80- och 90-talet var min aktiva tid som kommunalpolitiker. Under tre mandatperioder satt jag i Göteborgs Stadsfullmäktige som representant för Hisingens Kommunala Väljare, som senare gick upp i miljöpartiet. Jag var även vice ordförande i Göteborgs Invandrarnämnd och ordförande i SDN Hisings-Backa.
Det var en obehaglig tid där BSS (Besvara Sverige Svenskt) härjade som värst. Flyktingförläggningar brann, invandrare blev misshandlade och mördade just på grund av att de var invandrare. Ny Demokrati eldade massorna, och "Knacka bög" var en flitig fritidssysselsättning för nynazister i Nationalsocialistisk Front (det som senare skulle bli Sverigedemokraterna)
Man gick till och med så långt att lägga ut bomber. En bomb hittades en gång utanför det kända RFSL-diskoteket "Touch" vid Esperantoplatsen, där jag var diskjockey. Orolig personal ringde hem till mig och sa att de inte vågade ha öppet om dom inte fick vakter.
Jag minns att det var en lördag och jag beslöt mig för att ringa upp Göran Johansson i sitt hem i Kortedala. Göteborgs starke man tillika kommunstyrelsens ordförande. Jag hann knappt presentera mig och mitt ärende. "Jag vet varför du ringer, klubben!" Två timmar senare ringde Touchs personal upp mig och berättade att det hade kommit flera civila poliser för att hålla vakt hela kvällen.
Mina motioner och interpellationer i fullmäktige handlade om våldet mot homosexuella, om rasism och flyktingmottagning med mera och citerades i både Göteborgs-Posten och Arbetet. Internet var inte uppfunnet, ville man hota människor fick man skriva anonyma brev och lägga på låda.
Att det skrevs brev! Under en period dimpade det ena efter det andra brevet ner i brevlådan- Ibland med preciserade hot om att de visste var jag arbetade, mitt arbetsschema och mina tider när jag lämnar hemmet och när jag återvänder. De visste namnen på mina barn, hur gamla de var osv. Inte sällan innehöll posten använt toalettpapper. Jag fick ägna stor tid åt att ringa företag både i Sverige och utomlands för att återsända varor som har beställts i mitt namn. Det var allt från danska porrfilmer till kartonger innehållande hundratals glasögonbågar.
En kväll efter jobbet fann jag min lägenhetsdörr nerkladdad med hakkors. Jag bodde högst upp på fjärde våningen i ett flerfamiljshus utan hiss. Porten var alltid låst, portkod fanns inte utan man var tvungen att ha nyckel för att komma in.
Då var måttet rågat för min del. Jag gick till polisen och berättade alla händelser från början till slut, och frågade: "Vad händer om jag gör en anmälan?" Svaret blev: "Ingenting eftersom alla hoten var anonyma" Anmälan skulle diarieföras och arkiveras. Jag gick därifrån med en känsla av "ja det kanske är sånt man får ta när man är offentlig person".
Näthatet är på alla läppar just nu.
Radions Studio Ett hade ett långt inslag i eftermiddags, och ikväll skall Uppdrag Granskning sända ett program om det.
Jag tror att hatet alltid har funnits. Det kommer alltid att finnas rättshaverister, frustrerade loosers med låg utbildning som tycker att det är etablissemangets fel att de hamnat i den situation de är. Idag ger nätet möjlighet åt var och en av dom att sprida sitt hat till hela världen med några tangentklick. Man behöver inte leta särskilt länge för att hitta såväl högerextrema som muslimska sidor som sprider hat, rasism, kvinnoförakt och konspirationsteorier om judarnas herravälde. Aldrig i mänsklighetens historia har det funnits sådana möjligheter till åsiktsspridning som idag.
Vad göra? Att förbjuda sökord är omöjligt, det är sånt som Kina och Iran håller på med. Men jag tror att man kan göra en sak som alla kan enas kring: att man inte får vara anonym. Att allt som skrivs måste vara undertecknat med namn. I totalitära stater innebär detta förstås ett problem, eftersom de får lättare att hitta och fängsla politiska dissidenter; men man skulle kunna börja med Flashback, Facebook, och andra sociala medier som flitigt utnyttjas här hemma. Många kommentarsfält kräver numera inloggning med sin egen identitet, via Facebook till exempel. Det tycker jag är bra. Har man en åsikt skall man också kunna stå för den och försvara sin ståndpunkt.
Till sist: skriv inte rubriker som "Män som hatar kvinnor" eller "Mäns näthat mot kvinnor". Här handlar det inte om män i allmänhet, utan om några enstaka individer som anonymt och med flera olika konton och identiteter spyr ut sin frustration. De är få, och för den delen inte bara män utan även kvinnor. En god vän till mig har blivit nättrakasserad av kvinnliga bloggare alltsedan hon gav ut en bok.
Jag tror inte att man löser problemen med hat genom restriktioner av internet. Nätet skall vara fri och öppet för alla som skriver under med eget namn. Då blir det lättare att driva förtalsmål och mål om diskriminering.
När alla måste för sina åsikter och riskerar åtal om de bryter mot lagen, då kommer hoten på nätet att minimeras.
.jpg)
