Utbildningsminister Anette Schavan, Bülent Ucar från Osnabrück (t.v.), och Mouhanad Khorchide från Münster
"Vi vill bidra till att de fyra miljoner muslimer som bor i Tyskland kan känna sig hemma i vårt samhälle." Med de orden invigde igår utbildningsminister Anette Schavan (CDU) ett centrum för islamsk teologi vid universiteten i Osnabrück och Münster. I Osnabrück utbildas redan imamer sedan 2010. Sammanlagt satsar det tyska utbildningsministeriet 20 miljoner Euro på utbildning av imamer och lärare i islam. Förutom i Osnabrück och Münster finns liknande utbildningscenter vid universiteten i Tübingen, Frankfurt-Gießen och Erlangen-Nürnberg.
Vid invigningen idag deltog även Istanbuls stormufti Rahmi Yaran. . "Detta är en stor dag för Tyskland och en stor dag för världsfreden", sade chefen för institutet i Osnabrück Bülent Ucar. Samtliga källhänvisningar är på tyska. Hur jag än bar mig åt hittade jag inga engelskspråkiga länkar. Varför bloggar jag om detta? Är detta överhuvud taget intressant för svenska läsare?
Jag tror att det är det. Integration mellan olika kulturer och religioner uppstår först när vi skapat mötesplatser för alla. Det är viktigt med en bra religionsundervisning i skolorna, och att imamer får en gedigen utbildning samt kunskaper om samhället i det land de verkar i. Här ett nyhetsinslag från NDR. 47 studenter är redan inskrivna vid institutionen för islamologi i Osnabrück. I inslaget intervjuas Fahim Musafer som flyttat från Frankfurt till Osnabrück enbart för att kunna studera där. Han utbildar sig till lärare och säger att han vill förmedla "en modern islam" till kommande elever. Coskun Saglam från institutionen berättar att det till en början fanns ett visst motstånd mot utbildningen bland muslimska församlingar och föreningar. "Vad skall den tyska staten blanda sig i våran religion för?" Det krävdes många möten med muslimska företrädare för att övertyga dem om, att utbildningen i framtiden kommer dem tillgodo och är till för deras medlemmar.
Efter varje DDR-besök på 1970- och 80-talet var det, förutom människors tystnad och rädslan att tala öppet, de halvtomma skyltfönstren i de statliga butikerna som gjorde störst intryck på mig. För mig var det svårbegripligt att DDR som stolt kallade sig för "bonde- och arbetarstat" inte klarade av att försörja sin egen befolkning med nödvändiga konsumtionsvaror.
Vid ett av mina besök i Östberlin 1977 tillsammans med min mamma, hade vi bestämt träff vid Alexanderplatz - dit hittade vi. Mamma var svensk och jag vässtysk medborgare. Västtyska medborgare var tvungna att passera gränsen vid Friedrichstrasse, medan alla andra fick gå över vid Checkpoint Charlie.
Efter vår återförening vid Alexanderplatz stod vi och tittade in i en skoaffär. I skyltfönstret stod det ett par rutiga filttofflor, och jag var naturligtvis tvungen att gå in i butiken. Där gapade hyllorna tomma: inte ett par skor så långt ögat nådde.
Bakom diskarna var det full personalbemanning. Jag glömmer aldrig deras tomma ansiktsuttryck - hela situationen var kafkaesk.
Idag, med facit i hand, är det inte så svårt att förstå. När i stort sett alla samhällssektorer styrs av ett allsmäktig socialistparti och produktionen organiseras i uppifrån dikterade femårsplaner, försvinner allt eget engagemang.
Du fogar dig och ställer dig snällt i timslånga köer för att se vilka varor som saluförs just den här veckan. Detta hände alltid på torsdagar - det var då samtliga butiker i hela landet fick sina varuleveranser från de statliga företagen; som officiellt kallades för VEB (Volkseigener Betrieb = folkägt företag)
Fotografen Siegfried Wittenburg har rest landet runt för att dokumentera skyltfönster. I fredags öppnade hans utställning Leben in der Utopie, (att leva i en utopi) vid Galerie im Stilwerk i Düsseldorf. Utställningen kommer att visas november månad ut.
På sin jakt efter fodrade vinterskor konfronterades han med planhushållningens frustrationsskapande följder, och dokumenterade varubristen med denna lilla kuriosa utställning:
"Det var torsdag - torsdag var leveransdag. De statliga HO-affärerna, Delikat- och Exquisitbutikerna, Jugendmode- och Centrumvaruhusen fick alla sina nya varor på samma veckodag. Därför var de flesta affärerna stängda under några timmar så att personalen kunde ägna sig åt att packa upp varorna.
Jag var en helt vanlig DDR-medborgare med ett normalt jobb och en normal lön. I flera veckor hade jag varit på jakt efter fodrade vinterstövlar.
I skoaffärerna fanns lågskor och sandaletter men vinterstövlar var omöjliga att få tag på. Säljarna svarade på mina frågor med huvudskakningar och ett beklagande leende, samt ett svagt löfte: Kom igen nästa torsdag, då får vi nya varor.
Veckan därpå frågade jag min arbetsledare på det statliga företaget om jag kunde ta ut fyra av mina inarbetade övertidstimmar kommande torsdag, så att jag kunde ägna mig åt att handla vinterskor. Han såg på mig med blankt och oförstående ansikte och påpekade, att dessa övertidstimmar var nödvändiga för produktivitetsökningen och uppfyllandet av femårsplanen.
Jag svarade att jag behövde bekväma skor för att kunna uppfylla planen. Dessutom hade jag ju skrivit på avtalet för minskning av antalet arbetsplatsolyckor. Till slut beviljades min ledighet med en liten gliring: Ska du inte gå med i partiet snart så du blir en av oss?
Efter en färd med S-Bahn till miljonprogramsbygget i utkanten av stan möttes jag av ett välkomnande köpcentrum, med gågator, fontäner, bratwurststånd, caféer och butiker. Här samlades kvinnor med barnvagnar, pensionärer, arméofficerare och statsanställda. Alla var de ute efter att shoppa, det var ju torsdag - på fredag kunde ju varorna tagit slut.
Jag begav mig direkt till Centrumvaruhusets skoavdelning och skannade snabbt igenom utbudet med ögonen. När jag frågade butiksbiträdet om fodrade vinterskor, lyfte hon på axlarna och svarade beklagande: Tyvärr, de såldes slut för en halvtimme sedan. Tröstande tillade hon med låg röst: Kom igen nästa vecka, vem vet?
Jag gav dock inte upp hoppet och gick till nästa skoaffär hundra meter bort. Jag tog i handtaget och möttes av en låst dörr och skylten: Stängt till klockan 18.00 på grund av varuleverans.
Utanför en annan butik upptäckte jag en lång kö. Man berättade att här skulle det finnas vinterskor att köpa, från det västtyska företaget Salamander - 2:a sortering. Skorna tillverkades i DDR för västmarknaden, men just dessa uppfyllde inte kvalitetskraven och såldes nu för 237 mark paret. Snabbt räknade jag ut att priset motsvarade en normal veckolön plus några timmar övertid, och ställde mig i kö. Efter en timmes köande hade jag närmat mig disken inne i butiken, och jag såg lagret av vinterskor sakta men säkert krympa.
Plötsligt uppstod det tumult. En kund ville köpa tre par av dessa skor och försäljningschefen ingrep. På kavajslaget glittrade SED:s emblem, den ovala. (SED = Tysklands Socialistiska Enhetsparti)
Kunden kämpade och vädjade att han hade tre stora killar hemma som växer ur sina sina vinterstövlar varje år. Försäljningsledare tillrättavisade barskt: Här tolererar vi ingen hamstring minsann. Alla får bara köpa ett par skor, därmed basta!
På disken låg nu tre par skor i storlek 43, min storlek. Framför stod två män och en kvinna. Jag var förhoppningsfull. Kvinnan skulle säkert inte köpa herrskor. Men hon tog det sista paret och sa att det var till sin man. Storleken passar säkert, det var ju Salamander hursomhelst. Och om inte visste hon någon som också behövde fodrade vinterstövlar. Hon skrev ut en check från den statliga banken.
Besviken gick jag till andra sidan gatan, till den statliga bokhandeln. Snabbt insåg jag att här fanns ingenting nytt. I "Röda Hörnan" däremot fanns Dietz-förlagets högar av samlade verk av Karl Marx och Lenin. Inga kunder, inga köer, ingen hamstring. På väggen bredvid SED-emblemet stod att läsa: Läslandet DDR - allt till gagn för folket!
I bokhandeln träffade jag en bekant, och såg att han bar exakt likadana skor som de jag precis försökte köpa. Jag gratulerade honom till hans lycka, men han svarade att han fått dem med paket från väst. Där erbjuds de via katalog - för cirka 60 mark.
Nästa dag påminde mig min arbetsledare om den obligatoriska partiskolan på kvällen efter arbetet. "Du kommer väl?"
Kvällens rubrik löd: "Klassfiendens sabotage mot byggandet av socialismen i vårt mänskliga samhälle".
Jag föredrog att arbeta över några timmar istället."
Siegfried Wittenburg
(översatt av Christian Schickhardt)
Kreativ tomhet:
Klicka på bilderna för större format
I DDR var man mästare på att dekorera sina skyltfönster så att inte varubristen skulle framstå så uppenbar som den var. I regel bestod dekoreringen av tomma äggpaket, Trinkfixkonserver eller som nedan av hemgjorda pappersfåglar. Den här modebutiken försöker på detta sätt saluföra vårkollektionen 1989.
Foto: Siegfried Wittenburg
Bilden nedan visar ett skyltfönster till en HO-livsmedelbutik i Rostock 1989. Dekorationen består av tvättmedlet Spee i olika förpackningar. Det var i stort sett det enda tvättmedelsmärket som fanns i DDR, men det fyllde sin funktion.
Foto: Siegfried Wittenburg
Utbudet av frukt och grönt i DDR bestod i huvudsak av konserver, potatis samt röd- och vitkål. De som hade tillgång till trädgård eller kolonilott försökte att täcka sina behov av frukt och grönt den vägen. Jordbruket kollektiviserades på 50-talet och bestod av gigantiska så kallade LPG, i stil med kolchoserna i Sovjetunionen. Vid jultid importerades apelsiner framför allt från Kuba. Bilden föreställer en frukt- och grönsakshandel i Rostock-Warnemünde 1989.
Foto: Siegfried Wittenburg
Vid VEB Warnowvarvet i Warnemünde arbetade 6.500 människor. Detta "skyltfönster" drevs av företagets avdelning för agitation och propaganda. (Abteilung "Agitation und Propaganda") för att hedra förtjänstfulla arbetare. Lägg märke till att Viola Patzelt, kvinnan i mitten, tituleras med "kollega", medan de övriga har ordet "kamrat" (Genossin) framför sina namn. Viola var alltså inte med i partiet, men man förärade henne en plats i alla fall. Ibland kan socialismen vara generös.
