Jag är så glad att jag är svensk

Idag firar vi Sveriges nationaldag. I Göteborg bjuder traditionsenligt Sveriges nationalorkester, Göteborgs Symfoniker, på sommarkonsert i Slottsskogen. Tusentals göteborgare brukar flockas runt scenen i gröngräset med filtar och picknickkorgar. 

Gustavo Dudamel dirigerar Göteborgs Symfoniker i Slottsskogen 6 juni 2010

I samband med konserten anordnas sedan några år tillbaka en medborgarskapsceremoni.  

Över 650 nya svenskar från 128 länder kommer idag att välkomnas med musik, dans, tal och gåvor i form av årskort på Liseberg och Göteborgs museer samt biobiljetter till Bio Roy, Göteborgs enda kvarvarande singelbiograf på Avenyn. Barnen får böcker och en skattkarta "fylld med kulturupplevelser". Ett bra sätt att välkomna nya medborgare. 

Annat var det 1985 när jag blev svensk medborgare: 

Jag flyttade till Sverige 1978 nitton år gammal efter att ha vuxit upp med tysk far och svensk mor i Bremen och Lübeck, belägen i det flerspråkiga Schleswig-Holstein. Jag talade redan flytande svenska vid ankomsten - till och med danska som jag läste som andra språk på realskolan. 

Vid den tiden var man tvungen att vänta i sju år innan man överhuvud taget kunde bli svensk medborgare. En dag 1985 damp medborgarskapsbeviset ner på hallgolvet i ett vanligt kuvert. Där meddelades att jag nu blivit "naturaliserad svensk" - veckan därpå kom kallelsen till mönstringen på Säve Depå. Militärtjänsten skulle jag minsann inte slippa trots att jag hunnit bli 26 år - men det är en annan historia. 

Den senaste tiden har två nyutgivna böcker diskuterats och recenserats i tidningar, radio och TV: Qaisar Mahmoods "Jakten på svenskheten och Dan Jönssons "Ingenmansland". Lars Åberg recenserar båda böckerna i pappersupplagan av gårdagens Göteborgs-Posten:

"Qaisar Mahmood, direktör hos Riksrevisionen, och Dan Jönsson, som är kulturjournalist, gör sina utfärder till svenska byar och småstäder med skilda utgångspunkter. Mahmood grubblar över identiteten, Jönsson över ekonomin. Mahmood skriver vardagligt och lite snusförnuftigt, Jönnson essäistiskt och systemkritiskt. 

-Jag älskar Sverige, men Sverige älskar mig inte tillbaka. Det är med den outsiderkänslän som Mahmood grenslar sin motorcykel och letar efter en mental hemvist. Men kan man bli älskad av ett land? Vad krävs för att en sådan ömsesidighet ska infinna sig?"

Sammanfattningsvis är Lars Åberg kritisk och besviken över båda böckerna, och avslutar: "Sverige behöver avgjort fler resenärer ute i terrängen."


Det är synd att hans recension inte ligger ute på nätet. Den är mycket välskriven och det känns för min del att jag inte behöver läsa böckerna. 


Qaisar Mahmood intervjuas här av Sveriges Radios Kulturnytt. 


Fabian Kastners recension av Dan Jönssons bok "Ingenmansland" är ett praktexempel på hur man sågar en bok. Under rubriken Självupptaget gnäll om misären utanför tullarna dissekeras boken fullständigt in i minsta detalj. 




Fredrik Wikingssons recension av samma bok i Expressen är lite snällare, men inte heller han är imponerad. 




Qaisar Mahmood satt i gårdagens morgonsoffa och pratade om sin bok och tankar kring svenskheten. Du kan se inslaget på länken nedan. 

Helga och jag

Själv har jag inte som Mahmood kört 900 mil på motorcykel genom Sverige, däremot har jag avverkat en lika lång sträcka på min moped genom åren. Jag brukar resa på småvägar, både asfalterade och grusade, och besöka mindre städer och småorter i Västergötland, Dalsland, Värmland, Närke, Västmanland för att nämna några landskap jag besökt. 

Det är ett fantastiskt sätt att rensa hjärnan och bra för både kropp och själ. Jag föredrar vandrarhem och pensionat eftersom de ger den bästa möjligheten att träffa olika människor, och ofta är belägna i vackra byggnader. 

Mina resor har gett mig insikten att det inte finns något som är "typiskt svenskt". Samhällen och människor är så olika över hela landet. Jag känner inget behov av att identifiera mig genom en nationalitet. Vi är alla summan av våra upplevelser under vår uppväxt. Själv betraktar jag mig som europé med tysk och svensk bakgrund. 

Nationell stolthet kan i många fall vara avgränsande och rentutav skadlig, om man definierar sin egen nationalitet som det bästa på hela jorden, och samtidigt avgränsar eller till och med demoniserar andra nationaliteter eller etniska grupper. Skräckexempel av detta finns det många i vår mänskliga historia. 

Däremot kan jag känna stolthet över vår demokrati och jämställdhet, över vår yttrande- och religionsfrihet, över Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel, över vårt landslag i ishockey. 


Jag känner stolthet över att mitt gamla hemland Tyskland, som plågats av både fascism och kommunism, lyckats utveckla sig till det öppna och demokratiska välfärdssamhälle det är idag. 

På gårdagens DN Debatt skriver folkpartisten Jasenko Selimovic under rubriken Det behövs en ny svenskhet som all kan vara stolta över, och inleder: 

– Var är ”hemma”, Somalia eller Sverige?

– Somalia.

– Känner du dig svensk?

– Nej, inte det minsta. Det tar flera generationer att bli svensk.

När jag landat i Washington DC för att studera USA:s integration ställer jag samma frågor:

– Är ”hemma” Afghanistan (som denne taxichaufför kommer ifrån) eller här?

– Här, naturligtvis.

– Känner du dig som amerikan?

– Så klart. Vad skulle jag annars vara?

Detta är nedslående. Amerikanerna, och en del andra nationer, har uppenbarligen varit bättre på att utveckla en känsla av tillhörighet. Både hos sina invandrare och hos majoriteten. Sverige har misslyckats med det.

Betraktar man integrationen som en process som inte bara handlar om jobb utan också om en känsla av gemenskap, av delad identitet och tillhörighet, då ligger Sverige efter. Problemet är att utan denna känsla, utan en gemensam identitet, utan en ”svenskhet” som vi kan dela, kommer vi varken lyckas med integration eller lyckas skapa ett land där det finns plats för invandrare.

Du kan läsa hela artikeln om du klickar här. 

Selimovics debattartikel var föremål för en diskussion kring svenskheten i gårdagens Studio Ett, med Dilsa Demirbag Sten, skribent och debattör och Edna Eriksson, som jobbar med mångfald på regeringskansliet. Intressanta synpunkter, du kan lysna på inslaget på länken nedan: 

Heja Sverige! 

Fler inlägg om kultur, politik, resor, Sverige eller Tyskland hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan: