Ingemar INGO Johansson - statyn invigd vid Nya Ullevi

Bättre sent än aldrig

INGO - Ingemar Johansson - a Champ always a Champ - blev världsmästare i boxningens tungvikt 26 juni 1959 då han slog ut Floyd Patterson. För två veckor sedan invigdes statyn utanför Nya Ullevi. Jag arbetade den dagen men var där några dagar efteråt och tog dessa två bilder med min mobilkamera. Klicka på dem för större format. 

Konstnären som gjort statyn är Peter Linde, som även gjort Karin Boyestatyn utanför stadsbiblioteket. Gjutningen är gjord av Bergmans bronsgjuteri. De har bl.a. även gjort de fina lyktstolparna runt Gustav Adolfs Torg.

Här nedan ett inslag från SVT om hur INGO-statyn kom till: 

Nedan ett inslag från TV Väst: 

Redbergslids boxningsklubbs ordförande Pelle Löfving invigningstalar tillsammans med Thomas Martinsson (mp), Anna Johansson (s), Olof Johansson (fd ordf i RBK).  

Bland deltagarna finns ett triettiotal av Ingemars släktingar bla. Maria Gregner, Eddie Henriksson. 

Inspelat av Peter Jonsvik för TV VÄST.

Länk till idrottsmuseet och INGO-utställningen

INGO i "What´s my line?"

Han tror han är bäst - höstpremiär på doc.lounge

Lagerhuset, Göteborg

Ikväll var det höstpremiär för säsongens "doc.lounge", denna fantastiska dokumentärfilmsklubb. Verksamheten har flyttat från House Of Win-Win på 3:e Långgatan till nyrenoverade Lagerhuset ett stenkast därifrån - vid älven mellan biograf Draken och Språkcafeet. Huset är ett av stadens äldsta och användes ursprungligen som ostlager. 

Lokalen är mindre och antalet platser färre - mysfaktorn tyvärr nära noll, med svarta kala väggar. I baren finns endast öl och vin, inget tilltugg. Vart tog de goda och prisvärda mackorna vägen? Ville jag ha något tilltugg till vinet hänvisades jag till restaurangen i lokalen intill.

Där fanns maträtter för över 100-lappen, inga smörgåsar eller snittar över huvud taget. Den billigaste sandwichen var "Pork Sandwich" för 150.- kronor. 

Maria Kuhlberg

Kvällens film "Han tror han är bäst"  av regissören Maria Kuhlberg är en av dom starkaste dokumentärerna jag sett på länge. Den handlar om hennes morbröder Aldo och Carmine som varit osams hela sitt liv.  

I samband med hennes mormors begravning försökte Carmine döda Aldo i ett slagsmål, men Vito - Marias morfar och deras pappa - gick emellan. Sedan den dagen har morbröderna inte talat med varandra. Maria vill att de träffas och blir sams. 

Filmen återskapar familjens resa från fattigdomen i Syditalien på 40-talet till det nya hemlandet Sverige, där flera hinder väntar. I sin film undersöker Maria Kuhlberg om hennes familj, trots sitt våldspräglade sociala arv, kan nå försoning. 

Maria Kuhlberg anser att människor idag skildras mycket endimensionellt, inte minst i tv. Det märks att det har krävts mycket tålamod för att spela in filmen. Utmärkande är ett lyssnande förhållningssätt och att inte döma. 

Ett starkt familjeporträtt men också ett stycke svensk nutidshistoria om kontraktsinvandringen från Italien på 1940- och 50-talet.  

När filmen kommer att visas på SVT senare i höst, är den tyvärr stympad till 58 minuter (för att passa in mellan Rapport och Aktuellt). 

Den går på turné över 25 platser i Sverige. Kolla in här när den visas på din ort. 

Mitt betyg: 5 Mölndalskråkor

Länk till intressant artikel:

Dokumentären hittar ny publik på SvD

En fjäril i koppel - Zinat Pirzadeh på Bokmässan

Precis som Göteborg International Film Festival står Bokmässan för en av mina årliga adrenalinkickar. Det är folkets, läsarnas mässa. Tillsammans med tusentals andra bokälskare flanerar jag längs montrarna och frotterar mig med författare från hela världen. Mitt behov av kändisar är tillfredsställt ett bra tag framöver.

Det är dessa mötesplatser, tillsammans med Gothia Cup, Way Out West, idrotts- och musikevenemang av världsklass som gör Göteborg till en internationell mötesplats. 

Därför älskar jag den här staden - en liten storstad präglad av öppenhet mot omvärlden och internationalism. 

Bokmässan blir till en jorden-runt-resa i böckernas värld, med författarintervjuer och seminarier. 

På bilden nedan en del av årets skörd. 

(Klicka på bilderna för större format)

På Internationella torget mötte jag en fjäril: persiskfödda skådespelaren och stå-upp-komikern Zinat Pirzadeh presenterade sin debutroman "Fjäril i koppel". 

Med intensitet och skörhet på samma gång berättade hon om sina uppväxtår i Iran, om flykten med sin 2-årige son, och om hur hon byggde upp ett nytt liv i Sverige.  

En skakande berättelse om förföljelse, tortyr och saknad - om att gå vidare och se framåt, men aldrig glömma. 

Zinat Pirzadeh på bokmässan

Zinats historia berörde in i hjärtat och tog tag i oss alla som satt i publiken. Tack Zinat för dom varma orden, din öppenhet och för att du låter oss delta i din berättelse. 

Jag köpte boken och fjärilen (!) och återkommer med en recension så fort jag har läst färdigt.  

Vill du veta var fjärilen kommer in, lyssna på denna tv-intervju: 

Länkar:


Zinat har slutat fly på DN Söndag

Brännande men rörig, recension på Göteborgs-Posten

Pirzadehs Fjäril i koppel – färgstarkt om en ung kvinnas liv och uppbrott från Iran på kulturbloggen

En fjäril i koppel på bokbloggar.se

Nina Hagen - Personal Jesus i Annedalskyrkan

Omslaget till Nina Hagens bok "Bekännelser"

Nina Hagen har en mission: att med gospelns hjälp sprida Guds ord. Nu blinkar alla röda varningslampor på en gång, jag hör någon ropa: "patetiskt!"

Men vid kvällens konsert i Annedalskyrkan visade hon med äkthet och engegemang att hon menar allvar. Annedalskyrkan pampiga miljö och den fräcka ljussättningen var den perfekta inramningen för en två timmar lång (i huvudsak) gospelkonsert.  

Nina Hagen tillhör samma generation som mig: Hon född 1955, jag 1959. Hon bodde i Östberlin, jag i Lübecks "Zonengrenzgebiet" några kilometer från den minerade gränsen, det som under kalla kriget gick under benämningen "järnridån".  

I DDR var hon adrett schlagersångerska. Hennes biologiska far blev under kriget internerad och torterad. Han klarade inte av sviterna efter det, forföll i alkoholmissbruk vilket ledde till föräldrarnas skilsmässa. 

Ninas farfar mördades av nazisterna. Hennes mor Eva Maria Hagen var DDR:s firade skådespelerska nummer ett. Styvfadern Wolf Biermann däremot DDR:s fiende nummer ett med sina protestsånger. 

1976 uppträdde Biermann i Kölner Sporthalle och vägrades återresan hem. DDR hade dragit in hans medborgarskap och tvingade således honom att leva i exil. 

Inte märkligt då att Nina och hennes mor begärde att få flytta till Västtyskland, vilket ganska omgående bifölls av den östtyska kommunistregimen. 

Jag har följt Nina Hagen via DDR-.TV:s nöjesprogram och senare lyssnat på skivorna med Nina Hagen Band, efter att hon hade flyttat till Västtyskland, och jag till Sverige. Kvällens konsert var min första chans att se henne live.  

Göteborgs-Postens PM Jönsson ger två fyrar och skriver bl.a.: "Fenomenet Nina Hagen har alltid varit mer intressant än artisten/sångerskan Nina Hagen. Så är det fortfarande. Rent musikaliskt var det en tråkig tillställning." 

Tråkig tyckte jag absolut inte att den var. Däremot tände det aldrig till riktigt, gnistan saknades mellan bandet och publiken.  

Precis som PM Jönsson skriver, är hennes röst som bäst när hon sjunger på tyska. Det märks tydligt att hon inte känner sig bekväm med engelskan, särskilt i mellansnacken. Inte så konstigt kanske, hon läste ju ryska i skolan - engelskan kom först i sjuan i DDR-skolan, och inga östtyska artister fick lov att sjunga på något annat språk än tyska.  

Jag tror att många i publiken hade väntat sig den gamla Nina Hagen från 80-talet. Dom flesta i Sverige är sekulariserade och börjar skruva på sig så fort någon sjunger om tro, Gud och Jesus. Jag märkte det så väl igår, där jag satt bland svartklädda punkare 50 plus. 

Den svenska publiken har aldrig kunnat tillägna sig hennes tyska texter. Jag har under mina år i Sverige frågat många Hagen-fans vad de tycker om hennes texter och alltid fått svaret "Vet inte, dom förstår jag inte". Då försvinner ju halva poängen med hennes musik! 

I mellansnacken skojade hon friskt med den svenska gränspolisen, som skrek och tvingade henne att klä av sig helt naken för visitering efter landningen på Landvetter - hon som varit helt drogfri i över 30 år!

Hade jag varit där, hade jag sagt "Välkommen till DDR". Av egen erfarenhet vet jag att svenska tullare och gränspoliser gott kunde konkurrera med sina kollegor i DDR med sin nitiskhet och otrevliga attityd. Detta känner bara de av som inte har svenskt pass.

Avslutningsvis: Två fyrar av fem tycker jag är för snålt.  

Jag hade en trevlig kväll med härlig gospel och ger 

3 Mölndalskråkor. 

Länkar:


Konsertens recension i Göteborgs-Posten

Nina Hagen om Jesus och LSD i Göteborgs-Posten

Punkikon och helgon i Helsingborgs dagblad

Svenska Kyrkan: intervju "Punkikonen får kickar av Jesus"

Don Christos värld: Nina Hagen till Göteborg (med flera videoklipp)

Personal Jesus på Spotify

Nina Hagen på Facebook


Wolf Biermanns "Ermutigung", som Nina också sjöng under kvällens konsert:

Min dag på bokmässan 2011

Så har jag äntligen fått ihop mitt program för lördagen. Det är verkligen svårt att sålla bland alla hundratals intressanta föredrag och seminarier. Jag börjar dagen hos Svenska Kyrkan som även bjuder på frukost. 

09:15-10:00

Från förnekelse till förändring

Ärkebiskop Anders Wejryd samtalar med Anders Wijkman utifrån boken Den stora förnekelsen. Om hur kunskap om globala utmaningar kring vatten, klimat och biologisk mångfald kan omvandlas till politisk handling och livsstilsförändringar. Vi bjuder på frukost!

10:00-10:30

Svenska i Finland?

Maria Wetterstrand, Anders Eriksson, Clas Zilliacus och Kai Jaskari samtalar om hur svenskans ställning i Finland säkras.

11:00-11:20 

Att skildra det man knappt får tala om

Salim Bachs romaner Döda dem alla och Mohammeds tystnad har i hemlandet Algeriet väckt mycket uppmärksamhet och debatt.

11:20-11:40 

Ferdinand von Schirach – Brott

En av Tysklands mest kända brottmålsadvokater presenterar sin hyllade novellsamling Brott i samtal med Jens Christian Brandt.

11:40-12:00 

Fjäril i koppel

Zinat Pirzadehs debutroman är inspirerad av hennes liv och uppväxt i Iran i en tid av revolution och stora personliga beslut.

12:20-12:40 

Sovjetmänniskans försvinnande

Svetlana Aleksijevitj, känd för boken 'Bön för Tjernobyl', ger ut ny bok om människorna i det forna sovjetsamhället.

12:40-13:00 

EU och den arabiska våren

Cecilia Uddén samtalar med EU-kommissionären Cecilia Malmström om hur utvecklingen i Mellanöstern påverkar migrationsdiskussionerna i EU.

13:00-13:20 

Clemens Meyer – Våld. En dagbok

Tysklands litterära bråkstake presenterar sin första bok på svenska och samtalar med journalisten Mats Almegård.

13:30-  Mingel, bokinköp samt mat- och vätskeintag

20:00 Annedalskyrkan:

Nina Hagen "Personal Jesus"

Länk till Bok- och biblioteksmässan här


Bokmässan på Facebook här

Nina Hagen till Göteborg

Tre länder – ett språk - Tyskland, Österrike, Schweiz är temat på årets bokmässa i Göteborg. En av de gäster som nu blivit klar för mässan är 80-talsikonen Nina Hagen som i sin självbiografi ”Bekännelser” berättar om sitt stormiga liv - ett liv som präglats av droger, kärlek och döden. 

Nina Hagen föddes 1955 i Östberlin och fick efter sångutbildningen sina första framgångar i Östtyskland. Med Nina Hagen Band etablerade hon sig sedan som en stor stjärna på den västtyska musikhimlen. 

På Bokmässan medverkar hon i ett seminarium och på Svenska Kyrkans scen. Dessutom bjuder hon på konsert i Annedalskyrkan i Göteborg. 

Bokmässan äger rum i Göteborg den 22-25 september.

Nina Hagen som ung under DDR-tiden

Jag minns Nina Hagen redan från DDR-TV & radio tidigt på 1970-talet där hon sjöng adretta, ganska intetsägande schlager. 

1976 följde hon tillsammans med sin mor, skådespelerskan Eva-Maria Hagen, efter sin styvfar Wolf Biermann till Västtyskland. Biermann turnerade då med sina politiska sånger inbjuden av västtyska studentföreningar. DDR vägrade honom återresan till landet och fråntog honom det östtyska medborgarskapet. 

I västtysk exil utvecklades Nina Hagen snabbt till punkdrottning. På den tiden var det mycket ovanligt i Västtyskland att man sjöng rockmusik med tyska texter, i motsats till DDR där alla rockartister var tvungna att sjunga på tyska. 

Nina Hagens produktion av musik, film och teater är stor - och det krävs vissa kunskaper i tyska för att tillgodogöra sig texterna som ofta är tvetydiga och dubbelbottnade. Hon spelade en kortare period in skivor på engelska men huvuddelen av sitt konstnärsskap är på tyska språket.

Jag ser fram emot Ninas konsert i Annedalskyrkan lördag den 24 september. Inser att jag nog måste söka semester då bokmässan infaller under min jobbhelg. 

Det kommer att bli en intressant mässa och jag ser med spänning fram emot fler gästbesök - Günther Grass och Günther Wallraff kanske?

Hemsidan till årets bokmässa här! 

Delvis original-DDR-TV



Nina Hagen - Naturträne (Rockpalast)


Apocalyptica Feat Nina Hagen - Seemann




Nina Hagen flög högt på droger. Nu är det Jesus som är drivkraften i hennes liv.

Punkdrottning Hagen bekänner att hon har landat i Guds knä.

Läs intervjun med Barbro Matzols här:

Punkikonen får kickar av Jesus

Nina Hagen intervjuas i Sveriges Radio:




Uppdaterad 2011-09-24: 
Min recension av konserten i Annedalskyrkan

Hela havet stormar - med Göteborg Baroque i Tyska Kyrkan

Göteborg Baroque i Christinae Tyska kyrka, Göteborg  

Igår hade jag åter nöjet att njuta av Göteborg Baroque. Kvällens program hade rubriken "Hela havet stormar" och bestod av musik av Georg Friedrich Händel, Georg Philipp Telemann och Antonio Vivaldi. Sopranen Anna Jobrant förgyllde kvällen med sin underbara röst.  

Programmet presenterades av tv-meteorologen och hårdrockaren Pär Holmgren. I pauserna pratade han väder och klimat, och förklarade för publiken varför det i regel regnar mer och oftare i Göteborg än i hans hemstad Uppsala (som om vi inte redan visste det). 

Han talade om klimatförändringarna och om vilka åtgärder vi som enskilda människor kan göra för att förhindra de negativa effekterna.  

Det var en underbar och förtrollande musikalisk kväll i barockens tecken. Tyska kyrkans fina akustik och miljö bildade en värdig inramning.

Du kan se bilderna i större format om du klickar på dom 

Göteborg Baroque

Här kan du läsa Tyska Kyrkans konsertprogram t o m december.

Lunchkonserterna på torsdagar är gratis!


Göteborg Baroque på Facebook

När kollade du dina testiklar senast?

Male Cancer Awareness Campaign

är trött på att män skall skämmas för sjukdomar som testikelcancer, och har startat en minst sagt uppseendeväckande kampanj. Målet är att få unga män, 18-35 år att själva förstå tidiga signaler på att de kan ha testikelcancer.

Till sin hjälp tog man till världskände modefotografen Rankin och för att fånga de unga männens intresse anlitade man Page 3-modellen Rhian Sugden.

Hon leder bokstavligen in tittarna till en utförlig undersökning.

Exklusivt: Ingvar Kamprad var kommunist!

På 70- och 80-talet tillverkades IKEA-möbler på 65 platser i DDR,  på t.ex VEB Heimgestaltung eller VEB Sitzmöbelwerke Waldheim.   

(VEB = Volkseigener Betrieb, dvs  "Folkägt Företag") 

I DDR tillverkades bl.a. soffan "Klippan". Betalningen var dålig, cirka 650 östmark i månaden. IKEA:s produktionskostnader i DDR var hälften av vad det kostade att tillverka i Taiwan. 

Detta var endast möjligt med hjälp av fångar och  tvångsarbetare. 20 % av dessa var "politiska" och "republikflyktingar" - människor som hade misslyckats med flykten till väst.

DDR-fängelset Hohenschönhausen

Efter Berlinmurens fall och Tysklands återförening tog IKEA svenska ambassaden i Berlin till hjälp för att leta efter platser som skulle kunna ersätta de 65 DDR-fabrikerna. 

Man misslyckades med att etablera sig i Nordkorea. Ett tag använde man sig av billig arbetskraft i Burma, numera är det Vitryssland som får ställa upp med låglönearbetare - allt för att vi skall handla billiga möbler i Sverige. 

Tänk på det nästa gång du handlar på IKEA!

STASI-fängelse nära Alexanderplatz

Nedan ett tv-reportage från tyska public-service-kanalen WDR, med huvudsäte i Köln. 

Här intervjuas bl.a. Hans Otto Klare, före detta politisk fånge, om missförhållandena i fängelsefabriken som tillverkade beslag åt Ikea. 

Han har svårt att hålla tillbaka tårarna när han minns vad han kallar "slavarbetet åt IKEA". 

Det fanns varken handskar, hörselskydd eller riktiga sittplatser. Hans Otto Klare blev fängslad efter att ha misslyckats med sin flykt till väst.

Länkar:


Ikea 'used political prisoners in GDR as slave labour' på The Telegraph

Ikea used East German prison labour: report på The Local

Straffarbete för Kamprad på Aftonbladet

Der IKEA-check på WDR Fernsehen

...och nu blir det reklamfilm:


Dirt Devil-The Exorcist from MrPrice2U on Vimeo.

DDR-indianer i socialismens tjänst

Idag publiceras ett av mina alster för första gången i Göteborgs-Posten, Sveriges näst största morgontidning. Det är ett blogginlägg från i fjol som jag skrivit om för att passa i tidningen.

För dig som inte har GP finns artikeln för läsning här:  

Indianer och cowboys i DDR:s vilda västern

I år är det exakt 50 år sedan Walter Ulbrichts kommunistiska regim började bygga Berlinmuren, den så kallade "antifascistiska skyddsvallen". Bygget 1961 blev startskottet för en isolationspolitik som skulle vara fram till murens fall 1989. Begreppet "republikflykt" myntades, och de som ändå försökte ta sig över muren, eller den långa minerade gränsen mellan Öst- och Västtyskland, gjorde det med livet som insats. Skjutorder utfärdades från högsta ort, och de dödade vid muren kan räknas i hundratal.

På ett sätt var det land, som kallade sig för "Tyska Demokratiska Republiken" ett inhägnat reservat. Allt sedan Karl May på 1800-talet började skriver sina böcker om Winnetous och Old Shatterhands äventyr i vilda västern, har tyskarna haft en vurm för indianer. Dessa äventyrsböcker var vid den tiden de mest sålda böckerna på tyska språket. I DDR var ledningen inte förtjust i dessa alster som förhärligade präriens vidder och dess frihet. Karl Mays böcker förlades över huvud taget inte i Östtyskland.

Icke desto trots bildade tusentals östtyskar indianreservat över hela landet, och lekte lidelsefullt cowboys och indianer - efter mottot: Kan inte vi resa till Vilda Västern, får vi skapa oss ett eget. På ett 60-tal orter startades redan på 1950-talet lokala indianföreningar. Vid sina möten närvarade ibland flera tusen samtidigt. Eftersom indianer är frihetslängtande folk, gjorde de sig fiender - i DDR:s fall i form av statssäkerhetstjänsten STASI. En del hövdingar kontaktades helt öppet, andra spionerades det på genom informella agenter (så kallade IM:s), som t.ex. IM Inka eller IM Tomahawk. Allt på grund av misstanken att "indianlivet" kanske skulle utveckla sig till att vara kritiskt mot den östtyska staten.

En del partibossar rökte fredspipor på offentliga indianmöten. Alla hövdingar utom en, blev medlemmar i det styrande SED, Tysklands socialistiska enhetsparti. Det var enklast så, för husfridens skull. STASI agerade dock efter mottot "Tillit är bra, men kontroll är bättre".

Det bestämdes centralt av hövdingrådet att ingen, som ansökt om utresetillstånd till väst fick vara medlem i ett indianreservat. Detta gjordes för att blidka STASI och SED. På så sätt trodde man, att man fick vara någorlunda ifred från myndigheternas kontrollorgan.

Indianerna slog upp hundratals "tipis" och genomförde originaltrogna indianritualer. I början av 80-talet byggde en irokes-grupp upp en hel indianby i Göttin nära Brandenburg. Byn kallades "Am schnellen Wasser", ungefär "Vid det snabba vattnet". Till slut fanns där ett dussin 10 meter långa "långhus", och i byn viskades det om gruppsex och vilda ritualer. 

I DDR var livet förutbestämd, från kindergarten fram till pensionen. Partiet stakade ut utbildningsväg och yrke man skulle ha, allt beroende på vilka behov partiledningen bedömde att det fanns.

Det enda landet som östtyskarna kunde resa fritt till var Ungern. Längtan ut i världen måste ha varit en starkt bidragande orsak till bildandet av dessa indianreservat. Vild-väst-lekarna var för de flesta inte någon hobby, som man ägnade sig åt på lediga veckoslut eller under semestern, utan en livsstil.

1956 fick DDR:s första indianhövding "Powder Face" sin vilja igenom och grundade ett Karl-May museum i Mays födelsestad Radebeul. Det bildades även "Kulturgruppe für Indianistik", dock underordnat den socialistiska partiorganisationen. Så småningom accepterade SED det stora indianintresset, och styrde det genom att anordna möten med "riktiga" indianer från Amerika. Man anordnade speciella "Wounded Knee Festivaler" och betonade nordamerikanska indianers kamp för frihet mot USA-imperialismen och kapitalet.

Numera, sedan återföreningen, är det inte längre tillåtet att bygga indianbyar utan tillstånd. Efter ryssarnas tillbakadragande hade indianerna tagit över soldaternas övningsfält. Dessa är numera utrymda.

Två "indianister" på motorcykel. Bilden är tagen någon gång på 1960-talet

En "äkta cherokee" i staden Radebeul. Nicki Buffalo Child besöker Karl-May-Museet

STASI-akten "Tomahawk". Denna personakt riktar sig mot en aktivist, som mellan 1983 och 1985 grundade en solidaritetsrörelse för Nordamerikas indianers medborgerliga rättigheter; vilket verkade suspekt i partiets ögon. Det skulle ju kunna spilla över på att även gälla sina egna medborgares rättigheter?

Gerry och Addi Hiddisch med stammedlemmar, någon gång under 80-talet

"Die Schwitzhütte", ungefär svetthyddan; med andra ord indianbastun som traditionellt används för rengöring och behandling av sjukdomar

Bild från ett "Council" som arrangerats varje år sedan 1958

DDR:s första hövding, Johannes Hüttner kallad "Powder Face"

"Indian Week" 1985 i Auma/Triptis (Thüringen). Detta möte äger rum årligen sedan 1973

"Indianister" vid firandet av FDJ:s nationella ungdomsfestival 1984 i en förort till Öst-Berlin. (FDJ står för Freie Deutsche Jugend, SED:s ungdomsförbund, som nästan alla östtyska ungdomar var medlemmar i)

Indiandans utförd vid Nationella Indianfesten 1986 i AGRA-Park i  Leipzig

En översikt över indianreservaten i DDR

Bokomslaget till "Sozialistische Cowboys", varifrån jag har tagit alla bilder

Indianvardag i DDR: en fullastad Trabant framför en tipi. Bilden tagen någon gång på 1980-talet

"Förbindelsespindeln Indianistik" - en akt ur STASI-arkivet, som visar enskilda indianklubbars medlemmar och hur de är förbundna med varandra.

DDR-indianer med FDJ - kampsång:




Mandan-indianerna vid Leipzig. Stammen bestod av 3.000 medlemmar. (DDR-original-ljud):




Mandan-indianernas dans:




Läs även: Om Karl May, tyska indianer och en och annan schlager

Än är inte båten lotsad i hamn

Månadens krönika, publicerat i Mölndals-Posten 2011-09-15 

Än är inte båten lotsad i hamn 

Jag kom till Sverige i slutet på 70-talet och upplevde mitt nya hemland som mycket exotiskt. Det beboddes i huvudsak av lintottar som gick i träskor, klädde sig i utsvängda jeans och lyssnade på dansband och ABBA. Ville jag ha tag i osötat bröd, vitlök eller annat exotiskt var jag tvungen att ta vagnen in till Saluhallen. Ville jag ta några öl efter jobbet tvingades jag ibland att beställa mat, den berömda räkmackan.  

Det var lätt att få jobb. Vid min första kontakt på arbetsförmedlingen fick jag frågan, om jag kunde tänka mig att jobba med psykiskt sjuka människor och svarade "ja". Dagen därpå hade jag en tid på personalkontoret på S:t Jörgens sjukhus. Efter en snabbkurs på några timmar fick jag en vit rock, en gigantisk nyckelknippa och började arbeta samma kväll, på en låst manspsykos-avdelning. Senare utbildade jag mig och förblev anställd tills sjukhuset lades ner 1992. Jag kanske var lyckligt lottad men även för flyktingar, som på den tiden mest kom från Latinamerika, var det lätt att få arbete.  

Hur ser det ut för nyinflyttade idag? I december förra året infördes ett nytt system för nyanlända och flyktingar. Istället för socialkontoret skall arbetsförmedlingen utgöra den första kontakten. Där görs en etableringsplan och den nyanlände väljer sedan en s k "etableringlots". I Mölndal tillhandahålls sådana lotsar av bl.a. Eductus.  

Lotsarnas uppgift är bl.a.att slussa den nyanlände till arbete och undervisning i svenska och samhällskunskap. Många lotsar är socionomer eller ekonomer och har själva invandrarbakgrund. Målet med det nya systemet är egenförsörjning för den nyanlände. 

Den gamla modellen har misslyckats. Mediantiden från ankomst till Sverige till anställning är för närvarande sju år för män, tio år för kvinnor. 

Av egen erfarenhet vet jag hur viktig arbetsplatsen är för att man skall knyta an till samhället. Det är där man lär känna svenskarna, deras kultur och sättet att vara. Sociala kontakter och ett brett nätverk är A och O för ett gott liv i Sverige.  

Arbetsförmedlingens egen utredning visar, att endast 10 personer i hela landet fått ett jobb enligt den nya modellen. Jag ringde upp en etableringslots vid Eductus och frågade hur många nyanlända som fått jobb i Mölndal. Svaret: en person! 

Nu skall man kanske inte förvänta sig underverk, organisationen har varit igång knappt ett år. Det viktiga kanske är att den nyanlände har en planering och är på väg. 

När jag idag googlade på "etableringslots" fick jag många träffar med annonser som söker efter lotsar. 

Det viktigaste är dock att företagen anställer nya medarbetare oavsett om de heter Janne, Stina, Fatima eller Ali, annars hjälper inte alla lotsar i världen.

Länkar:

Regeringens mål och budget för integrationspolitiken

Sveriges Radio Väst: Etableringslotsar behövs för nyanlända

Folkuniversitetet Mölndal: Formulär för att anmäla sig till etableringslots

Eductus: Vi hjälper dig hitta i Sverige

Vill du läsa fler krönikor och andra alster ur Mölndals-Posten hittar du dom här!

Här ett intressant reportage om etableringslotsar från radions "Bildningsbyrån":http://urplay.se/164353

De har blod på sina händer: Offentliggör alla svenska STASI-agenter!

1:a majfirande i DDR

Birgitta Almgren, professor vid Södertörns högskola, avslöjar på DN Debatt idag, att ett 50-tal personer – bosatta i Sverige – under kalla kriget var engagerade i DDR:s spioneri mot svenska militära och andra intressen. 

Genom att Säpos arkiv öppnats kan nu för första gången östtyska Stasis verksamhet i Sverige under kalla kriget analyseras. 

"Jag har i min bok ”Inte bara spioner...” kartlagt 57 personer som i Sverige på olika sätt arbetat för Stasi. Det handlar om människoöden i skuggan av kalla kriget. I boken möter vi bland annat den kallhamrade socialdemokratiske journalisten som utan att blinka sviker sina partivänner, gymnasieläraren som utbildades i luftförsvarets spanings- och observationsteknik och företagare som i utbyte mot information fick fördelaktiga affärskontrakt."

Du kan läsa hela artikeln på DN Debatt här. 

• Birgitta Almgrens forskning om samarbetet mellan Sverige och DDR är viktig. 
• Enligt min uppfattning är det av oerhörd vikt att göra upp med sitt förflutna, oavsett om det gäller förbindelser med Nazityskland eller samarbetet med DDR:s kommunistiska regim.
• Läs även mitt inlägg om de som avrättades i Östtyskland, och om Föreningen Sverige-DDR här nedan.

Glöm aldrig de som torterades och mördades! 

Det är nu drygt 20 år sedan Berlinmuren föll och det socialistiska experimentbygget i Östtyskland, DDR, rasade samman. Regimen föll på grund av folkets protester men främsta orsaken var att statskassan var tom och Sovjetunionens president Gorbatjov sa nej till fler lån. DDR-staten var bankrutt. 

Östtyskland hade ett utstuderat angiverisystem. Med hjälp av säkerhetspolisen STASI kontrollerades hela befolkningen.

Medborgarna var förbjudna att lämna landet. De som försökte och misslyckades blev antingen ihjälskjutna vid gränsen eller tillfångatagna och internerade för brottet republikflykt, jo det kallades så! (Republikflucht)

Barnen tvångsomhändertogs och placerades på partitrogna uppfostringsinternat. Ansvarig för den politiken var Margot Honecker, presidenten Erich Honeckers fru, tillika utbildningsminister under nästan 20 år. Numera lever hon i exil i Chile. 

Kunskapen om förhållandena i DDR är så gott som obefintliga i Sverige. Svenska politiker och massmedia har aldrig visat något speciellt intresse, trots att DDR var ett grannland.

Därför är det här i landet så gott som okänt, att många kriminella och politiska fångar avrättades i DDR så sent som på 1980-talet. 

Avrättningarna verkställdes omedelbart efter domslutet och i omedelbar anslutning till domstolslokalen genom nackskott. 

Den dömde fördes, ovetande om den förestående avrättningen,  ur lokalen. Bödeln smög sig obemärkt fram och sköt den dödsdömde med pistol i bakhuvudet. 

En i och för sig "human" avrättningsmetod, om man jämför med USA där dödsdömda kan sitta i sina celler i åratal och vänta på sin avrättning.

Werner Teske

Den siste som avrättades i DDR var Stasi-Hauptmann Werner Teske. Han anklagades för att ha samlat på sig statshemligheter och hade planer på att fly till Västtyskland. 

Anklagelsen lydde landsförräderi och hans avrättning verkställdes omedelbart utanför rättssalen av bödeln Hermann Lorenz, som sköt Werner Teske i bakhuvudet med en armepistol. 

Detta var 20:e avrättningen som Lorenz verkställde på detta sätt. Han blev därefter befordrad till major. Lorenz torde vara Tysklands sista bödel. Året var 1981.

Mellan 1985 och 1994 var jag ledamot i Göteborgs Stadsfullmäktige för Miljöpartiet de gröna. 

Under den tiden utsattes jag för värvningsförsök till "Föreningen Sverige-DDR" av politikerkollegor tillhörande vpk, dvs Vänsterpartiet Kommunisterna som numera enbart kallar sig för Vänsterpartiet. 

Föreningen gav ut magasinet "DDR-Revyn", en färgglad tidning som trycktes på svenska i Östberlin och som redogjorde för de stora landvinningar man gjorde i "Tysklands första socialistiska arbetar- och bonderepublik. 

Det var dock inte enbart svenska kommunister som satt i ledningen för "Föreningen Sverige-DDR".

S-riksdagsmannen Stellan Arvidsson

Från 1969 till 1987 hette ordföranden Stellan Arvidsson. Han var socialdemokratisk riksdagsman och skolpolitiker under 11 år och  mottog flera höga östtyska utmärkelser, bland annat "Folkvänskapens Stora Stjärna" 1977. 

1969-1973 var han ordförande i Ständiga Internationella Kommittén för erkännande av DDR. Han var även aktiv i Svenska Kommittén för normalisering av förbindelserna med DDR. 

Arvidson publicerade flera skrifter om DDR, bland annat som underlag för studiecirklar hos ABF. Han utnämndes även av den östtyska regimen till hedersdoktor i  Rostock 1969 och senare till professor vid Greifswalds universitet, och föreläste där under 70-och 80-talet om Thomas Thorilds litteratur. 

Arvidsson höll fast vid DDR även efter regimens kollaps, ända fram till sin död 1997. I DDR-diktaturen ansåg han att han återfunnit många av sina gamla socialistiska ideal och ansåg att det var en katastrof att DDR upplöstes. 

Han var ordförande i Sveriges författareförening (nu Sveriges Författarförbund) 1950-1965, och 1959-70 ordförande i Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd. 

Han var den drivande kraften för att inrätta statliga livstidsstipendier till författare.

1987 efterträddes Arvidsson av biskop emeritus Lars Carlzon (!) som ordförande i Föreningen Sverige-DDR. Föreningen upplöstes efter murens fall och den tyska återföreningen 1990.

Så här skriver man i Sverige-DDR-medlemsbladet med anledning av landets 35-årsjubileum 1984: 

Den 7 oktober 1949 utropades Tyska Demokratiska Republiken. Det är 35 år sedan. Är en 35-årsdag något att fira? 

Förbundsrepubliken Tyskland är några månader äldre men har veterligen inte firat något jubileum. 

Fastän man själv – på order från USA – framkallade Tysklands delning, betraktar man DDR som en utbrytarstat och drömmer om återföreningen, dvs krossandet av socialismen i DDR. 

Att man inte firar sitt jubileum är därför naturligt. För DDR däremot är det angeläget att se tillbaka på de 35 årens historia. 

Därvid betyder det mindre att 35 är ett ojämnt tal: det är i femårsperioder DDR mäter sina framgångar.

Jag minns Olof Palmes statsbesök i DDR 1984, hur besöket utnyttjades i DDR-TV med timslånga direktsändningar -och hur besvikna de östtyska dissidenterna var över att Palme inte sade ett ord om det politiska förtrycket. 

Han varken krävde slut på dödsskjutningarna vid gränsen, eller frigivande av politiska fångar. 

Jag minns ett uttalande av Wolf Biermann, som flera år tidigare hade fråntagits sitt östtyska medborgarskap och vid den tiden levde i exil i väst. 

"Olof Palme har ett stort anseende på grund av sitt engagemang i protest- och frihetsrörelser över hela världen -men när det gällde DDR valde han att tiga."

Så här skriver man om Palmes besök i DDR i medlemsbladet Sverige-DDR:

Olof Palmes besök i DDR i slutet av juni och hans samtal med DDR:s statschef Erich Honecker har i hög grad uppmärksammats ute i världen. 

I DDR gavs stor offentlighet åt de båda statsmännens överläggningar och man konstaterade med tillfredsställelse deras samstämmighet när det gällde kampen för fredens bevarande och behovet av fortsatt dialog för att vidga förbindelserna mellan de båda länderna. 

Palme landsteg, liksom Gustaf II Adolf, i Peenemünde. Han besökte Stralsund och Greifswald, två städer rika på svenskminnen.  

Förbundet Sverige-DDR uttalar sin glädje över Palmes besök i det gamla Svensk-Pommern och hoppas att besöket skall få betydelse för vårt fortsatta arbete på att föra de båda folken närmare varandra. 

Rätt underlig text, med detta hopkok ”kampen för freden” och Gustaf Adolfs/Palmes landstigning i Peenemünde.

Här finns för den intresserade en förteckning över lokalavdelningarna i den här föreningen:

(klicka på bilden för större format) 

Här nedan ett reportage från tyska SPIEGEL TV MAGAZIN om avrättningarna i DDR. 

Tyvärr endast på tyska. Jag hittade inget filmmaterial i ämnet på svenska.

Avrättningar i DDR

Länkar till artiklar i ämnet: 


Expressen: Svenska akademikerparet var STASI:s agenter

Sveriges Radio: Svenskarna som arbetade för STASI kartlagda

Expressen: Almgren vet - får inte berätta namnen

SvD, SVT, GP,

The Local (in english)