Nedan min krönika publicerat i Mölndals-Posten 2014-0320
Lätta offer för rasismen
-Jag vill att riktiga, helblodiga svenskar härifrån Norden har kontroll
över vårt land.
Något häpen men inte särskilt förvånad stannar jag framför tavlan och
funderar över detta ändå ganska tidstypiska uttryck, med tanke på att även
lilla Mölndal nu har begåvats med ett nazistparti i årets kommunalval.
Jag befinner mig på Mölndals Stadsmuseum och utställningen Hembygd
- Någonstans i Sverige. En intressant och tankeväckande
vandringsutställning där 900 gymnasieungdomar från Trelleborg i söder till
Pajala i norr tycker till och beskriver sin hembygd, orten där de är uppväxta
och där de bor.
Nu är i ärlighetens namn citatet ovan inte alls typiskt för åsikterna
som kommer fram i utställningen, men jag kan inte släppa den. Den får mig att
minnas.
Minnas min uppväxt i Tyskland på 60- och 70-talet. Den vänliga äldre
damen framför mig på bussen till skolan. Minnas att jag fick kalla kårar och
frös till is när jag upptäckte det intatuerade fångnumret på hennes arm
nedanför den kortärmade blusen denna heta högsommardag.
Minnas den varma sommarkvällen många år senare på vandrarhemmet i
Skoghall, när jag ville ha lite musik till tidningsläsningen. Jag hade satt på
kassettbandspelaren som fanns där, men istället för pop strömmade hatet ur
högtalarna i form av vitmaktmusik.
Jag minns också alla ungdomar jag träffat på mina mopperesor genom
svenska småorter i Dalsland, Värmland, Bergslagen, Närke och Västergötland.
Välmående ungdomar som inte saknar något och materiellt tillhör dom som
har det bäst i världen, men som är så otroligt uttråkade där i den lilla byn,
där det på sin höjd finns en bensinmack eller en pizzeria att samlas kring.
Historielösa och utan perspektiv och framtidstro blir de lätta offer för
vitmaktmusikens och rasismens förförare. Jag har sett det i östra Tyskland, jag
har sett det i Bergslagen. Småorter med igenbommade hus, nedlagda affärer och
rostiga bilvrak på tomten, där gräsmattan inte klippts på fler år.
Jag brukar åka iväg på moppesemester då och då, i maklig takt på
småvägar till byar och mindre städer. Ack så mycket provins vi har i Sverige,
så mycket instängdhet men också längtan
ut i världen, längtan efter något annat.
Dima från Nödinge säger: -Jag kom hit för två år sen för att det är
krig i mitt land. I Irak finns inga drömmar, inga ambitioner. Här i Sverige har
jag chans att vara fri.
Och på tavlan intill på museet läser jag: -När det kommer någon som
tycker något kommer det alltid en motrörelse som tycker tvärtemot. Det är asbra
för det är vid konflikter någonting händer. Det tar emot att förändra saker i
samhället, därför kommer det att ta tid att förändra.
Jag hade inte kunnat sagt det bättre själv.
Fler krönikor hittar du om du klickar här.
