Är detta överhuvud taget intressant för svenska läsare?
Jag tror att det är det. Integration mellan olika kulturer och religioner uppstår först när vi skapat mötesplatser för alla. Det är viktigt med en bra religionsundervisning i skolorna, och att imamer får en gedigen utbildning samt kunskaper om samhället i det land de verkar i. Här ett nyhetsinslag från NDR. 47 studenter är redan inskrivna vid institutionen för islamologi i Osnabrück. I inslaget intervjuas Fahim Musafer som flyttat från Frankfurt till Osnabrück enbart för att kunna studera där. Han utbildar sig till lärare och säger att han vill förmedla "en modern islam" till kommande elever. Coskun Saglam från institutionen berättar att det till en början fanns ett visst motstånd mot utbildningen bland muslimska församlingar och föreningar. "Vad skall den tyska staten blanda sig i våran religion för?" Det krävdes många möten med muslimska företrädare för att övertyga dem om, att utbildningen i framtiden kommer dem tillgodo och är till för deras medlemmar.
Efter varje DDR-besök på 1970- och 80-talet var det, förutom människors tystnad och rädslan att tala öppet, de halvtomma skyltfönstren i de statliga butikerna som gjorde störst intryck på mig. För mig var det svårbegripligt att DDR som stolt kallade sig för "bonde- och arbetarstat" inte klarade av att försörja sin egen befolkning med nödvändiga konsumtionsvaror.
Vid ett av mina besök i Östberlin 1977 tillsammans med min mamma, hade vi bestämt träff vid Alexanderplatz - dit hittade vi. Mamma var svensk och jag vässtysk medborgare. Västtyska medborgare var tvungna att passera gränsen vid Friedrichstrasse, medan alla andra fick gå över vid Checkpoint Charlie.
Efter vår återförening vid Alexanderplatz stod vi och tittade in i en skoaffär. I skyltfönstret stod det ett par rutiga filttofflor, och jag var naturligtvis tvungen att gå in i butiken. Där gapade hyllorna tomma: inte ett par skor så långt ögat nådde.
Bakom diskarna var det full personalbemanning. Jag glömmer aldrig deras tomma ansiktsuttryck - hela situationen var kafkaesk.
Idag, med facit i hand, är det inte så svårt att förstå. När i stort sett alla samhällssektorer styrs av ett allsmäktig socialistparti och produktionen organiseras i uppifrån dikterade femårsplaner, försvinner allt eget engagemang.
Du fogar dig och ställer dig snällt i timslånga köer för att se vilka varor som saluförs just den här veckan. Detta hände alltid på torsdagar - det var då samtliga butiker i hela landet fick sina varuleveranser från de statliga företagen; som officiellt kallades för VEB (Volkseigener Betrieb = folkägt företag)
Fotografen Siegfried Wittenburg har rest landet runt för att dokumentera skyltfönster. I fredags öppnade hans utställning Leben in der Utopie, (att leva i en utopi) vid Galerie im Stilwerk i Düsseldorf. Utställningen kommer att visas november månad ut.
På sin jakt efter fodrade vinterskor konfronterades han med planhushållningens frustrationsskapande följder, och dokumenterade varubristen med denna lilla kuriosa utställning:
"Det var torsdag - torsdag var leveransdag. De statliga HO-affärerna, Delikat- och Exquisitbutikerna, Jugendmode- och Centrumvaruhusen fick alla sina nya varor på samma veckodag. Därför var de flesta affärerna stängda under några timmar så att personalen kunde ägna sig åt att packa upp varorna.
Jag var en helt vanlig DDR-medborgare med ett normalt jobb och en normal lön. I flera veckor hade jag varit på jakt efter fodrade vinterstövlar.
I skoaffärerna fanns lågskor och sandaletter men vinterstövlar var omöjliga att få tag på. Säljarna svarade på mina frågor med huvudskakningar och ett beklagande leende, samt ett svagt löfte: Kom igen nästa torsdag, då får vi nya varor.
Veckan därpå frågade jag min arbetsledare på det statliga företaget om jag kunde ta ut fyra av mina inarbetade övertidstimmar kommande torsdag, så att jag kunde ägna mig åt att handla vinterskor. Han såg på mig med blankt och oförstående ansikte och påpekade, att dessa övertidstimmar var nödvändiga för produktivitetsökningen och uppfyllandet av femårsplanen.
Jag svarade att jag behövde bekväma skor för att kunna uppfylla planen. Dessutom hade jag ju skrivit på avtalet för minskning av antalet arbetsplatsolyckor. Till slut beviljades min ledighet med en liten gliring: Ska du inte gå med i partiet snart så du blir en av oss?
Efter en färd med S-Bahn till miljonprogramsbygget i utkanten av stan möttes jag av ett välkomnande köpcentrum, med gågator, fontäner, bratwurststånd, caféer och butiker. Här samlades kvinnor med barnvagnar, pensionärer, arméofficerare och statsanställda. Alla var de ute efter att shoppa, det var ju torsdag - på fredag kunde ju varorna tagit slut.
Jag begav mig direkt till Centrumvaruhusets skoavdelning och skannade snabbt igenom utbudet med ögonen. När jag frågade butiksbiträdet om fodrade vinterskor, lyfte hon på axlarna och svarade beklagande: Tyvärr, de såldes slut för en halvtimme sedan. Tröstande tillade hon med låg röst: Kom igen nästa vecka, vem vet?
Jag gav dock inte upp hoppet och gick till nästa skoaffär hundra meter bort. Jag tog i handtaget och möttes av en låst dörr och skylten: Stängt till klockan 18.00 på grund av varuleverans.
Utanför en annan butik upptäckte jag en lång kö. Man berättade att här skulle det finnas vinterskor att köpa, från det västtyska företaget Salamander - 2:a sortering. Skorna tillverkades i DDR för västmarknaden, men just dessa uppfyllde inte kvalitetskraven och såldes nu för 237 mark paret. Snabbt räknade jag ut att priset motsvarade en normal veckolön plus några timmar övertid, och ställde mig i kö. Efter en timmes köande hade jag närmat mig disken inne i butiken, och jag såg lagret av vinterskor sakta men säkert krympa.
Plötsligt uppstod det tumult. En kund ville köpa tre par av dessa skor och försäljningschefen ingrep. På kavajslaget glittrade SED:s emblem, den ovala. (SED = Tysklands Socialistiska Enhetsparti)
Kunden kämpade och vädjade att han hade tre stora killar hemma som växer ur sina sina vinterstövlar varje år. Försäljningsledare tillrättavisade barskt: Här tolererar vi ingen hamstring minsann. Alla får bara köpa ett par skor, därmed basta!
På disken låg nu tre par skor i storlek 43, min storlek. Framför stod två män och en kvinna. Jag var förhoppningsfull. Kvinnan skulle säkert inte köpa herrskor. Men hon tog det sista paret och sa att det var till sin man. Storleken passar säkert, det var ju Salamander hursomhelst. Och om inte visste hon någon som också behövde fodrade vinterstövlar. Hon skrev ut en check från den statliga banken.
Besviken gick jag till andra sidan gatan, till den statliga bokhandeln. Snabbt insåg jag att här fanns ingenting nytt. I "Röda Hörnan" däremot fanns Dietz-förlagets högar av samlade verk av Karl Marx och Lenin. Inga kunder, inga köer, ingen hamstring. På väggen bredvid SED-emblemet stod att läsa: Läslandet DDR - allt till gagn för folket!
I bokhandeln träffade jag en bekant, och såg att han bar exakt likadana skor som de jag precis försökte köpa. Jag gratulerade honom till hans lycka, men han svarade att han fått dem med paket från väst. Där erbjuds de via katalog - för cirka 60 mark.
Nästa dag påminde mig min arbetsledare om den obligatoriska partiskolan på kvällen efter arbetet. "Du kommer väl?"
Kvällens rubrik löd: "Klassfiendens sabotage mot byggandet av socialismen i vårt mänskliga samhälle".
Jag föredrog att arbeta över några timmar istället."
Siegfried Wittenburg
(översatt av Christian Schickhardt)
Kreativ tomhet:
Klicka på bilderna för större format
I DDR var man mästare på att dekorera sina skyltfönster så att inte varubristen skulle framstå så uppenbar som den var. I regel bestod dekoreringen av tomma äggpaket, Trinkfixkonserver eller som nedan av hemgjorda pappersfåglar. Den här modebutiken försöker på detta sätt saluföra vårkollektionen 1989.
Foto: Siegfried Wittenburg
Bilden nedan visar ett skyltfönster till en HO-livsmedelbutik i Rostock 1989. Dekorationen består av tvättmedlet Spee i olika förpackningar. Det var i stort sett det enda tvättmedelsmärket som fanns i DDR, men det fyllde sin funktion.
Foto: Siegfried Wittenburg
Utbudet av frukt och grönt i DDR bestod i huvudsak av konserver, potatis samt röd- och vitkål. De som hade tillgång till trädgård eller kolonilott försökte att täcka sina behov av frukt och grönt den vägen. Jordbruket kollektiviserades på 50-talet och bestod av gigantiska så kallade LPG, i stil med kolchoserna i Sovjetunionen. Vid jultid importerades apelsiner framför allt från Kuba. Bilden föreställer en frukt- och grönsakshandel i Rostock-Warnemünde 1989.
Foto: Siegfried Wittenburg
Vid VEB Warnowvarvet i Warnemünde arbetade 6.500 människor. Detta "skyltfönster" drevs av företagets avdelning för agitation och propaganda. (Abteilung "Agitation und Propaganda") för att hedra förtjänstfulla arbetare. Lägg märke till att Viola Patzelt, kvinnan i mitten, tituleras med "kollega", medan de övriga har ordet "kamrat" (Genossin) framför sina namn. Viola var alltså inte med i partiet, men man förärade henne en plats i alla fall. Ibland kan socialismen vara generös.
