Semester

https://www.facebook.com/schickhardt

Svenske STASI-prästen avslöjad

Vakttorn vid STASI-fängelset Hohenschönhausen

Det anses nu med all sannolikhet bevisat, att den svenske prästen Aleksander Radler verkligen har varit agent för östtyska säkerhetspolisen STASI. Eftersom de svenska SÄPO-arkiven är hemligstämplade, åkte en utredningsgrupp från domkapitlet i Luleå stift ner till Berlin och BStu, vilket är den tyska Stasimyndigheten, dit alla kan vända sig till, för att ta del av sina personakter, och få reda på vem som har spionerat på dem. 

På Luleå stifts hemsida lämnas en saklig och kronologisk redogörelse  för vad som har hänt i ärendet fram till nu. Redogörelsen publicerades i tisdags och du kan läsa den här.

Stiftsjuristen Anna Wernqvis skriver, att det enligt den tyska myndigheten "inte råder någon som helst tvekan om att prästen har lämnat uppgifter till Stasi. Myndigheten bestrider också att arkivmaterialet om honom skulle ha kunnat förvanskas eller manipulerats på annat sätt.

Domkapitlet har nu begärt ut handlingarna samt ett intyg där innehållet i handlingarna sammanfattas. Dessa handlingar kommer att tillställas prästen för yttrande och först därefter kan domkapitlet fatta beslut i ärendet.

Domkapitlets prövning avser inte uppgiftslämnandet som sådant eftersom det skedde innan kyrkoordningens tillkomst, utan endast prästens agerande och uttalanden till biskop och medier.

Domkapitlet vill understryka att prästen inte prövats eller dömts för något brott i Sverige. Hans agerande var i överensstämmelse med dåvarande östtysk lag varför han inte gjort sig skyldig till något brott i Tyskland."

Tidningen Expressen reste också till Berlin och träffade flera av Aleksander Radlers offer. Han förråde sina studiekamrater genom att avslöja deras planer på att fly till väst. Samtliga blev dömda till flera års fängelse för försök till "republikflykt". Två av dem finns inte kvar i livet - de begick självmord.

1968 var studentrevolternas år, och de studerade alla på universitetet i Jena. Regimen i DDR hade precis skruvat åt förtrycket ytterligare med en ny konstitution som i ett slag strök bland annat strejkrätten och religionsfriheten. Människorna kände sig instängda omgivna av murar, taggtråd och minerade gränser.

Det var förbjudet att resa ut. Man fick inte läsa vad man ville, inte lyssna på den musik man ville. Att lyssna på västtysk radio eller se på västtysk TV var straffbart, och blev man ertappad kunde man hamna i fängelse, bli av med sin studieplats eller sitt arbete. Många såg flykten till väst som enda möjlighet. 

Själv kommer jag ihåg, att östtysk radio bara spelade klassisk musik, marscher och kommunistiska kampsånger. Det var först efter Walter Ulbrichts död 1973 som man tillät västerländsk pop- och rockmusik i östtysk radio.

Läs om det gripande mötet mellan Expressens reporter och stasiprästens offer här. 

Av artikeln i Expressen framgår inte vilka STASI-fängelser prästens offer hamnade i, det fanns många av dem utplacerade över hela landet. Ett av de mest kända var Hohenschönhausen i Berlin. Det är numera ett museum som drivs av en stiftelse. Det är värt ett besök, deras engelskspråkiga hemsida kan du läsa här. 

Du kan även läsa mina tidigare inlägg i ämnet, bland annat om Vänskapsföreningen Sverige-DDR. Ordföranden i föreningen har varit biskop emeritus Lars Carlzon och den socialdemokratiske riksdagsmannen och skolpolitikern Stellan Arvidsson. 

Inlägget hittar du här.

Alla inlägg om STASI finns samlade här,

om DDR här. 

Läs även Lena Breitners utmärkta blogg Tankar om IB - där står allt om Stasi som du behöver veta. 

Jag har svårt att förstå, hur Aleksander Radler med gott samvete kunde leva och utöva prästyrket i Sverige i 40 år, när han har orsakat sina studiekamrater så mycket lidande - kamrater som litade på honom till 100 %, som anförtrodde honom sina flyktplaner. 


Här nedan kan du se en intervju gjord av Expressen, där han blånekar till allt. Beklämmande.

Jag har medvetet valt engelskspråkiga Wikipedialänkar i detta inlägg, eftersom de innehåller så mycket mer information än de på svenska. 

Irak inifrån - ny webbplats för undersökande journalistik

IMS, International Media Support, informerade igår om en ny webbsida för undersökande journalistik i Irak. Den heter Nirij, Network of Iraqi Reporters for Investigative Journalism. 

Nätverket är det första av sitt slag i landet, och dess uppgift är att främja undersökande journalistik på nätet samt överbrygga språkbarriärer. Sidan lanserades i mitten av juni på engelska, arabiska och kurdiska.

Webbplatsen skall vara ett fönster för irakiska journalister som är intresserade av undersökande journalistik, men också  för internationella besökare som vill få en bättre förståelse av det irakiska samhället - ett fönster bortom de stora nyhetsbyråmonopolen.

Jag har tagit mig en titt på deras engelska nyhetssida idag.  Den verkar lovande och jag har placerat den i min blogroll. Därmed får jag uppdateringar direkt i bloggen så fort de har publicerat något nytt.

Till sist vill jag än en gång puffa för NYOI (National Youth Orchestra of Iraq) 

- ett fantasiskt musikprojekt som jag följer på deras Facebooksida och YouTubekanal. 

Läs också denna artikel med Irakanknytning från dagens GP: om Ibrahim som arbetat natt i fem år för att kunna plugga till undersköterska i Sverige, och som nu skall utvisas till Irak. 

Här en artikel ur dagens Norrtelje Tidning, om ett syskonpar som fått avslag på sina asylansökan och skall utvisas till Irak Syskonen skickades till Sverige från Bagdad 2008. Pappan är journalist och levde under dödshot. Mamman tog beslutet att Cristian och Masarra skulle skickas till en irakisk familj de kände i Farsta. 

"Under en månads tid fördes de av smugglare till Sverige, bara 11 och 14 år gamla. Den 14 juli togs de emot av familjen i Farsta och sökte asyl hos Migrationsverket. De började skolan under hösten och sedan flyttade de runt till flera olika ställen i väntan på besked.

Första avslaget kom redan i februari 2009, men det kunde aldrig verkställas eftersom det inte fanns någon mottagare i Irak. Syskonen har inte haft någon kontakt med sin familj sedan de åkte."

Efter gårdagens inlägg, som tog flera timmar att ställa samman, blev det en snabbloggning idag. 

Fler inlägg om Irak, politik och NYOI hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan:

Gun Holmertz i blåsväder - om integrationens villkor

Jag lärde känna Gun Holmertz på 1980-talet, när vi båda var aktiva i Föreningen Stoppa Rasismen i Göteborg. Den ingick i Riksförbundet Stoppa rasismen som grundades 1983, vars syfte var att motarbeta rasism och främlingsfientlighet i Sverige, samt att försvara rätten till asyl. Den minnesgode kanske kommer ihåg rockmärkena med den öppna handen och texten "Rör inte min kompis". Jag var aldrig aktiv i styrelsen, men som medlem hjälpte jag till att organisera möten, konferenser, konserter och seminarier. 

Under samma period på 80- och 90-talen var jag ledamot av Göteborgs Kommunfullmäktige för miljöpartiet, ordförande i stadsdelsnämnd Backa samt vice ordförande i den dåvarande Invandrarnämnden, som bl.a. hade tolkverksamheten och stöd till invandrarföreningar som sina ansvarsområden. Idag tillhör jag inte något parti och man kalla mig för "avdankad politiker". Det betyder dock inte att mitt intresse för politik och frågor kring rasism och mänskliga rättigheter har svalnat, tvärtom. En stor del av mina inlägg på bloggen handlar just om dessa frågor. 

Idag är Gun Holmertz verksamhetsansvarig för Caritas Frivilligcentraler i Hjällbo/Bergsjön, samt nämndeman i  Förvaltnings- och Migrationsdomstolen i Göteborg, där hon representerar Vänsterpartiet.

För några dagar sedan skrev hon på Göteborgs-Postens debattsida en artikel, där hon beskriver sin oro för att islamismen får ett allt större fäste i Hjällbo. Hon skriver: 

"Hos den somaliska barn- och kulturföreningen Afrikas horn, med vilken vi delar lokaler, ser jag dagligen hur deras ursprungliga verksamhet i ökad grad har övergått till islamism (en uppfattning om islam som en allomfattande religiös och politisk ideologi, bokstavligen baserad på Koranen). Lokalen fungerar numera dygnet runt som en renodlad moské, där bönemattor rullas ut och frekventeras av hundratalet män, varav många nytillkomna. Några är personer som för cirka ett år sedan uteslutits ur Bellevuemoskén för wahhabism (fundamental saudiarabisk islam)."

Vidare kritiserar hon kommunens brister i flyktingmottagningen: 

"Mottagandet i Göteborg är så pass bristfälligt förberett att en stor del av de nyanlända somalierna riskerar att gå direkt in i famnen på islamistiskt aktiva landsmän. Jag grundar dessa farhågor på erfarenheter av mitt dagliga arbete som verksamhetsansvarig vid Caritas Frivilligcentral i Hjällbo/Angered. Vi stödjer personer vilka söker asyl eller har fått permanent uppehållstillstånd (PUT) i Sverige, men som på grund av bristande språkkunskaper hamnat utanför SFI:s (Svenska för invandrare) språkprogram. Många har fortfarande efter tio till 15 år i Sverige ett ytterst begränsat ordförråd. Oftast gäller det kvinnor, som efter sin ankomst fött många barn och som stannat hemma och inte skaffat sig språkets grundläggande verktyg för integration. De säger själva många gånger att de är enklare att leva på försörjningsstöd än att aktivt söka arbete, då de anser att skillnaden räknat i inkomst är försumbar."

Hela debattartikeln finns att läsa här. 

Att kritisera brister i flyktingmottagningen och integrationen är som att balansera på en knivsegg - det gör man inte ostraffat, framför allt inte när man samtidigt ställer sig kritisk till islamism som hon har gjort här. 

Det dröjde inte heller länge innan hon fick svar på tal, av inga mindre än hennes partikamrater. Thaher Pelaseyed (V), ordförande Vänsterpartiet i Göteborg; Yvonne Palm (V), vice ordförande SDN Angered och Christina Höj Larsen (V), riksdagsledamot och integrationspolitisk talesperson svarar i en gemensam artikel att Gun Holmertz spär på redan existerande fördomar: 

"Självklart är det inte så att kvinnor med slöja automatiskt är förtryckta eller att skägg är ett tecken på farlig radikalisering i Hjällbo. Dessa felaktiga uppfattningar riskerar skuldbelägga den somalisvenska gruppen på ett sätt som endast skapar ytterligare segregation."

Istället för att argumentera och problematisera de missförhållanden Gun Holmertz har tagit upp, använder hennes partikamrater copy-and-paste-metoden och citerar torrt generella punkter ur partiprogrammet: 

"Undermålig SFI som inte baseras på deltagarnas förutsättningar och behov, avsaknad av en politik för full sysselsättning, bostadssegregation, nedrustning av välfärd i förorterna och en utbredd strukturell diskriminering är resultaten av medvetna, politiska beslut.

Vänsterpartiets politik mot segregationen står i direkt kontrast detta. Förutom nationella satsningar på SFI, en politik för full sysselsättning och investeringar i bostäder som bryter segregationen, lyfter vi i vårt handlingsprogram mot segregationen i Göteborg förslag som ger kvinnor möjlighet att stärkas genom kontakter med samhället och med varandra. Vi föreslår också kraftigt sänkta förskoleavgifter för att sänka tröskeln för föräldrar att använda den kommunala förskolan. Segregerande högerpolitik kan endast brytas med en politik som ger förutsättningar för utbildning, arbete och bostad – oavsett vem du är eller var du kommer ifrån. Vänsterpartiet har den politiken."

Här bortses helt från att Vänsterpartiet i snart 20 år haft medansvar för styret av politiken i Göteborg. Istället för att stödja sin partikamrat och diskutera de uppkomna problem hon redovisar, använder de sig av retorik och floskler. Men döm själva genom att läsa hela artikeln, jag kanske har fel?

Amanj Aziz, som kallar sig själv för muslimsk aktivist, och Said Sheikh, ordförande Afrikas horn barn och föräldrar svarar också på Gun Holmertz debattinlägg i samma tidning.  

De skriver: "Holmertz argument visar egentligen två saker som inte explicit uttrycks i hennes artikel, nämligen behovet av en större samlingslokal för muslimer samt Holmertz bristande människosyn.

Holmertz beskriver ett mardrömsscenario när det gäller föreningen Afrikas Horn och deras lokal som ligger intill Caritas, som lyder direkt under påvens auktoritet genom rådet CorUnum. Afrikas Horn är en konstruktiv kraft i Hjällbo, med bland annat verksamhet som riktar sig mot analfabeter, kvinnoverksamhet med seminarier som ”Föräldrars roll i samhället”, sportverksamhet och sommarläger för barn och ungdomar.

Afrikas horn har trakasserats av Holmertz under många år och föreningens medlemmar har länge varit medvetna om Caritas fientlighet, så det är inte förvånande att hon nu kommer med ett populistiskt utspel. Men hennes artikel avslöjar något som ingen förening i Hjällbo förut lyckats att bedriva opinion för, nämligen behovet av en större samlingslokal för muslimer i stadsdelen."

Läs hela deras artikel här. 

Beteckningen "muslimsk aktivist" gjorde mig misstänksam, så jag började googla. Amanj Aziz driver en egen hemsida och är representant för TUFF (Troende unga framtida förebilder), samma förening som förra året anordnade en konferens i Kortedala och bjöd in hatpredikanten Bilal Phillips, som försvarar självmordsbombare, uttrycker antisemitiska ståndpunkter och förespråkar dödsstraff för homosexualitet. 

GT-journalisten Johanna Schreiber bevakade mötet och inleder: 

"Hotfull stämning utanför, censur innanför. Reglerna var hårda när GT till slut fick tillträde till konferensen där homohataren Bilal Philips föreläste. - Inga mobiltelefoner, inga fotografier, ingen inspelning, ingen filmning, förklarar mötesarrangören Amanj Aziz när GT slutligen får komma in på mötet."

Hela artikeln hittar du här. 

I samband med konferensen hade radions Studio Ett ett inslag. 

På deras hemsida presenteras det så här:

"I Göteborg har en förening för unga muslimer bjudit in en radikal och mycket kontroversiell muslimsk predikant, som jämställer homosexualitet med mord och våldtäkt, och som argumenterar för dödsstraff för homosexuella. Amanj Aziz, TUFF och Nalin Pekgul, (S) medverkar."

Mycket till debatt blir det dock inte. Nalin Pekgül blir så upprörd över Amanj Aziz´ åsikter att hon lämnar studion. Inslaget är dock intressant, eftersom åsiktsskillnaderna framträder tydligt - minst sagt. 

Hör inslaget på länken nedan: 

Kritiken mot Gun Holmertz vill inte ta slut. I Göteborgs-Posten skriver  Göran Larsson, professor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet, och Simon Sorgenfrei, doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet under rubriken Onyanserad kritik av läget i Hjällbo:

"Gun Holmertz, Caritas Hjällbo, pekar på allvarliga problem i integrationsarbetet i Göteborgs förorter med bristande språkkunskaper och växande arbetslöshet till följd (GP Debatt 18/6). 

Flyktingar tycks mötas av privata initiativ snarare än kommunala satsningar. Lägesbeskrivningen är korrekt, men orsaken till problemen framstår som onyanserad. I stället för att fokusera på socioekonomisk marginalisering eller bristande utbildningsbakgrund, reduceras problemet i artikeln till en fråga om islamism.

Det är anmärkningsvärt att en verksamhetsansvarig för en organisation med lång erfarenhet av arbete bland religiösa minoriteter inte är medveten om att det finns varierande tolkningar av alla religioner. Men det finns också regler kring hur man förväntas bete sig i samband med bön. 

I synagogan förväntas män bära huvudbonad, i kyrkan är det tvärt om. Under muslimsk bön tar man av sig skorna och hundar är inte välkomna. Självklart skall alla former av kriminell aktivitet bli polisärenden oberoende av ideologi eller religion. Men människor i Sverige har rätt att utöva religion så länge de inte bryter mot lagen. Att vädra bönemattor eller bära sjal eller skägg är inte olagligt. 

Holmerz menar att det inte går att prata om dessa frågor. Genom denna argumentation förenar hon sig med antimuslimska och invandringsfientliga röster. Islam och muslimers tro och praktik diskuteras ständigt i svensk politik och media – just nu på GP-debatt – liksom de utmaningar som invandring och integration erbjuder. Det är viktiga frågor som måste diskuteras. 

Men att som Holmertz utgå från grumliga och generaliserande föreställningar bidrar inte till integrationen, utan är snarare en del av problemet."

Merit Wager tar upp kritiken mot Gun Holmertz i en artikel på Newsmill: 

"Om den stora allmänheten - även kallad ”väljarna” - visste hur vanlig den här typen av mobbning med åtföljande rädsla och ofta också total tystnad är, skulle den häpna. Själv har jag träffat flera personer som är förtvivlade över att inte kunna tala fritt utan att riskera repressalier och människor som inte får de jobb de söker för att de sagt eller skrivit något som ”någon” (allt är diffust) inte anser är ”korrekt”. Så är det i Sverige idag: många går omkring och håller god min, men mår dåligt psykiskt för att de inte kan eller vågar diskutera en av de största och viktigaste ödesfrågorna  för Sverige– asylinvandringen - utan risk för att hela deras tillvaro raseras.

Se på Gun Holmertz! Över en natt är hon ute i kylan i sitt parti. För att hon berättar om vad hon ser och upplever dagligen. Hennes upplevelser i verkligheten passar inte in i Vänsterpartiets mall och då riskerar hon att bli persona non grata. 

Förutom detta har hon också - uttryckligen och inför vittnen - blivit dödshotad i Hjällbo. 

”Du går till ditt jobb nu, men inte många dagar till…” sade mannen som även åkallade Allah. 

Detta har hon givetvis polisanmält. 

Var är Gun Holmertzs partikamrater när hon hotas?

Vi – alla! – måste aktivt och högljutt värna om den grundlagsstadgade rätten till åsikts-, yttrande- och tryckfrihet, om den ska gälla annat än på papper. Annars är den död. De som dödshotar eller avger andra hot mot dem som begagnar sig av sin lagliga rätt att tala fritt, ska straffas strängt. Att försöka kväva det fria ordet, att skrämma och hota till tystnad är allvarliga brott som svenska journalister ofta tar upp när det gäller svenska journalister ute i världen.

Det finns anledning att göra det också här hemma, i det egna landet, att stå upp för Gun Holmertzs och alla andras rätt att yttra sig fritt!"

Jag kommer osökt att tänka på Janne Josefsson: dels vårtalet han höll på Liseberg i år, där han nämnde de ökade klyftorna i samhället som vårt största problem, dels en artikel i Helsingborgs Dagblad där han sade: 

"Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det. Det är otroliga saker som har hänt i arbetarförorterna, där en trappuppgång på några år kunde förvandlas, medan vi stämplade rasist i pannan på de som protesterade och sedan själva förskansar oss i områden långt bort från flyktingar och invandrare."

Journalister är med få undantag bildad medeklass, med den bildade medelklassens syn på tillvaron:

"Medelklassvärderingar är på många sätt väldigt bra. Homosexuella har samma rättigheter som andra, synen på flyktingar och invandrare är positiv. Men det är också mycket falskt. När ens barn ska gå i en klass där 80 procent inte talar svenska, hur ställer man sig till det då? Det är lätt att snacka." 

I gårdagens GP skriver journalisten och socionomen Gunnar Sandelin under rubriken 

Dags ändra kurs på asylinvandringen: 

"Internationella jämförelser visar tydligt att Sveriges politiska elit kör sitt eget race i asylinvandringsfrågan. Ska vi på allvar kunna värna asylrätten för dem som verkligen flyr för sina liv och har skyddsbehov, så måste Sverige ändra kurs."

Avslutningsvis: Gun Holmertz svarar på kritiken i dagens GP: 

Bland annat skriver hon: 

"Låt mig ytterligare en gång förklara vad jag skrev: Vi står nu inför en stor somalisk anhöriginvandring, där cirka 800 somaliska anhöriga barn samt 200 vuxna väntas till vårt område under de kommande två åren. Förberedelserna för hur denna grupp ska tas emot och kunna integreras i det svenska samhället ser jag som näst intill obefintliga.

Därför är risken stor att de nyanlända drivs i armarna på de personer som jag dagligen ser praktiserar islam på ett sätt som inte befrämjar integration, utan som skapar ytterligare utanförskap.

Av de cirka 200 personer, varav ett 20-tal somalier, som Caritas i Hjällbo arbetar med är nästan alla muslimer. Då vi dagligen delar våra lokaler med Afrikas Horn har flera av våra deltagare upplevt deras verksamhet så pass obehaglig att de inte längre vill komma till oss. Vi störs av böneutrop, arabisk teve och annan liknande pågående verksamhet som inte har med en barn- och kulturförening att göra. Det gör det svårt för oss att bedriva den svenskundervisning som många av våra trasiga och ointegrerade elever så väl behöver för att undvika fattigdom, bristande utbildning och framtida marginalisering."

Läs hela repliken här. 




Här en GP-intervju med Gun Holmertz, publicerad idag.


På frågan Vad tycker du behöver göras för att ta emot dessa människor svarar hon: 

"De behöver framför allt ett regelbundet liv. De behöver snabbt som ögat komma i någon ordnad sysselsättning. Betoningen måste ligga på att lära sig svenska och samhällsorientering och det ska ske utanför Hjällbo. De behöver bryta isoleringen här.

Men jag ser också ett stort behov av sjukvård och psykologhjälp. Det här kommer att vara människor, särskilt kvinnor och barn, som är skadade. Vi vet hur det såg ut efter Bosnienkriget.

Och var ska de bo? Här är redan trångbott. Jag har legat på kommunen som en igel men får mest till svar att vi vet inte riktigt när de kommer eller hur många. Men titta på Växjö, där finns en närmast militärisk plan för hur de ska ta emot dem som kommer dit.

Detta har gjort mig både arg och besviken och månaderna går."




I Göteborgs-Posten den 29 juni (tyvärr endast i pappersupplagan), skriver Lars Åberg en krönika med anledning av den efterföljande debatten på Gun Holmertz inlägg, under rubriken


Märkligt försvar av islamismen:

"I ett globalt perspektiv är islamismen en av de verkligt inflytelserika högerextrema ideströmningarna och att analysera och motverka dess spridning borde vara en självklarhet, åtminstone för alla med hjärtat till vänster. Därför blir det så märkligt när så många med vänstersympatier tvärtom försvarar, eller urskuldar, en ideologi som har strukturell diskriminering och orubblig könsmaktsordning på sitt program."

Fler inlägg om integration, migration, islamism och civilkurage hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan: 

Allsång för full hals på ett blött Liseberg

Stora Scenen/ Liseberg

Gårdagen går till historien som en av sommarens regnigaste dagar hittills, i alla fall här på västkusten. Vid 17-tiden slutade regnet att ösa ner, och jag bestämde för att gå på en promenad. 

Eftersom jag bor en halvtimmes promenadväg från Liseberg promenerade jag dit, gick in genom grindarna med mitt årskort och bänkade mig hos ett gäng trevliga damer framför Stora Scenen. Det vankades allsångspremiär med Lotta. 

I normala fall är det stört omöjligt att få en sittplats, eftersom allsångsfantasterna dyker upp och reserverar sina platser redan på förmiddagen efter att grindarna öppnats. Idag fick jag dock plats  framför scenen. 

Kvällens artister var Lill-Babs, Lisa Miskovsky, Thomas Di Leva och Rasmus Seebach.

 Enligt Göteborgs-Posten var publiksiffran 2100. 

Lotta Engberg är ett proffs som allsångsledare och äger en fenomenal publikkontakt med sitt lättsamma, naturliga och okomplicerade sätt. 

Barbro "Lill-Babs" Svensson gjorde sin Så mycket bättre-version av Petters Så klart och Lisa Miskovsky framförde sin melodifestivallåt Who's gonna save tonight till stort jubel. 

Jag är en stor Lill-Babs fan, och såg henne senast på Konserthuset tillsammans med Siw Malmkwist och Ann-Louise Hansson. Hon gör ingen hemlighet av sin ålder (74 år) och är still going strong på alla sätt, man måste bara älska henne! 

Jag minns en krogshow på Rondo, där jag bokstavligen hade Lill-Babs sittandes i mitt knä, samtidigt som hon sjöng Är du kär i mig ännu Klas-Göran. Det glömmer jag aldrig. 




Här en gammal pärla med Lill-Babs från tidigt 60-tal, från hennes tyska schlagerkarriär:








Precis när danske popstjärnan Rasmus Seebach började sjunga sin nya hit Sirenerne, öppnade sig himlen och det formligen öste ner, vilket du kan se om du klickar på nedanstående länk: 

Rasmus är son till Tommy Seebach, Danmarks stora schlagerkung under 1970- och 80-talen. 

En man som hade allt, men han skulle också komma att förlora allt på grund av sitt alkoholmissbruk. Trots det slutade Tommy aldrig att kämpa för att komma tillbaks. 

Filmaren Sami Saif har gjort ett ömsint porträtt av en man fångad mellan sin musik, sin familj och flaskan. 

En mycket fin och ömsint dokumentär som jag rekommenderar. 

Den ligger för visning på SVT Play i fem dagar till, så skynda dig att se den - här.

Fördelen med att vara på plats på Liseberg är att man slipper reklampauserna, som tenderar att bli längre och längre för varje år - åtminstone känns det så.

I reklampauserna är det fler uppträdanden och mer allsång. Det var riktigt härligt att få sjunga ut för full hals idag. 

Så här kan det gå till under reklamen: 

Fler klipp från Lotta på Liseberg hittar du på TV 4 Play

Fler inlägg om schlager, allsång, Liseberg och Göteborg hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan: 

Iran inifrån - Nicholas D. Kristofs Road Trip in Iran

Får jag lov att presentera Nicholas D. Kristof, reporter och kolumnist på New York Times. Sedan några år följer jag hans söndagskolumner med stort intresse. Hans specialintresse är mänskliga rättigheter, och han rapporterar passionerat och med inlevelse från alla världens hörn. 


Kristof har vunnit Pulitzerpriset två gånger, första gången tillsammans med sin fru för rapporteringen om studentrörelsen för demokrati i Kina, samt händelserna kring massakern vid Himmelska Fridens Torg 1989. 


Sitt andra Pulitzerpris erhöll han 2006 för sina rapporter från folkmordet i Darfur i Sudan. 

Under sin senaste resa genom Iran fick han röra sig fritt och intervjua människor. 
Läs hans senaste söndagskolumn: Not-So-Crazy in Tehran.

Kristofs alldeles utmärkta Facebooksida, där han kontinuerligt lägger upp texter och foton. 

Video: My Iranian Road Trip

Fler inlägg om Iran, politik och Human Rights hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan: 

Upprop i solidaritet med Shahin Najafi

Den iranske rapparen Shahin Najafi. Foto: Schahryar Ahadi/Scanpix 

Den 11 maj skrev jag ett inlägg om den i Köln boende persiske rapparen Shahin Najafi som har drabbats av en fatwa. Anledningen är hans senaste protestsång "Naghi", en monolog med en påhittad imam. Inför imamen beklagar sig Najafi över den rådande situationen i Iran.

Hans texter är islamkritiska och han tar upp frågor kring teokrati, sexism, feminism, jämställdhet, mänskliga rättigheter och yttrandefriehet.

Fatwan utdelades av ayatollan Safi Golpayegani, efter att rapparen släppt en kontroversiella låt, "Naqi", som anses förolämpa den shiitiska imamen Naqi.

Den regimtrogna nyhetssajten Asr Emrous uppmanade på sin webb till att Shahin Najafi skulle hängas. De skrev att folk skulle leta upp Najafi och "skicka honom till helvetet". 

Enligt Sveriges Radios Mitt i musiken idag kräver nu ett 50-tal kulturpersonligheter i ett öppet brev att "allmänheten och politikerna i Tyskland reagerar och stöttar den iranske hiphoparen". 

Bland dessa finns författarna och litteraturnobelpristagarna Günter Grass och Elfriede Jelinek, journalisten Günter Wallraff och filmregissören Volker Schlöndorff. 

En belöning på 100 000 dollar är utfärdad av fundamentalister till den som tar livet av honom. Idag lever Najafi med ständigt polisskydd i Tyskland.

I brevet skriver de:

"Vi har stor respekt för Shahin Najafis mod, som inte låter sig kuvas utan fortsätter utöva sin konst. Konsten måste vara fri och tillåtas vara provokativ. Den fria konsten är en universell mänsklig rättighet. Dödshot mot konstnärer och oliktänkande betyder död åt friheten."

Uppropet finns publicerat på Berlins konstakademis hemsida, Akademie der Künste. Det är skrivet på tyska och man kan underteckna brevet för att visa solidaritet med Shain Najafi. 

Källor: (på tyska)

 Stern

 Focus

Der Westen

Deutschlandradio Kultur

Shahin Najafi på Facebook

Fler inlägg om Iran, Tyskland, kultur och politik hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan: 

Film är bäst på bio - men vem bestämmer vad du kan se?

Biograf Draken i Göteborg

Biograf Draken vid Järntorget i Göteborg är festivalbiograf för den årliga Göteborg International Film Festival under 11 dagar i januari/februari. Drakens duk är 20 meter bred och den totala ytan 102 kvadratmeter. En mäktigare filmupplevelse får man leta efter, och jag håller fortfarande stenhårt på att film är bäst på bio. Här har jag upplevt filmer från alla världens hörn, filmer som aldrig går upp på ordinarie biorepertoar.

I Katrineholm, Hudiksvall, Helsingborg, Gävle, Örebro, Sundsvall, Strängnäs, Norrköping, Luleå, Linköping, Borlänge, Borås, Eskilstuna, Falun, Härnösand, Karlskrona, Kristianstad, Köping, Mariestad, Mjölby, Mora, Motala, Norrtälje, Nyköping, Skara, Skellefteå, Skövde, Uddevalla, Vetlanda, Visby, Vänersborg, Västervik, Örnsköldsvik, och Östersund visas i veckan endast amerikansk film i SF Bios salonger. 

SF Bios dominans i Sverige är närmast total. Amerikaniseringen i Sverige har gått så långt, att de flesta inte är medvetna om det. Det gäller i hög grad utbudet i TV, i ännu högre grad på bioduken.  

Vem bestämmer vilka filmer du kan se på bio? I senaste upplagan av Kino, ett av mina favoritprogram i Sveriges Radio, undersöktes den svenska biomarknaden. Hur har SF Bio:s dominans påverkat utbudet av film? Vilka har gynnats och vem har förlorat när biografmonopolet är ett faktum? 

När filmutredningen kom 2009 påpekade utredaren Mats Svegfors att en av filmbranschens stora utmaningar i framtiden kommer vara att hantera den "monopolliknande situation" som har uppstått på den svenska biografmarknaden. 

2004-2005 pågick en strid när Sandrew-Metronome var till försäljning och SF Bio ville köpa. Det fick de inte då, konkurrensverket stoppade affären, och i stället köptes biografkedjan av dåvarande Triangelfilm, SS Fladen och Atlantic film som bildade Astoria cinemas 2005. 

Men de gick i konkurs redan 2007. Sedan dess har SFBio och Svenska bio som ägs till 49% av SF varit dominerande på biografmarknaden. I Sveriges 20 största städer kontrollerar de tillsammans över 95 % av biofåtöljer. 

I programmet intervjuas några av de distributörer som har berörts av den här situationen. Hör företrädare till Folkets Bio och Sture Johansson, som är programdirektör på SF Bio.

Ett mycket intressant program som belyser den amerikanska kulturimperialismen. Det är viktigt att få se film från andra länder än USA, och här talar jag inte om obskyra dokumentärer om fåraherdar i Uzbekistan, utan om Cannesvinnare och internationella filmer prisbelönta vid filmfestivaler i Toronto, Venedig, Berlin. Många av dessa får ingen distribution i Sverige. Har man tur köps dom in av SVT och visas en tisdagkväll med starttid 22.45 i Tvåan. 

Du kan höra veckans Kino på dess hemsida, eller via länken nedan: 

Läs även Gunno Sandahls blogg som skriver om samma ämne under rubriken: 

Vem bestämmer vad du ska se på bio? 

Fler inlägg om film och kultur hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan: 

Lenny Kravitz på Liseberg

Lenny Kravitz

Att gå på rockkonsert är inte som förr: då stod folk och klappade i händerna, dansade eller vajade med en tändare - numera står var och varannan konsertbesökare med sin i-phone upp i luften, fullt koncentrerad på att ta bra bilder eller filma en snutt. Det blir inte samma stämning.

Just av den anledningen har jag slutat med att ta med kamera på konserter utan försöker koncentrera mig på musiken. Kvällens konsert på Lisebergs stora scen med Lenny Kravitz var en riktig höjdare. Solen strålade från en klarblå himmel och det var 17 grader i skuggan - något som man får vara nöjd med i dessa kyliga sommartider.

Jag lyssnade in mig på Kravitz på Spotify idag under flera timmar, eftersom jag inte har lyssnat på hans musik så mycket tidigare. Det var en rivig rockkonsert med influenser av både jazz och soul - mycket medryckande. Dessutom är jag väldigt svag för blåsare, och det fanns det gott om i detta band i form av en hel blåssektion. 


Lenny Kravitz hemsida

Här en liten filmsnutt från kvällens konsert: 

Jmannen från Nostalgoteket var där och tog en hel del bra fotografier,

du kan se dom här. 

Förbandet Vintage Trouble imponerade. Deras sångare är helt klart i klass med James Brown. 


Vintage Troubles hemsida.




Nedan en video med bandet jag hittat på YouTube: 

Konserten slutade som tur var i så pass god tid att jag hann till Haket för att se Tyskland vinna mot Holland. 

Mario Gomez gjorde båda tyska målen, som jag dock fick se i repris eftersom han gjorde dem i 1:a halvlek. Mitt lag gick i alla fall vidare i turneringen, allt som allt en lyckad kväll. 

Fler inlägg om Liseberg, jazz, rock och pop hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan: 

Arthur Friedenreich - fotbollens anfader och skruvbollens uppfinnare

I dessa Fotbollstider vill jag uppmärksamma "fotbollens urfader" och uppfinnaren av skruvbollen, tillika en av världens bästa fotbollsspelare genom tiderna: Arthur Friedenreich. 

Jag såg en fantastisk intressant dokumentär om honom på History Channel för några år sedan. Det var en riktig aha-upplevelse och totalt nytt för mig. 

Sammanlagt gjorde han 1 239 mål på 1 329 matcher, vilket är näst bäst genom tiderna (alla är dock inte dokumenterade); bara Pelé har gjort fler mål, 1 380 mål.

Arthur Friedenreich, född 18 juli 1892 i São Paulo, död 6 september 1969, var en brasiliansk fotbollsspelare. Kallad Tigern, var han den första mörkhyade superstjärnan inom fotboll och en av de första som använde sig av en skruvad bollbana för att göra mål. 

Fadern, Oscar Friedenreich, emigrerade från Tyskland till Brasilien i slutet på 1800-talet medan modern, Mathilde, var infödd brasilianska. 

Friedenreich var en pionjär som med sin mörka hudfärg stötte på rasismen i alla dess fula varianter. För att undkomma glåpord försökte han dölja sin afrikanska härkomst genom att platta sitt hår och sätta på sig ett hårnät. 


Då mörkhyade spelare i Brasilien behandlades olika även av domarna, utvecklade Friedenreich sin spelstil till en snabb, flytande sådan. Detta för att undkomma de värsta tacklingarna och efterslängarna, som det ändå inte var säkert att han skulle få frispark för - då han ju var av en annan hudfärg. 

Friedenreich anses vara en av de första att bemästra tekniken att, vid skottögonblicket, ge bollen en rotation i sidled vilket då ger en snurrande boll och därmed en skruvad bollbana. 

1914 debuterade Friedenreich i brasilianska landslaget där det sammanlagt blev 22 landskamper och 10 mål med vinster i bl.a. Copa América 1919 och 1922. Under Brasiliens turné i Europa 1925 blev han känd som Kungen av fotboll. 

Han avslutade karriären efter spel i Rio de Janeiroklubben Flamengo 1934, 42 år gammal. 

På sajten betking.se finns en bra biografi på svenska om 
Arthur Friedenreich: 

Del 1 här

Del 2 här

Jag hittade dokumentären om Arthur Friedenreich, men tyvärr inget på vare sig svenska eller engelska. Nedan ett klipp på tyska: 

Nedan en biografi från brasiliansk TV, på portugisiska: 

Fler inlägg om fotboll, Latinamerika eller Tyskland hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan: 

Save The Beatles Museum! Rädda Beatlesmuseet!

Idag nåddes jag av en tråkig nyhet som jag missat totalt: Beatlesmuseet i Hamburg stängs den 30 juni på grund av bristande ekonomi. Museet Beatlemania innehåller 1.300 kvadratmeter utställningsyta fördelade på fem våningar, och är belägen vid Beatles-Platz. Det öppnades för tre år sedan, nästan 50 år efter Beatles´ första konsert på klubben Indra. Museet innehåller över tusen ej tidigare visade föremål, från deras första glada dagar i Hamburg till gruppens upplösning. 

Beatlemania är ett privat museum som drivs av entusiaster. Tyvärr har inte biljettintäkterna räckt för att täcka driftkostnaderna. Förhandlingar med staden Hamburg har inte gett önskat resultat. Staden är kallsinnig till att bidra med medel, vilket jag kan tycka är närmast en skandal. 

Det var ju trots allt i Hamburg som Beatles startade sin karriär. Det var här, 1961, de gjorde sin första skivinspelning när de kompade Tony Sheridan på hans inspelning av My Bonnie. 

Det var på Star Club, Indra och Kaiserkeller  de hade sina första spelningar- något som staden Hamburg borde vara stolt över och hedra.  

Om inget under inträffar kommer museet att slå igen sina portar den 30 juni, så skynda dig ner till Hamburg om du vill hinna besöka det. 

Personalen på Beatlemania har på eget initiativ postat ett rop på hjälp och hoppas att det på så sätt når Paul McCartney och andra som har finansiella möjligheter att rädda museet. Så här skriver de på YouTube och sin Facebooksida: 

This is an appeal by the team of Beatlemania to save the Beatles museum in Hamburg. This initiative is not driven by the owners of the museum or the management- this is a personal message from the employees who want to save their beloved museum.

Please share this video with as many people as you can- we are hoping to reach Paul McCartney and we need your help!

Please help save Beatlemania!

LOVE

from the team.

Källlor: 

Metro, 

Hamburg-Magazin,

 Rolling Stone, NME,

 The Telegraph, The Guardian, 






Extranummer: 

Fler inlägg om musik, pop, Tyskland eller Storbritannien hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan: 

Taxi hallå! På tur med Bhangu Brothers på Reeperbahn

Lovely & Monty

Befinner du dig i Hamburg och beställer en taxi kan det hända att du hamnar i bilen hos någon av dessa indiska bröderna. De har blivit kända genom att sjunga bollywoodmusik med tyska texter, och under årens lopp byggt upp en imponerande skara av stamkunder. 

Efter att de lagt ut videor på sin YouTubekanal har de fått fans över hela Tyskland. På senaste tid har bröderna blivit rikskändisar genom många inbjudningar från tyska TV-kanaler. 

Naturligtvis har de även en fansida på Facebook, och spelat in en EM-låt: 

"Oh Dschermany, we looove ju"

Musikvideon När Du älskar någon från ditt hjärta:

Taxifärd med Lovely & Monty längs Reeperbahn:

SAT 1-TV-Trailer inför matchen mellan Bayern München och det indiska fotbollslandslaget: 

Våga vägra åldersnoja

Mölndals stadsmuseum

Månadens krönika publicerat i Mölndals-Posten 2012-05-30

Våga vägra åldersnoja

"När man är ung gör man saker, och när man blir gammal så blir man slöare" - Pojke, 8år. 


Häromdan lekte jag turist i min egen stad och besökte Mölndals stadsmuseum som byggt en liten, men ack så trevlig utställning som kallas "Åldersnoja". Ovanstående bevingade ord från en åttaåring har etsat sig fast i mitt minne, och det är väl det som är meningen med utställningen - att reflektera kring åldrandet. 


Något av det första jag reagerade på efter jag hade flyttat till Sverige var att alla i Sverige har ett personnummer. Jag fick vänta i flera veckor , och det var först när jag fått mitt nummer som jag kände att jag var någon i mitt nya hemland. Kan det vara så att personnumret är orsaken till att vi är så åldersfixerade i Sverige? 


Lars Trägårdh är professor i historia och har precis flyttat hem efter att ha bott i USA i 40 år. Han säger i en intervju i Svenska Dagbladet: "När du söker ett jobb i USA är din ålder helt skyddad. Skulle en arbetsgivare ställa en fråga om din ålder är det en grund för stämning. I Sverige är i alla lägen personnummerfrågan den första fråga du får."


Ungdomsarbetslösheten är just nu på allas läppar. 25 % räknas som arbetslösa, men i den siffran ingår även de som studerar och söker ett extrajobb under studierna. Efter utbildningen är dessa unga människor mycket eftertraktade på arbetsmarknaden och har goda chanser att som nyutexaminerad få ett jobb. Blir man arbetslös i 50-årsåldern däremot verkar det vara helt kört. Man förutsätts vara slö och trögtänkt, erfarenhet verkar inte räknas. 


En pigg och alert hundraåring fick en gång frågan om hon hade ett tips för hur man ska bära sig åt för att bli så gammal. Hennes svar var: "Umgås med människor som är yngre än dig själv. I pensionärsföreningar sitter alla och pratar om sin ålder och sina krämpor."


Själv fyller jag 53 idag och tänker fortsätta att springa på rockkonserter och festivaler många år till. Jag umgås såväl med jämnåriga, äldre som 30-åringar. Det ideala umgänget för mig är när erfarenhet och nya friska idéer blandas, såväl på arbetet som på fritiden. 


Fler och fler äldre använder sig av internet och sociala medier, På så vis håller de kontakten med barn och barnbarn som bor på annan ort. På Facebook finns sidan "Våga vägra åldersnoja". Följarna bidrar med historier och citat ur sina egna liv, och gruppen beskriver sig själv såhär: Här möts vi som anser att alla människor har lika värde oavsett ålder!


Till sist: Besök gärna utställningen på Mölndals museum. Där kan du aktivt bidra med dina tankar om åldrandet. Och glöm för all del inte att hälsa på Humle och Dumle i skafferiet!

Fler krönikor från Mölndals-Posten hittar du här.