Nedan min krönika publicerad i Mölndals-Posten 2013-08-22
Månadens krönika hade kunnat haft 'Not in my backyard' som rubrik, men jag väljer att skriva på svenska.
Den handlar om gemenskap kontra själviskhet, och jag skrev den med anledning av protester mot ett planerat trygghetsboende, som kommer att skymma utsikten för vissa.
Jag har valt att inte skriva ut det direkt, men ändå så att berörda kan känna sig träffade.
Bygg gärna nytt, men inte här!
Vid varje månadsskifte samlade min klassföreståndare in matpengarna. En
och en ropades vi elever upp, gick fram till podiet, överlämnade pengarna som
mamma och pappa hade skickat med oss, och bockades av på en lista. Platsen: en
realskola i Lübeck på 1970-talet.
Jag får då och då anledning att tänka tillbaka på Karl som aldrig hade
några pengar. Vi alla i klassen visste att Karls pappa söp och pucklade på både
honom, hans syskon och hans mamma. Pengarna räckte aldrig till.
Karl och hans familj tillhörde de 14 miljoner tyskar, som efter andra
världskrigets slut flydde undan ryssarna och fick lämna sina hem och allt de
ägde. Så småningom hamnade de i provisoriska läger i dåvarande Västtyskland.
Karl och hans familj bodde i ett sådant. Det var enkla stugor av trä,
utan vare sig egen toalett eller rinnande vatten. Meningen var att livet i
lägret skulle vara en övergångslösning tills man hade kommit på fötter igen och
startat ett nytt liv.
Efter skolan brukade jag köra ut mediciner åt min danskafrökens man, som
var apotekare. Många av kunderna var gamla och bodde i flyktinglägret. Det var
trångbott och fattigt. Jag minns att en del hade höns och kaniner. Kärrorna med
vilka de hade färdats, en del med häst, andra till fots, stod kvar på gårdarna
som ett vittne om ett tidigare liv som bönder
i Preussen, Pommern, Böhmen eller Mähren.
Kommunen hade till slut insett att man måste göra något för
flyktingarna, och det planerades för att bygga permanenta bostäder. Problemet
var att de skulle inkräkta på ett attraktivt grönområde.
Protesterna blev enorma. Det samlades in namnlistor med krav på
utredning av "alternativa placeringar". Många skulle förlora utsikten
mot en äng och skog som fanns i närheten. De boende hänvisade till, som de
påstod, "omfattande forskning som visar på samband mellan boendes
psykofysiologiska hälsa och ögonkontakt med naturen".
Man krävde "vindanalyser" samt utredning om framtida utsläpp
från biltrafik. Ingen sa rent ut vad den egentliga orsaken var: att man var
rädd för att de nya bostäderna skulle medföra en minskning av den egna
bostadens värde.
-Bygg gärna hus åt flyktingarna, men inte här!
Hur gick det då för Karl? Vi elever i klassen la ihop från våra
fickpengar, klassföreståndaren samlade ihop pengar bland kollegor i lärarummet
- så utan mat blev han aldrig.
Så småningom fick han och hans familj en egen lägenhet. Efter skolan
skiljdes våra vägar, men han finns kvar i mina tankar för alltid. Och som sagt,
då och då får jag anledning att tänka tillbaka på honom.
