Håll historien levande

Nedan min krönika publicerat i Mölndals-Posten 2014-06-12

Håll historien levande

Min far var 16 år när kriget var slut. Farmor och farfar hade skickat honom till en internatskola på en ö långt ute i Nordsjön, inte långt från holländska gränsen.

När han efter andra världskrigets slut kom hem till Berlin, hittade han varken gatan eller huset där han växte upp, allt var sten och aska.  Med hjälp av vänner till familjen tog han sig till Sverige för att bygga upp en egen tillvaro.

Jag kom att tänka på honom i fredags när jag såg minnesceremonin av"Dagen D" i Normandie förra veckan. Jag mindes en bilsemester i Belgien och Frankrike vi gjorde någon gång på sextiotalet. Far gjorde en extra omväg bara för att visa oss barn dessa oändliga gravfält med vita kors, där offren för såväl första som andra världskriget ligger begravda. Jag minns hur vi stannade till och pappa sa "Se ut över fälten: det här är resultatet av fanatisk nationalism. "

Far var så klart präglad av andra världskrigets fasor, han hade själv varit med under fosforbombningarna av Hamburg och missade aldrig ett tillfälle att inpränta i oss barn, vilka följderna blir när inskränkthet, rasism och tron på det egna folkets överlägsenhet slår rot hos stora delar av befolkningen.

Vid  minnesceremonin i fredags satt flera veteraner som idag är över nittio år gamla uppradade. Jag blev rörd till tårar när engelska drottningen gick fram till var och en, tog dem i hand och talade några ord. Utan dessa män hade Europa inte sett ut som det gör idag.

Det finns många sätt att bearbeta sin historia och hålla den vid liv. Ett sådant är "snubbelstenarna" i Tyskland, ("Stolpersteine) som du kan hitta lite här och var om du bara håller ögonen ner mot trottoaren.  Stenarna är gjorda av betong med en ovansida av mässing, de har en inskrift med ett offers namn och placeras i trottoaren framför offrets sista bostad.  Du kan till och med ladda ner dem i appar i din telefon och göra en snubbelstensvandring på egen hand.

I Berlin hittar du bland annat Cordelia Edvardssons sten utanför hennes barndomshem med inskriften: "Här bodde Cordelia Edvardson, född Hoffmann, årgång 1929. Deporterad 10.3 1944. Theresienstadt. Auschwitz. Överlevde."

Den 10 maj i år avled Fritz Hilliges från Kållered. Han hade överlevt krigets fasor, förföljelse, fångenskap och koncentrationsläger. Fritz var ofta runt i skolorna in i det sista för att berätta om sina upplevelser. Han ville berätta för att det aldrig någonsin ska glömmas och snart finns det tyvärr inga människor kvar som kan berätta.

I höst ställer för första gången ett nazistiskt parti upp i kommunalvalet här i Mölndal. Ett bra tillfälle för oss att diskutera, hur vi på bästa sätt kan hålla historien levande. Gör inte vi det, är det ingen annan som gör och jag är rädd för vart ett historielöst samhälle kan leda oss till. 

'

Fler krönikor hittar du om du klickar här.

Jag kan inte blunda längre

Nedan min krönika publicerat i Mölndals-Posten 2014-05-08

Jag kan inte blunda längre

Vi möter dem dagligen, du och jag. Ibland säger de "hej" när vi går in i livsmedelsbutiken, ibland "hej då" när vi lämnar den med våra välfyllda matkassar. Den unge romske killen utanför ICA MAXI har till och med lärt sig några svenska ord. "Glad påsk" ropade han till mig med ett brett leende när jag gick ut, fullastad med matvaror och ett halvt kilo lösgodis  jag fått i present som trogen kund.

Jag stannade upp, grävde i byxfickan och hittade 15 kronor, vände om och lade mynten i hans lilla skål. Killen sken upp som en sol och sade "tack så mycket".

Europas fattigdom har kommit till Sverige och tiggande romer präglar gatubilden i de flesta svenska städer. Jag har bestämt mig för att inte blunda längre. Det är klart man kan göra som Mölndals Stad, tvångsvräka och jaga dom från en parkeringsplats till en annan. Men löser det problemet?

Heder åt Svenska Kyrkan i Stensjön som upplåter en parkeringsruta så att åtminstone en familj kan bo under värdiga former, få möjlighet att laga mat och sköta sin hygien. Detta är kristen kärlek utförd i praktisk handling och den gör mig stolt över att vara medlem i Svenska Kyrkan.

För några veckor sedan skrev jag för första gången upp mig som volontär hos "Soppkök Göteborg", jag hittade deras sida på Facebook. Några timmar en söndageftermiddag hjälpte jag till att dela ut soppa, kaffe och smörgåsar till hemlösa på Gustav Adolfs Torg.

Jag minns en äldre romsk kvinna som hade ett härjat ansikte som vittnade om ett hårt liv. Trots sin bottenlösa fattigdom utstrålade hon en vänlighet och värdighet som jag sällan mött. Språkförbistringen var förstås stor. Hon kunde några ord tyska, men annars kommunicerade vi med handtecken och ögonkontakt. När hon åt sin smörgås märktes det tydligt att hon inte hade ätit på länge.

Jag är självklart medveten om att vi i Sverige inte kan lösa alla fattiga romers problem och det skall vi inte heller. Att förbättra romernas situation är ett europeiskt problem som vi måste lösa gemensamt. Samtliga  länder i EU måste dra sitt strå till stacken.

Vi kan inte blunda längre. Vi kan inte fortsätta gå förbi och låtsas att vi inte ser dom, för annars blir vi hårda och kalla cyniker som hela tiden ropar på, att någon annan skall göra något.

Stanna upp, försök ta ögonkontakt, ge en slant och visa lite vanlig vänlighet. Det är det minsta du och jag kan göra just nu.

Du kan köpa duschkuponger på Centralstationen, eller tvålar och tandborstar på Överskottsbolaget och ge till Soppkök Göteborg, som sedan delar ut till behövande.

Möjligheterna till hjälp är många om man bara vill.



Fler krönikor hittar du om du klickar här.