 |
| Omslaget till Nina Hagens bok "Bekännelser" |
Nina Hagen har en mission: att med gospelns hjälp sprida Guds ord. Nu blinkar alla röda varningslampor på en gång, jag hör någon ropa: "patetiskt!"
Men vid kvällens konsert i Annedalskyrkan visade hon med äkthet och engegemang att hon menar allvar. Annedalskyrkan pampiga miljö och den fräcka ljussättningen var den perfekta inramningen för en två timmar lång (i huvudsak) gospelkonsert.
Nina Hagen tillhör samma generation som mig: Hon född 1955, jag 1959. Hon bodde i Östberlin, jag i Lübecks "Zonengrenzgebiet" några kilometer från den minerade gränsen, det som under kalla kriget gick under benämningen "järnridån".
I DDR var hon adrett schlagersångerska. Hennes biologiska far blev under kriget internerad och torterad. Han klarade inte av sviterna efter det, forföll i alkoholmissbruk vilket ledde till föräldrarnas skilsmässa.
Ninas farfar mördades av nazisterna. Hennes mor Eva Maria Hagen var DDR:s firade skådespelerska nummer ett. Styvfadern Wolf Biermann däremot DDR:s fiende nummer ett med sina protestsånger.
1976 uppträdde Biermann i Kölner Sporthalle och vägrades återresan hem. DDR hade dragit in hans medborgarskap och tvingade således honom att leva i exil.
Inte märkligt då att Nina och hennes mor begärde att få flytta till Västtyskland, vilket ganska omgående bifölls av den östtyska kommunistregimen.
Jag har följt Nina Hagen via DDR-.TV:s nöjesprogram och senare lyssnat på skivorna med Nina Hagen Band, efter att hon hade flyttat till Västtyskland, och jag till Sverige. Kvällens konsert var min första chans att se henne live.
Göteborgs-Postens PM Jönsson ger två fyrar och skriver bl.a.: "Fenomenet Nina Hagen har alltid varit mer intressant än artisten/sångerskan Nina Hagen. Så är det fortfarande. Rent musikaliskt var det en tråkig tillställning."
Tråkig tyckte jag absolut inte att den var. Däremot tände det aldrig till riktigt, gnistan saknades mellan bandet och publiken.
Precis som PM Jönsson skriver, är hennes röst som bäst när hon sjunger på tyska. Det märks tydligt att hon inte känner sig bekväm med engelskan, särskilt i mellansnacken. Inte så konstigt kanske, hon läste ju ryska i skolan - engelskan kom först i sjuan i DDR-skolan, och inga östtyska artister fick lov att sjunga på något annat språk än tyska.
Jag tror att många i publiken hade väntat sig den gamla Nina Hagen från 80-talet. Dom flesta i Sverige är sekulariserade och börjar skruva på sig så fort någon sjunger om tro, Gud och Jesus. Jag märkte det så väl igår, där jag satt bland svartklädda punkare 50 plus.
Den svenska publiken har aldrig kunnat tillägna sig hennes tyska texter. Jag har under mina år i Sverige frågat många Hagen-fans vad de tycker om hennes texter och alltid fått svaret "Vet inte, dom förstår jag inte". Då försvinner ju halva poängen med hennes musik!
I mellansnacken skojade hon friskt med den svenska gränspolisen, som skrek och tvingade henne att klä av sig helt naken för visitering efter landningen på Landvetter - hon som varit helt drogfri i över 30 år!
Hade jag varit där, hade jag sagt "Välkommen till DDR". Av egen erfarenhet vet jag att svenska tullare och gränspoliser gott kunde konkurrera med sina kollegor i DDR med sin nitiskhet och otrevliga attityd. Detta känner bara de av som inte har svenskt pass.
Avslutningsvis: Två fyrar av fem tycker jag är för snålt.
Jag hade en trevlig kväll med härlig gospel och ger
3 Mölndalskråkor.
Länkar:
Konsertens recension i Göteborgs-Posten
Nina Hagen om Jesus och LSD i Göteborgs-Posten
Punkikon och helgon i Helsingborgs dagblad
Svenska Kyrkan: intervju "Punkikonen får kickar av Jesus"
Don Christos värld: Nina Hagen till Göteborg (med flera videoklipp)
Personal Jesus på Spotify
Nina Hagen på Facebook
Wolf Biermanns "Ermutigung", som Nina också sjöng under kvällens konsert:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar