Tora var ingen idiot

Min månadskrönika publicerad i Mölndals-Posten 2012-08-09

Tora var ingen idiot

Diagnosen var obarmhärtig. I patientjournalen stod det svart på vitt: "Idiot". 

Tora föddes i norra Bohuslän 1898 och hade tillbringat större delen av sitt liv på institutioner. På den tiden var det inte så ovanligt att fattigdom, en brokig uppväxt eller en udda personlighet kunde resultera i livslång inlåsning. Tora kom från mindre bemedlade förhållanden och arbetade som piga. Det hårda och slitsamma arbetet blev henne övermäktig. I 20-årsåldern försökte hon dränka sig i gårdens brunn. Allt sedan dess hade hon suttit inlåst på det stora mentalsjukhuset på Hisingen. Hospitaliseringen hade satt sina spår. 

Jag var fortfarande tonåring när jag som nyanställd skötare fick i uppgift att vara kontaktperson åt Tora. Hon satt mest för sig själv i ett hörn av dagrummet. I sina ljusa stunder sjöng hon gamla visor och skillingtryck från norra Bohuslän. De flesta kunde hon utantill, men ibland bad hon mig att plocka fram häftet med visor som var nedtecknade på svart vaxduk. Vid ett tillfälle uppträdde Margareta Kjellberg i sjukhusets stora samlingssal och Tora sken upp som en sol. Det levde hon på länge.

Trots att hon var rullstolsbunden och inte kunde äta själv gjorde vi utflykter in till Göteborg med hjälp av socioterapins bilar och personal. Vi shoppade kläder på Victoria, fikade på Bräutigams eller ordnade picknick i Slottskogen. En vecka varje sommar åkte vi på pensionat någonstans i Sverige.

Den stora sjukhusparken utnyttjades maximalt. Så fort solen visade sig ordnade vi saft- och bullkalas i gröngräset. Bullarna bakade vi själva i avdelningens kök, och saften gjorde vi av  egenplockad fläder från sjukhusområdet. Bohuslandstinget knusslade inte med resurser. Personaltätheten var hög och det skulle aldrig fallit någon in att låsa in patienterna på natten och lämna dem ensamma utan personal. 

Vid mina långpromenader genom Mölndal passerar jag ofta äldreboenden. Jag slås av att man nästan aldrig ser någon människa utanför, trots inbjudande parkbänkar och grönska. Det gör mig ont i hjärtat när jag läser artiklar om hur gamla människor låses in på nätterna för att spara på personal; om hur anställda inom hemtjänsten stressar från "brukare" till "brukare" för att hinna med, utan tid att sitta ned och prata. Har samhället blivit fattigare under de senaste trettio åren?

Jag undrar vad Tora hade sagt, vi hade gott om tid för långa pratstunder. Det jag lärt mig av hennes berättelser om uppväxten i början på 1900-talet hade jag aldrig kunnat läsa mig till i en bok. Och en sak är jag säker på: Läkarna hade fel, Tora var ingen "idiot". 

Vill du läsa fler av mina krönikor hittar du dom om du klicka på den blå etiketten nedan. 

Skål, Mr. President!

Barack Obamas talesmän har bekräftat – det finns ett litet mikrobryggeri i Vita Huset.

Trogna bloggläsare vet, jag är galen i öl. Som ölfrämjare tillbringar jag nog 3 - 4 kvällar i veckan på krogen, oftast som avkoppling efter jobbet. Det är dock inte enbart ölen som står i centrum, utan umgänget med bekanta och goda vänner är minst lika viktig. Kanske är det min tyska bakgrund som bidragit till att jag hellre dricker mina öl på puben, men så gott som aldrig hemma. Här följer jag oftast min brittiske vän Bobs visdomsord: 3 pints is a drink, 4 is a night out.  

På senare år har det grundats det ena mikrobryggeriet efter det andra. Att bara beställa "en stor stark" är snart ett minne blott. 

Enligt World Of Wine News ska även USA:s president Barack Obama har blivit ölbryggare. Huruvida det är presidenten själv som brygger White House Honey Ale, låter Vita Husets talesman vara osagt. Men honungen som ger smak till både den ljusa och mörka alen ska komma från Vita Husets trädgård och Michelle Obamas bikupor.

– Jag har bara provat den ljusa och den var uppfriskande, säger talesmannen Jay Carney, till USA Today.

Utrustningen ska vara inköpt av familjen Obama själva.

Beeradvocate skriver på sin hemsida, att amerikanska hembryggare av öl nu vädjar till president Obama att offentliggöra recepten till White House Honey Ale. Här finns även en namninsamling -  "We The People Petition" som du kan underteckna. 

De skriver: 

WE PETITION THE OBAMA ADMINISTRATION TO:Release the recipe for the Honey Ale home brewed at the White House.

Following in the footsteps of great men like George Washington, Thomas Jefferson, and Benjamin Franklin, Barack Obama has reportedly been enjoying the rewards of home brewed beer. Recent reports from news outlets like the Washington Post (August 15th, 2012) have stated that Obama has been drinking a White House home brew Honey Ale while on the campaign trail.

In keeping with the brewing traditions of the founding fathers, homebrewers across America call on the Obama Administration to release the recipe for the White House home brew so that it may be enjoyed by all.

"I think it’s time for beer” -Franklin D. Roosevelt (March 12, 1933) 

Målet för kampanjen är att till den 17 september få ihop 25.000 namnunderskrifter. Du kan stödja dem om du vill genom din namnteckning, klicka här. 

xxxxxxxx

Har du ingen inbjudan till Vita Huset på gång, kanske du har vägarna förbi Göteborg? Passa då på att besöka mitt vardagsrum som är belägen på en av Göteborgs främsta ölpubar, The Rover. Här håller inte bara ölen utan även maten hög klass.  

Ett klipp ur dagens Göteborgs-Posten:

SKÅL!

Torka aldrig tårar utan handskar

Jonas Gardell

Semestern är över hösten närmar sig med stormande steg. Semester, ja - det är bloggen som haft semester. Själv har jag arbetat mer än heltid under hela juli, eftersom jag även täckt en del semesterfirares nätter utöver mina ordinarie timmar. 

Samtidigt har jag lidit av idétorka och brist på inspiration, men nu tänker jag fortsätta blogga i Don Christos anda. 

Jonas Gardell intervjuades i radions Studio Ett idag om sin nya bok "Torka aldrig tårar utan handskar". Den handlar om AIDS-hysterin och "bögpesten" som  främst drabbade homosexuella män i mitten av 1980-talet. Om hur dessa sjuka människor bemöttes både i allmänhet och i den svenska vården - ett tidsdokument. 

Jonas säger själv att han "blivit författare just för att skriva de här böckerna". -Boken utgör del ett i en trilogi. 

Vid lyssnandet av intervjun rördes jag, liksom Jonas själv, till tårar eftersom jag mindes hur HIV-smittade behandlades inom sjukvården. Jag skrev en krönika om det som publicerades i Mölndals-Posten i april i år. 

Den kan du läsa om du scrollar neråt, men hör inslaget med Jonas Gardell först. 

Mer om "Torka inga tårar utan handskar" :

Bloggen Nina bubblar.

P4 extra med Lotta Bromé.

SVT Kulturs Ulrika Milles recenserar boken.

Det handlar om respekt!

I min förra krönika berättade jag om min mormors mödosamma väg mot ett värdigt äldreboende, en väg kantad av paragrafer och en stelbent byråkrati. En politik som går ut på att tvinga de gamla att bo hemma så länge det går. Ser man på det krasst ekonomiskt, har det i mormors fall inneburit sjukvårdskostnader för handleds- och höftoperationer efter fall i och runt hennes bostad - kostnader som belastat regionens sjukvårdsbudget. Kommunen har sparat pengar, att resurserna härstammar från samma påse skattepengar glöms lätt bort när revir skall pinkas in. 

I år är det 30 år sedan den första HIV-diagnosen ställdes i Sverige. Hysterin och okunskapen kring smittan var enorm. Människor vågade inte ge första hjälpen vid minsta lilla trafikolycka på grund av rädslan att smittas. Jag kommer så väl ihåg Johan, 18 år, när han fick sin diagnos, som på den tiden var lika med dödsdom. Minns hur bemötandet av honom ändrades abrupt från ena stunden till den andra. Han placerades i ett isoleringsrum med sluss, där vi i personalen bytte om till "rymdmansdräkt" med munskydd, skyddsrockar och dubbbla handskar. Inte konstigt att han fick sig ett spel och demolerade halva avdelningen. Överfallslarmet utlöstes och Johan lades i bälte. 

Jag utsågs till kontaktman och tillbringade många timmar vid hans säng där han låg bältad kämpandes med sin dödsångest. Jag struntade fullständigt i förbudet att beröra den smittade, som det hette. Efter att känslorna lagt sig befriades han från sitt fängelse och det var dags för läkarsamtal. Johan och jag satt utanför expeditionen och väntade på att bli insläppta. Väl inne möttes vi av en ung AT-läkare av typen "ej torr bakom öronen" på andra sidan av skrivbordet. Johan sträckte fram handen och presenterade sig, men läkaren besvarade inte hälsningen. "Varför tar du mig inte i hand?" frågade han. Läkarens svar: "Du har ju AIDS".

För ett ögonblick blev jag livrädd för hur Johan skulle reagera. Skulle det bli ännu ett våldsutbrott, ännu en bältesläggning? Istället vände sig Johan mot mig lugnt och stilla och sa: "Kom Christian nu går vi." Vi lämnade denna kalla och isiga plats och satte oss på hans rum för en fika. Som kontaktman tillbringade jag mycket tid med honom och han blev, så märkligt det må låta, en av mina viktigaste lärare i konsten att bemöta en annan medmänniska. 

Vad har då Johan med min mormor att göra? Jo, båda ville bli sedda, bli bemötta med respekt, att andra skulle se deras behov. Tänk om alla kunde lägga regler och paragrafer åt sidan ibland och istället behandla sina medmänniskor så som man själv skulle vilja bli behandlad. Världen skulle se bra mycket annorlunda ut. 

PS. "Johan" hette något helt annat, och finns tyvärr inte bland oss längre. DS

xxxxxx

Torka aldrig tårar utan handskar har filmatiserats och kommer att visas på SVT i höst. Avslutningsvis en trailer som smakprov: