Nedan min senaste krönika publicerad i Mölndals-Posten 2014-01-09
Världens bästa bantningskur
"Nå, och hur har vi det med vikten? Kan du vara snäll och ställa
dig på vågen där?" Min årliga rundsmörjning hos min husläkare gav mig
världens chock: jag hade spräckt 100-kilosvallen med god marginal. Något måste
göras insåg jag. Mina timslånga
promenader gav ingenting. Att späka mig med mindre intag av mat ville jag inte.
Man vill ju njuta av livet annars kan det kvitta.
Jag skickade in en intresseanmälan för ett sommarvikariat på VTD och i
somras började min karriär som tidningsbud. Under tre veckor motionerade jag
mig upp och ner genom trapphus utan
hiss; talade med igelkottar, katter, rådjur och älgar samt smyglyssnade
ofrivilligt på vad människorna sa och ropade i sömnen - där dom låg vid öppet
fönster i sommarnatten. Jag njöt i fulla drag av soluppgångarna, och stegen
blev lättare för varje morgon.
Som barn och under tonåren vistades min syster och jag varje sommar hos
mormor och morfar i Göteborg. Via en bekant på GP ordnade de sommarjobb om
söndagarna för oss. På den tiden ingick inte söndagstidningen i
prenumerationen, utan den såldes vid dörren. Det blev många 25-öringar i dricks
och efteråt satt vi vid mormors köksbord och räknade pengarna vi fick över med
våra trycksvärtesvarta fingrar. Det räckte till ett antal glass och besök på
Liseberg.
Lika idylliskt är det inte idag, det hänger inga kuvert med drickspengar
vid brevinkasten längre. Efter sommaren fortsatte jag med inhopp som vikarie i
olika distrikt. Jag kan numera varje uppgång mellan Mölndals Bro och Krokslätts
Torg utantill och har med andra ord fått uppleva "Mölndal från
insidan".
Arbetslaget är en brokig samling morgonpigga pensionärer, studenter och
invandrarungdomar. Jobbet liknar mer en brevbärares. Förutom morgontidningarna
delar vi ut allt från veckotidningar, postorderkataloger till böcker från olika
bokklubbar.
Vikten då? Jo, tack - den har rasat med 15 kilo sedan slutet av juli.
Jag känner mig som mannen i Viktklubbens reklam som tar sitt rundlagda alter
ego i handen och säger: "Adjö och tack för den här tiden!"
Även författarna Jan Fogelbäck och Ivar-Lo Johansson arbetade som bud
för Pressens Morgontjänst på Söder i Stockholm. Ivar-Lo var 85 år när han
började, så det är aldrig för sent. Jag rekommenderar det verkligen. Numera är
jag fast anställd med eget distrikt. Morgnarna är sig inte lika och frukostarna
har aldrig varit så goda som nu.
Till sist vill jag önska alla Mölndals-Postens läsare ett Gott Nytt År
och hoppas att min första krönika varit till belåtenhet. Jag har inte bara
skrivit den, utan även burit ut den själv.
Fler krönikor hittar du om du klickar här.
