Brev från provinsen - en Sverigekrönika

Folkets Park i Skara

Ibland tänker jag på min uppväxt i Tyskland på 60- och 70-talet. Jag tänker på den vänliga äldre damen framför mig på bussen till skolan och minns att jag fick kalla kårar och frös till is, när jag upptäckte det intatuerade fångnumret på hennes arm nedanför den kortärmade blusen denna heta högsommardag.


Jag minns den varma sommarkvällen många år senare på vandrarhemmet i Skoghall, när jag ville ha lite musik till tidningsläsningen. Jag hade satt på kassettbandspelaren som fanns där, men istället för pop strömmade hatet ur högtalarna i form av vitmaktmusik.


Jag minns också alla ungdomar jag träffat på mina mopperesor genom svenska småorter i Dalsland, Värmland, Bergslagen, Närke och Västergötland. Välmående ungdomar som inte saknar något och materiellt tillhör dom som har det bäst i världen, men som är så otroligt uttråkade där i den lilla byn, där det på sin höjd finns en bensinmack eller en pizzeria att samlas kring.


Historielösa och utan perspektiv och framtidstro blir de lätta offer för vitmaktmusikens och rasismens förförare. Jag har sett det i östra Tyskland, jag har sett det i Bergslagen. Småorter med igenbommade hus, nedlagda affärer och rostiga bilvrak på tomten, där gräsmattan inte klippts på fler år.


Jag åker iväg på moppesemester då och då, i maklig takt på småvägar till byar och mindre städer. Ack så mycket provins vi har i Sverige, så mycket instängdhet men också längtan ut i världen, längtan efter något annat.

I somras bytte jag moppen mot Västtrafiks "Regionen-runt-i-30-dagar-kort" för att njuta av det vackra Västra Götalands Län. Till Bohusläns saltstänkta klippor och Skaraborgs böljande jordbrukslandskap hör också håglöshetens Falköping och uppgivenhetens Skara, två orter där gatubilden präglas av flyktingar och pensionärer, alkoholister och nedlagda butiker samt övergivna Folkets Park-anläggningar. Min favoritbokhandel i Skara, en av dom sista familjeägda i Sverige där jag alltid fått personlig service och kunde göra ett och annat fynd är nedlagd, vilket jag till min stora sorg upptäckte i somras.

Folkets Park i Skara

Sverigedemokraternas framgångar blev extra stora just i småorterna som glömts bort av rikspolitikerna och som Stockholmsjournalisterna som dominerar i TV, radio och press, aldrig ser. I Falköping till exempel lade 17,6 % sin riksdagsröst på SD, i kommunalvalet var det till och med 21,2 %. Liknande siffror i nästan alla småkommuner i Skaraborg och Dalsland.

Sverigedemokraterna må ha sina rötter i nazismen samt Vit-makt-rörelsen och Bevara Sverige svenskt, men jag tror inte för ett ögonblick på, att upp till var femte Falköpingsbo skulle vara rasist eller nazist.

När man själv befinner sig utanför, utan jobb eller har föräldrar som är arbetslösa; när det enda nöjeslivet man har är korvkiosken, när alla människor du ser på stan är antingen pensionärer eller sysslolösa flyktingar - ja då är det kanske inte så lätt att uppbåda någon framtidstro.

Just nu pågår det febril aktivitet bland en del av mina vänner på Facebook med "defriending". Man tar reda på vilka av ens vänner och bekanta som sympatiserar med Sverigedemokraterna och säger upp bekantskapen med dom genom ett enkelt klick.

Click - problem solved. 
Tänk om livet hade varit så enkelt. Istället för att diskutera och samtala klicka vi bara bort varandra. 

Sverigedemokraternas framgångar borde leda till eftertanke hos de övriga partierna. Med det menar jag inte att de skall anpassa sin politik till Sverigedemokraternas politiska lösningar, men vi måste börja tala om problemen som alla de som gett SD sin röst, ser.

Att det saknas arbetstillfällen, möjligheter till vidareutbildning, kultur- och nöjesliv utanför storstäderna. Att det saknas bostäder, att flyktingar sitter fast i sina förläggningar och inte kommer i arbete förrän efter i snitt sju år efter ankomsten till Sverige.

Det finns gott om problem att ta tag i och diskutera och det helst utan att man får ett "rasist" stämplat i pannan. Dessa samhällsfrågor är alldeles för viktiga för att trivialiseras. Så länge rikspolitiker och riksmedier i storstäderna inte ser dessa problem och så länge de inte diskuterar problemen samt  levererar förslag på åtgärder; så länge kommer Sverigedemokraterna att växa.

Säg inte upp bekantskapen med dina vänner bara för att du inte är överens med dom, börja prata med varandra i stället.

Folkets Park i Skara

Folkets Park i Skara

En flagnad Hjalmar Branting i Folkets Park i Skara

Tusentals i manifestation mot islamism i Norge

I vårt grannland Norge demonstrerade igår tusentals människor mot ISIS och extrem islamism. Demonstrationen organiserades av unga muslimer via sociala medier som Facebook och Twitter och projektet växte sig större och större för varje dag.

Jag har skrivit om detta tidigare under rubriken Norges muslimer har fått nog. 

Det var en historisk manifestation som direktsändes i norsk TV. Muslimer, kristna, politiker över partigränserna och vanliga människor slöt upp för att visa sin avsky mot islamistisk terror.

Jag hinner inte skriva så mycket själv idag, botanisera gärna bland länkarna i listan nedan:

NRK, TV2 Norge, Verdens Gang, The Nordic Page


Svenska mediers bevakning av detta evenemang lyser tyvärr med sin frånvaro. 

Norska muslimer har fått nog

Profeten Ummahs korståg nyligen med högtalarbil genom Oslos gator var nog det som fick bägaren att rinna över, för Norges muslimer.

Efter Islamiska Statens utropande av kalifatet har tusentals människor drivits på flykt inför hotet om att dö, om de inte väljer att konvertera till islam. Hundratals har blivit halshuggna eller korsfäst.

Norska islamisters stöd för kalifatet har upprört känslorna och dominerat norska massmedia de senaste dagarna, något som verkar gått svenska medier förbi helt och hållet.

Just nu mobiliserar muslimer över hela Norge för att demonstrera mot terrorismen utanför stortinget kommande måndag, en historisk händelse enligt Kadafi Zaman, reporter på norska TV2.

Det väckte starka reaktioner när talmannen for Profetens Ummah, Ubaydullah Hussain nyligen öppet visade sitt stöd för för halshuggning och Islamiska Staten i Verdens Gang.

Basim Ghozlan, ordförande för det Islamiska Förbundet i Norge ber alla norska muslimer att sluta upp i demonstrationen på måndag.

I skrivande stund har 1.200 personer anmält sitt deltagande via Facebook. 

Fler länkar: TV 2 Norge, NRK, 

Den svenska synden kommer från Mölndal

Nedan min krönika publicerat i Mölndals-Posten 2014-07-17

Den svenska synden kommer från Mölndal

"Christian, vad är det jag fått höra? Har du varit och tittat på porrfilm?"

Rektorn på min skola i Tyskland där jag växte upp hade kallat upp mig till sitt kontor. Jag var tretton år och hade på skolrasten talat om för mina klasskamrater, att jag kvällen innan varit på bio och sett en svensk film, vilket gav upphov till allmänt skratt och hånfulla leenden. "Hur bar du dig åt för att smyga dig in där, det är ju 18-årsgräns!"

På 70-talet visades pornografiska filmer på vanlig bio, även här i Sverige. I Tyskland kallades de för "Schwedenfilme" och skådespelerskor som Christina Lindberg från Hisingen var stora filmstjärnor, inte bara där.

Hon medverkade i ett stort antal svenska, tyska och engelska filmer, mer eller mindre naken, och bidrog således till ryktet om den svenska synden. Filmen "Thriller" från 1974 inspirerade Quentin Tarantino till den berömda "Kill Bill".  "I love Christina Lindberg. She’s Sweden's coolest actress", har Tarantino sagt om henne.

I "Anita - ur en tonårsflickas dagbok" spelade hon mot Stellan Skarsgård, som liksom Jörn Donner och många andra hade roller i en del pornografiska filmer på den tiden.

Men var kommer begreppet "Den svenska synden" ifrån egentligen. Jo, den har sitt ursprung i Mölndal, faktiskt - så långt tillbaka som 1951.

Det var då mölndalsfödda skådespelerskan Ulla Jacobsson spelade huvudrollen i Arne Mattssons film "Hon dansade en sommar". Filmen blev vad man kallar en skandalsuccé, främst på grund av att det unga kärleksparet badar nakna tillsammans och Ulla Jacobssons nakna bröst syns i närbild i en kärleksscen. Den tilldelades som första svenska film Guldbjörnen vid Filmfestivalen i Berlin 1952.

Begreppet "Den svenska synden" myntades och det har hållit sig envist kvar fram till våra dagar, mycket tack vare den svenska sexfilmsexporten på 60- och 70-talet.

Vad var det då som var så syndigt? Att visa nakna människor som älskar med varandra? Jag har alltid varit fascinerad av det svenska sättet att förhålla sig till nakenhet. Här anses nakenhet vara mer naturligt än i många katolskt pryda länder på kontinenten. Jag minns en fransk skolklass på ett vandrarhem i södra Tyskland i slutet på 70-talet. Samtliga killar duschade varje morgon med badbyxorna på.

Mitt möte med rektorn då?  Jo, jag förklarade att jag hade sett "Utvandrarna", Jan Troells mästerverk efter Vilhelm Mobergs romaner. Vilhelm Moberg kände han mycket väl till och han frågade mig om jag inte kunde skriva en uppsats i historia om honom och den stora svenska utvandringen till Amerika. Jo, det kunde jag och jag fick bra betyg i ämnet, det året.

Så var det med den "svenska synden". 

Fler krönikor hittar du om du klickar här.

Håll historien levande

Nedan min krönika publicerat i Mölndals-Posten 2014-06-12

Håll historien levande

Min far var 16 år när kriget var slut. Farmor och farfar hade skickat honom till en internatskola på en ö långt ute i Nordsjön, inte långt från holländska gränsen.

När han efter andra världskrigets slut kom hem till Berlin, hittade han varken gatan eller huset där han växte upp, allt var sten och aska.  Med hjälp av vänner till familjen tog han sig till Sverige för att bygga upp en egen tillvaro.

Jag kom att tänka på honom i fredags när jag såg minnesceremonin av"Dagen D" i Normandie förra veckan. Jag mindes en bilsemester i Belgien och Frankrike vi gjorde någon gång på sextiotalet. Far gjorde en extra omväg bara för att visa oss barn dessa oändliga gravfält med vita kors, där offren för såväl första som andra världskriget ligger begravda. Jag minns hur vi stannade till och pappa sa "Se ut över fälten: det här är resultatet av fanatisk nationalism. "

Far var så klart präglad av andra världskrigets fasor, han hade själv varit med under fosforbombningarna av Hamburg och missade aldrig ett tillfälle att inpränta i oss barn, vilka följderna blir när inskränkthet, rasism och tron på det egna folkets överlägsenhet slår rot hos stora delar av befolkningen.

Vid  minnesceremonin i fredags satt flera veteraner som idag är över nittio år gamla uppradade. Jag blev rörd till tårar när engelska drottningen gick fram till var och en, tog dem i hand och talade några ord. Utan dessa män hade Europa inte sett ut som det gör idag.

Det finns många sätt att bearbeta sin historia och hålla den vid liv. Ett sådant är "snubbelstenarna" i Tyskland, ("Stolpersteine) som du kan hitta lite här och var om du bara håller ögonen ner mot trottoaren.  Stenarna är gjorda av betong med en ovansida av mässing, de har en inskrift med ett offers namn och placeras i trottoaren framför offrets sista bostad.  Du kan till och med ladda ner dem i appar i din telefon och göra en snubbelstensvandring på egen hand.

I Berlin hittar du bland annat Cordelia Edvardssons sten utanför hennes barndomshem med inskriften: "Här bodde Cordelia Edvardson, född Hoffmann, årgång 1929. Deporterad 10.3 1944. Theresienstadt. Auschwitz. Överlevde."

Den 10 maj i år avled Fritz Hilliges från Kållered. Han hade överlevt krigets fasor, förföljelse, fångenskap och koncentrationsläger. Fritz var ofta runt i skolorna in i det sista för att berätta om sina upplevelser. Han ville berätta för att det aldrig någonsin ska glömmas och snart finns det tyvärr inga människor kvar som kan berätta.

I höst ställer för första gången ett nazistiskt parti upp i kommunalvalet här i Mölndal. Ett bra tillfälle för oss att diskutera, hur vi på bästa sätt kan hålla historien levande. Gör inte vi det, är det ingen annan som gör och jag är rädd för vart ett historielöst samhälle kan leda oss till. 

'

Fler krönikor hittar du om du klickar här.

Jag kan inte blunda längre

Nedan min krönika publicerat i Mölndals-Posten 2014-05-08

Jag kan inte blunda längre

Vi möter dem dagligen, du och jag. Ibland säger de "hej" när vi går in i livsmedelsbutiken, ibland "hej då" när vi lämnar den med våra välfyllda matkassar. Den unge romske killen utanför ICA MAXI har till och med lärt sig några svenska ord. "Glad påsk" ropade han till mig med ett brett leende när jag gick ut, fullastad med matvaror och ett halvt kilo lösgodis  jag fått i present som trogen kund.

Jag stannade upp, grävde i byxfickan och hittade 15 kronor, vände om och lade mynten i hans lilla skål. Killen sken upp som en sol och sade "tack så mycket".

Europas fattigdom har kommit till Sverige och tiggande romer präglar gatubilden i de flesta svenska städer. Jag har bestämt mig för att inte blunda längre. Det är klart man kan göra som Mölndals Stad, tvångsvräka och jaga dom från en parkeringsplats till en annan. Men löser det problemet?

Heder åt Svenska Kyrkan i Stensjön som upplåter en parkeringsruta så att åtminstone en familj kan bo under värdiga former, få möjlighet att laga mat och sköta sin hygien. Detta är kristen kärlek utförd i praktisk handling och den gör mig stolt över att vara medlem i Svenska Kyrkan.

För några veckor sedan skrev jag för första gången upp mig som volontär hos "Soppkök Göteborg", jag hittade deras sida på Facebook. Några timmar en söndageftermiddag hjälpte jag till att dela ut soppa, kaffe och smörgåsar till hemlösa på Gustav Adolfs Torg.

Jag minns en äldre romsk kvinna som hade ett härjat ansikte som vittnade om ett hårt liv. Trots sin bottenlösa fattigdom utstrålade hon en vänlighet och värdighet som jag sällan mött. Språkförbistringen var förstås stor. Hon kunde några ord tyska, men annars kommunicerade vi med handtecken och ögonkontakt. När hon åt sin smörgås märktes det tydligt att hon inte hade ätit på länge.

Jag är självklart medveten om att vi i Sverige inte kan lösa alla fattiga romers problem och det skall vi inte heller. Att förbättra romernas situation är ett europeiskt problem som vi måste lösa gemensamt. Samtliga  länder i EU måste dra sitt strå till stacken.

Vi kan inte blunda längre. Vi kan inte fortsätta gå förbi och låtsas att vi inte ser dom, för annars blir vi hårda och kalla cyniker som hela tiden ropar på, att någon annan skall göra något.

Stanna upp, försök ta ögonkontakt, ge en slant och visa lite vanlig vänlighet. Det är det minsta du och jag kan göra just nu.

Du kan köpa duschkuponger på Centralstationen, eller tvålar och tandborstar på Överskottsbolaget och ge till Soppkök Göteborg, som sedan delar ut till behövande.

Möjligheterna till hjälp är många om man bara vill.



Fler krönikor hittar du om du klickar här. 

I Am Somebody - Fotbolls-VM för gatubarn

Alla känner väl till att det är fotbolls-VM i Brasilen i år, men visste du att det just nu pågår ett VM i fotboll för gatubarn?

I Street Child World Cup deltar både pojk- och flicklag bestående av gatubarn från tjugo länder.

På deras hemsida får du kontinuerliga uppdateringar.

Nedan ett videoklipp från öppningsceremonin och de första gruppmatcherna:

Klicka på etiketterna för fler inlägg om fotboll, Brasilien och Human Rights

Titta gärna in på Heimatbloggen när du ändå är i farten. 

Att fånga omänskligheten på bild - R.I.P Anja Niedringhaus

Anja Niedringhaus  † 2014-04-04

Pulitzerpristagaren och AP-fotografen Anja Niedringhaus blev idag ännu ett offer för demokratins och det fria ordets fiender. 

Anja Niedringhaus hade åkt tillbaka till Afghanistan för att vara inbäddad med de kvinnliga polisstyrkorna. Hon älskade sitt arbete i Afghanistan och kontakten med de afghanska kvinnorna. Hon har varit där många gånger, och var extremt erfaren på fältet. 

Anja beskrev sitt uppdrag så här: 

Wenn ich es nicht fotografiere, wird es nicht bekannt. 

På svenska ungefär: Om inte jag fotograferar detta, blir det inte känt. 

Foto: Anja Niedringhaus

Bilden ovan är tagen av Anja, ser fler av hennes fotografier på hennes hemsida om du klickar här. 

och här.

Detta år kallas "supervalår" i Sverige, med EU-val i maj och riksdagsval i september. Vid riksdagsvalet 2010 struntade nästan var femte svensk i att rösta. 

I morgon kommer miljoner afghaner att med fara för sitt eget liv utnyttja sin demokratiska rätt och gå till valurnorna för att välja vem de vill ha som president. Tänk på det. 

Om mordet på Anja Niedringhaus i Svenska Dagbladet. 

Anja Niedringhaus gave underprivileged people a voice, The Guardian. 

A Look At The Incredible Work Of Slain AP Photographer Anja Niedringhaus, Huffington Post.

Klicka på etiketterna för fler inlägg om journalistik, foto eller Afghanistan. 

Titta gärna in på Heimatbloggen också när du ändå håller på. 

Oostende - i Marvin Gayes fotspår

Marvin Gaye

Idag skulle soullegenden Marvin Gaye fyllt 75 år om han inte så tragiskt omkommit den ödesdigra 1:a april 1984, dagen innan hans 45-årsdag. Skjuten av sin far som han levt i konflikt med hela sitt liv. Fadern var präst i House of God Church och uppfostrade sina barn med såväl bibeln som fysisk misshandel.

Marvin kände att han aldrig fick kärlek och uppskattning av sin far, inte ens då han hade blivit världsstjärna. Han flydde in i drogmissbruk och led av depressioner under många år.

Under två år i början av 80-talet levde han i landsflykt i Oostende i Flandern, Belgien för att återhämta sig från skilsmässostrider, konflikter med skattemyndigheterna och sina drogproblem. Det var i Oostende som han skrev sin största hit Sexual Healing.

Har du vägarna förbi Oostende kan du vandra i Marvin Gayes fotspår med hjälp av en app från den lokala turistbyrån. Besök hans stampubar där han satt och lärde känna lokalbefolkningen, se rummet där han bodde.







Mer om Marvin Gaye:

Fanpage

IMDb

Biography

Facebook

Klicka på etiketterna för fler inlägg om soul, turism, Belgien

Kika gärna in på Heimatbloggen också. 

Milan Kundera - en tjeck i Paris

Milan Kundera

"En romanförfattare skall inte agera springpojke åt historikerna. Hans uppgift är varken att återge eller kommentera historien, utan att upptäcka okända aspekter av den mänskliga existensen" -Milan Kundera

Den tjeckiske författaren Milan Kundera, född den 1 april 1929 i Brünn (Brno) är i Sverige mest känd för sin roman Varats olidliga lätthet, framförallt p g a filmatiseringen med Sven Nykvists foto och Lena Olin, Juliette Binoche Daniel Day-Lewis i huvudrollerna.

Han debuterade som skönlitterär författare med en diktsamling, men har sedan framför allt skrivit romaner. 1948 gick han med i kommunistpartiet, uteslöts 1950 för sin individualistiska åskådning, men återupptogs några år senare, och han förblev partimedlem till 1970.

Från 1950-talet var han verksam som lärare, översättare och författare. Med anledning av hans engagemang i Pragvåren förlorade han sin anställning vid universitetet, och hans böcker förbjöds.

Alla Kunderas böcker plockades då även bort från samtliga bibliotek och bokhandlare i Tjeckoslovakien. För att kunna fortsätta sitt författarskap flyttade Kundera till Frankrike där han blev gästprofessor i Rennes 1975. Sedan 1979 är han bosatt i Paris där han varit verksam som professor.

1979 fråntogs han helt sitt tjeckoslovakiska medborgarskap på grund av publiceringen av Skrattets och glömskans bok, 1981.

Hans mest kända bok, Varats olidliga lätthet, blev förbjuden i Tjeckoslovakien fram till kommunismens sammanbrott 1989. 

Om totalitarismen har Kundera sagt: Totalitarismen är inte bara ett helvete, utan också drömmen om paradiset - den urgamla drömmen om en värld där alla lever tillsammans i harmoni med varandra, utan några hemligheter. När drömmen om paradiset blir verklighet, möter den här och där människor som står i dess väg, så de styrande i paradiset måste bygga en liten gulag bredvid Edens lustgård. Med tiden blir denna gulag allt större i sin fulländlighet, medan det intilliggande paradiset blir mindre och fattigare. (min övers.)

Jag rekommenderar Varats olidliga lättlighet, även filmen där Lena Olin spelar en av sina bästa roller. 

Klicka på etiketterna för fler inlägg om böcker, historia, kultur, politik och Tjeckien.

Lätta offer för rasismen

Nedan min krönika publicerat i Mölndals-Posten 2014-0320 

Lätta offer för rasismen 

-Jag vill att riktiga, helblodiga svenskar härifrån Norden har kontroll över vårt land.

Något häpen men inte särskilt förvånad stannar jag framför tavlan och funderar över detta ändå ganska tidstypiska uttryck, med tanke på att även lilla Mölndal nu har begåvats med ett nazistparti i årets kommunalval.

Jag befinner mig på Mölndals Stadsmuseum och utställningen Hembygd - Någonstans i Sverige. En intressant och tankeväckande vandringsutställning där 900 gymnasieungdomar från Trelleborg i söder till Pajala i norr tycker till och beskriver sin hembygd, orten där de är uppväxta och där de bor.

Nu är i ärlighetens namn citatet ovan inte alls typiskt för åsikterna som kommer fram i utställningen, men jag kan inte släppa den. Den får mig att minnas.

Minnas min uppväxt i Tyskland på 60- och 70-talet. Den vänliga äldre damen framför mig på bussen till skolan. Minnas att jag fick kalla kårar och frös till is när jag upptäckte det intatuerade fångnumret på hennes arm nedanför den kortärmade blusen denna heta högsommardag.

Minnas den varma sommarkvällen många år senare på vandrarhemmet i Skoghall, när jag ville ha lite musik till tidningsläsningen. Jag hade satt på kassettbandspelaren som fanns där, men istället för pop strömmade hatet ur högtalarna i form av vitmaktmusik.

Jag minns också alla ungdomar jag träffat på mina mopperesor genom svenska småorter i Dalsland, Värmland, Bergslagen, Närke och Västergötland. Välmående ungdomar som inte saknar något och materiellt tillhör dom som har det bäst i världen, men som är så otroligt uttråkade där i den lilla byn, där det på sin höjd finns en bensinmack eller en pizzeria att samlas kring.

Historielösa och utan perspektiv och framtidstro blir de lätta offer för vitmaktmusikens och rasismens förförare. Jag har sett det i östra Tyskland, jag har sett det i Bergslagen. Småorter med igenbommade hus, nedlagda affärer och rostiga bilvrak på tomten, där gräsmattan inte klippts på fler år.

Jag brukar åka iväg på moppesemester då och då, i maklig takt på småvägar till byar och mindre städer. Ack så mycket provins vi har i Sverige, så mycket instängdhet men också  längtan ut i världen, längtan efter något annat.

Dima från Nödinge säger: -Jag kom hit för två år sen för att det är krig i mitt land. I Irak finns inga drömmar, inga ambitioner. Här i Sverige har jag chans att vara fri.

Och på tavlan intill på museet läser jag: -När det kommer någon som tycker något kommer det alltid en motrörelse som tycker tvärtemot. Det är asbra för det är vid konflikter någonting händer. Det tar emot att förändra saker i samhället, därför kommer det att ta tid att förändra.

Jag hade inte kunnat sagt det bättre själv. 

Fler krönikor hittar du om du klickar här. 

Världens bästa bantningskur

Nedan min senaste krönika publicerad i Mölndals-Posten 2014-01-09

Världens bästa bantningskur

"Nå, och hur har vi det med vikten? Kan du vara snäll och ställa dig på vågen där?" Min årliga rundsmörjning hos min husläkare gav mig världens chock: jag hade spräckt 100-kilosvallen med god marginal. Något måste göras insåg jag.  Mina timslånga promenader gav ingenting. Att späka mig med mindre intag av mat ville jag inte. Man vill ju njuta av livet annars kan det kvitta.

Jag skickade in en intresseanmälan för ett sommarvikariat på VTD och i somras började min karriär som tidningsbud. Under tre veckor motionerade jag mig upp och ner genom  trapphus utan hiss; talade med igelkottar, katter, rådjur och älgar samt smyglyssnade ofrivilligt på vad människorna sa och ropade i sömnen - där dom låg vid öppet fönster i sommarnatten. Jag njöt i fulla drag av soluppgångarna, och stegen blev lättare för varje morgon.

Som barn och under tonåren vistades min syster och jag varje sommar hos mormor och morfar i Göteborg. Via en bekant på GP ordnade de sommarjobb om söndagarna för oss. På den tiden ingick inte söndagstidningen i prenumerationen, utan den såldes vid dörren. Det blev många 25-öringar i dricks och efteråt satt vi vid mormors köksbord och räknade pengarna vi fick över med våra trycksvärtesvarta fingrar. Det räckte till ett antal glass och besök på Liseberg.

Lika idylliskt är det inte idag, det hänger inga kuvert med drickspengar vid brevinkasten längre. Efter sommaren fortsatte jag med inhopp som vikarie i olika distrikt. Jag kan numera varje uppgång mellan Mölndals Bro och Krokslätts Torg utantill och har med andra ord fått uppleva "Mölndal från insidan".

Arbetslaget är en brokig samling morgonpigga pensionärer, studenter och invandrarungdomar. Jobbet liknar mer en brevbärares. Förutom morgontidningarna delar vi ut allt från veckotidningar, postorderkataloger till böcker från olika bokklubbar. 

Vikten då? Jo, tack - den har rasat med 15 kilo sedan slutet av juli. Jag känner mig som mannen i Viktklubbens reklam som tar sitt rundlagda alter ego i handen och säger: "Adjö och tack för den här tiden!"

Även författarna Jan Fogelbäck och Ivar-Lo Johansson arbetade som bud för Pressens Morgontjänst på Söder i Stockholm. Ivar-Lo var 85 år när han började, så det är aldrig för sent. Jag rekommenderar det verkligen. Numera är jag fast anställd med eget distrikt. Morgnarna är sig inte lika och frukostarna har aldrig varit så goda som nu.

Till sist vill jag önska alla Mölndals-Postens läsare ett Gott Nytt År och hoppas att min första krönika varit till belåtenhet. Jag har inte bara skrivit den, utan även burit ut den själv. 

Fler krönikor hittar du om du klickar här.